Legend of Mato (The last airbender spoof)

jätte bra bara ett fel du skrev u istället för i men det betyder inget vill ara säga det men azum

Hehe jag vet, slarvskriver rätt mycket eftersom jag skriver så snabbt xD

men det är bra att skriva snapt

Ja, jag hjälper dig gärna om du är villig att ta emot det jag har att ge dig. ^^ Kan dock inte hjälpa till med detaljer, men med struktur och uppbyggnad för att påbörja scenen. :3
Och jag har en känsla att det kommer bli fantastiskt vilket som.

Superbra som alltid.
Det är OTROLIGT hur bra du är på att skriva

Har upptäckt att jag använder alltför många ord som liknar Awesome. SÅ nu ska jag försöka använda någonting annat men kommer som vanligt inte på någonting annat än Awesome... >.<

Så... ehh... Awesome! ♥

Hehe har ni hunnit med alla kapitel nu eller vart det rörigt?

Taaack ♥

Jättebra skrivet

Nu kommer beskrivningen i vilken tidsera vi är i. Han är alltså vattenavataren efter Korra, dvs 4 generationer bort.


Kap7

Mato mötte upp Tanako i stora hallen. Han hade dragit på sig linnet, sina tunna blå luftiga byxor och snöringen endast eftersom det var allt för varmt att bära tjocktröja i detta område. Han stängde dörren till det rum han sovit i de senaste två nätterna och hängde nyckeln om halsen och stoppade den innanför tröjan. Väl medveten om att han förmodligen skulle fastna i den under träningen, förberedde han sig så att det var lättare att känna om han tappade den än om han bara lagt den i fickan. Tanako bugade artigt och flinade stort.
”Min unga elev, är du redo att bli lika hard core som mig?”
Mato besvarade bugningen och lipade retsamt.
”Absolut min extremt oseriösa och fjantiga mästare. Jag är redo att bli allt du inte är.”
”Hey!”
Tanako sneglade surt på Mato och började till Matos stora förvåning gå längre in i korridoren. Mato stannade upp.
”Ok, skäll inte på mig om vi har sönder något.” sa han och smålog.
Tanako svarade först inte utan fortsatte inåt, sedan svarade han spydigt,
”Skäll inte på mig om du inte lär dig något för att du gissar dig till allt istället för att iaktta och följa din mästare.”
Mato ryckte på axlarna och följde sedan efter honom. De vandrade genom de breda besmyckade korridorerna tills de kom fram till en dörr som var placerad längst in i byggnaden. Tanako drämde till med foten i golvet framför dörren. Mato hörde hur det klickade till i låset.
”Haha verkar ju vara lätt att ta sig in här.”
Tanako ruskade på huvudet och såg självsäkert på sin elev.
”Noep! Du kan ju testa sen om du tror att du lärt dig tekniken efter dagens slut.”
De båda vännerna vandrade längst med en lång stentrappa. Mato kände hur det blev allt kallare och kallare ju längre ned dem gick. Han stördes inte utav kylan, tvärt om. Den fick honom på något sätt att känna sig lite som hemma då han sedan barnsben var van att röra sig i kalla distrikt. Han märkte snabbt att Tanako stannade till och inväntade sedan vidare instruktioner. Tanako tog upp en nyckel ur fickan och öppnade den normalt låsta dörren. Mato stirrade framför sig då dörren öppnades. Rummet innanför var svårbeskrivbart i ord. Framför honom fanns en underjordisk arena med endast ett hårt sandgolv. Läktare gick vandrade runt arenans spelområde och runt om läktarna låg en matta precis som den i stora salen. Mato spärrade upp ögonen och andades häftigt.
”Wow, det här stället är otroligt.”
Tanako log stort och stängde dörren bakom sig.
”Jag vet! Visst är det skittufft?”
Mato skrattade. Tanako visste då alltid hur man kunde göra vilken seriös stund som helst till något utomordentligt fånigt. Mato tog några steg in i den gigantiska lokalen och tittade ut över den massiva kreationen. Han placerade sig på en av stolarna högst upp på läktarraden och tittade ned över sandplanen.
”Vad används den till?”
Tanako slog sig ned bredvid avataren.
”Det brukade vara en tävlingsarena. Förr i tiden satsade folk pengar på bendare men sporten förbjöds efter en fruktansvärd olycka mellan en deltagare fån eldnationen och Avatar Korra.”
Mato såg förvirrat på Tanako. Hade tidigare avatarer tävlat i detta tidigare?
”Avatar Korra?”
Tanako nickade åter igen.
