Clato-rollspel! (Privat rollspel för Incendio & Dramione99)

Jag skrattade lätt och stirrade ursinnigt på Cato. Om han fick gå och kyssa vilken tjej som helst till höger och vänster, så fick väl jag också föra sånt? Eller vad var det frågan om?!
''Svartsjuk?'' Undrade jag och tittade rakt in i hans ögon.

"Ja!" fräste jag. "Jag vill fan bara gå fram till den där jävla killen och slå nåt fucking hårt i skallen på honom, och be honom dra åt helvete!!!
Jag märkte att att människorna tittade på oss med stora ögon, men det brydde jag mig inte om.
"Okej, jag vet att du har lika stor rätt som jag att vara arg nu - och säg inte att det var jag som började, för det vet jag, och jag hade en tanke med det, men du verkar ju faktiskt inte förstå någonting!!!"

''Vad nu..?'' Viskade jag förvirrat. Vad menade han? Hans ord hade åkt in i ena örat och ut genom det andra kändes det som.
''Vadå...? Vad menar du...?'' Frågade jag undrande.
Han var så vacker när han var arg och jag ville kyssa honom och aldrig sluta.

Herregud, vad höll jag på med egentligen?! Nu när man skulle försöka skaffa sig sponsorer så klantade jag till mig på bästa sätt. Här stod jag och skrev inför tusentals människor - skärpning Cato, tänkte jag ........ Jag kände hur ilskan fortfarande sjöd om mig, men sedan mindes jag vasen jag krossat tidigare idag och bestämde mig för att ta mig ordentligt i kragen och visa folket i Panem en hyfsad sida iaf.
"Öhum, asså, jag vet inte själv riktigt vad jag menar ....", svamlade jag till Clove. Varför hade jag bara inte mod att säga rätt ut, "Jag tycker om dig, jag vill ha dig, jag har just insett att jag inte kommer vara någon utan dig om jag skulle vinna detta"?
En liten rosaklädd flicka kramade om mina ben, och då kom jag tillbaka till verkligheten igen.
"Vi kan prata sen."

Han såg rätt chockad ut och jag visste inte vad jag skulle säga. Han stirrade förvirrat runt sig och en liten flicka, rosaklädd med vingar på ryggen kom och höll om hans ben.
''Okej.'' Mumlade jag och stirrade ner i marken. Vad ville han mig? På riktigt? Vad ville Cato säga mig?

"Skulle du vilja släppa taget om mig?" sa jag till den lilla flickan. "Du förstår, Jag måste följa med min handledare nu ..."
Flickan gav mig ett sockersött leende.
"Jag tycker om dig!" förklarade hon. "Du är fin."
"Om du verkligen tycker om mig, hörru, så gå hem och be dina föräldrar om att sponsra mig i Hungerspelen - så kanske jag överlever."
Hon nickade, sedan försvann hon i folkmassan. jag såg chockat efter henne.
Jag vände mig emot Clove igen.
"Så hur känns det just nu?" frågade jag, intresserat.

Jag tittade efter den lilla flickan som Cato bett sponsra honom i Hungerspelen. Sen kom jag på att Cato hade ställt mig en fråga, och jag var tvungen att verkligen tänka efter för att minnas vad han verkligen sagt, sen kom jag på.
''Hur vad känns?'' Undrade jag samtidigt som jag klev upp på ett upphöjning, och vi närmade oss en stor, hög byggnad som jag misstänkte att vi skulle in i.

"Ja, hur du känner dig just nu bara, jag är mån om att du ska må bra!" småskrattade jag. "Vad du tycker om alla människor och all uppståndelse, och vad du känner för mig ......., bara normala saker."
Byggnaden framför oss kände jag igen ifrån TV, den var väldigt stor.

Jag blinkade hårt och tittade rakt in i hans ögon och log svagt.
''Ja, jag mår väl bra.'' Började jag och ryckte på axlarna. ''Det här är inte som jag har förväntat mig, det är större... Hade inte föreställt mig det såhär stort och så, men ja. Det är fint. Folket är lite annorlunda till skillnad mot folket hemma...'' Förklarade jag och log mot honom. Jag ignorerade hans sista fråga och gick med raska steg mot portarna som Joshua gick in i.

Hon undvek min sista fråga, med avsikt.
Jag gick efter Jousha jag med, vi kom in i byggnaden.

_______
Sorry, men har totalt hjärnsläpp nu på vad jag ska skriva om, xD.