”Ja, hon var den förra vattenavataren, innan dig. Det var fyra generationer sedan.”
Mato reste sig åter upp och började gå ned för läktartrapporna och ned mot arenan.
Den första arenan byggdes i huvudstaden och eftersom professionell bending eller pro-Bending som det döptes till, blev allt mer populärt byggde de fler arenor, en i vardera nation. Efter att olyckan inträffat så förbjöds sporten och efter det användes denna plats för att träna upp jordbendare. Soldaterna och krigarna i staden är tränade här.”
Mato såg fascinerat ut över rummet. De glittrande ögonen spärrades upp allt mer ju längre tid han befann sig där inne.
”Avatar Chino?”
Tanako nickade.
”Han tränades också upp här och nu Mato är det din tur.”
Mato kände sig hedrad av att få befinna sig på samma plats som dessa tidigare legender. En känsla av övermäktighet kom över honom men han skakade snabbt undan den då han alltid varit rädd för situationer då mat kommer i vägen för sunt förnuft. Han hoppade lätt över relingen när han kommit längst ned och landade till sin stora förvånan i vatten. Han sköt sig lätt upp ur vattnet och landade i mitten av arenan. En betydligt blötare och mer dränkt Mato småskrattade.
”Hur tänkte dem här då?”
Tanako sprang inte efter. Istället försvann han i några minuter. Strålkastare tändes och arenan lystes upp endast några hundradelar senare. Storleken på stället blev allt tydligare och Mato insåg att an förmodligen inte skulle kunnat se publiken från ena sidan läktaren till den andra. Han hörde sedan ekot från ett brummande elektroniskt ljud bakom sig. Tanako äntrade arenan via en plattform precis utanför ena sidan av planen. Han tog några torra steg över på arenautrymmet och smålog.
”Ja, enligt reglerna så ska deltagarna knuffa varandra ur zoner och ja, åker dem av så måste de ju landa säkert.”
Mato såg förundrat på sin vän.
”Vad var det som hände? Olyckan?”
Tanako tystnade och sänkte huvudet.
”Jag vet faktiskt inte riktigt helt vad som hände men de hade inte riktigt säkra tider och balans i världen på den tiden heller. Man så vitt jag vet det så korrigerade Korra detta med tiden. Jag vet dock inte hur. Detta är saker jag fått berättat för mig.”
Mato nickade för at tydliggöra att han förstått. Han tog några steg runt på spelplanen och log för sig själv. Det var svårt att förstå, hur världen så fort kunde förändras och varje tidigare avatar verkade ha haft sina specifika problem för just den eran.
”Det kommer inte spela någon roll va? Vad jag än gör så kommer ondskan alltid tillbaka.”
Den betydligt torrare jordbendaren suckade tungt.
”Ondska är inget vi kommer ifrån helt enkelt. Alltid kommer det att finnas något för människan att kämpa emot och för. Märkligt vore det väl om världen var perfekt. Då skulle det ju inte behövas en avatar.”
Mato insåg att han hade rätt i allt han sa. Inget skulle vara förgäves. Inget han gjorde skulle vara i onödan. Han skulle se till att denna generation levde i trygghet och det skulle vara nog för att ha gjort allt han kunde gjorde. På något sätt skrämdes han trots allt utav ondskan. Stress skulle dock inte få fälla honom, inte som den hade gjort så många år.
”Du har rätt Tanako, men för att komma någon stans så måste jag kunna vissa saker och du vet en av dem.”
Tanako log och gick fram mot planens mitt. Han slog sig ned på marken och brydde sig inte speciellt mycket om att bli smutsig.
”Kom och sätt dig.”
Mato såg fundersamt på sin lärare. Han slog sig ned framför honom och inväntade vidare instruktioner.
”För att kunna benda jord måste du förstå elementet.”
Tanako grävde med fingrarna i sanden. Hans naglar blev alldeles bruna.
”Jord är ett konkret element, det är bestämt och hårt. Därför måste du hantera det på samma sätt.”
Mato grävde på samma sätt i sanden och märkte till sin stora förvåning att ytans underlag var mjukare än han trott. Under laget sand fanns ren jord. Han undrade vad som gömde sig längst ned marken.
Han slöt ögonen och ansträngde sig kraftigt för att ta in varje känsla som jorden kunde ge honom. Tanako sa inget. Han var väl medveten om att Mato behövde lära sig det hela från grunden och skulle det ta flera år så skulle han följa honom hela vägen.

SuperMegaAwesomeBra