Kärleksdrama på Hogwarts...

Superbra kapitel!!!!

superdupermega awzome kapitel

Awesome

Awesome!!!!

jättebra kapitel!!!! xD

Yey!!! Super kapitel!!! ^^

AWESOME KAPITEL, DUDES! ♥

Oh! TACK SÅ MYCKET FÖR ERA UNDERBARA KOMMENTARER!!!!
Jag har varit en hemsk författare... HAr knappt uppdaterat känns det som... Men ska försöka ändra på det! Tänker framöver försöka skriva varje helg när det är min tur! Men jag har ju två FF till, men de får jag skriva på när det är Jen93s tur, kanske?
Haha! Men nu äntligen kommer det ett till kapitel! Hoppas ni gillar det! Med hjälp med ett gulligt namn och typ lite småidéer så hoppas jag att 96hpevanescence tycker om detta kapitel FÖR HÄR ÄR DET!!!


Kapitel 9 – William

Jag vaknade ganska tidigt fast jag var ändå väldigt trött, fast kunde inte somna om! Jag reste mig upp ur sängen, gäspade och sträckte på mig. Det såg ut som om jag var den enda som vaknat hittills, för alla de andra låg i sängarna och snarkade som grisar.
Jag smög fram till lådan jag hade under min säng. Jag drog fram den och tog upp skolklädnaden. Jag hade den alltid i lådan så jag inte skulle tappa bort den och den skulle hålla sig fin, ett tips jag lärt mig från min mamma.
Jag bytte om och drog kammen några gånger genom håret så jag inte såg helt ut som en trollunge. Jag gick på toa, gjorde mina behov och sköljde ansiktet så jag skulle vakna till lite bättre. Då kände jag och såg att skägget redan hade vuxit ut ganska rejält. Jobbigt att ha grov skäggväxt ibland...
Men ja... Jag sket i att göra nåt åt det, skägg kunde väl ändå vara trevligt ibland, eller? Såvitt han hade hört av William vid kvällen innan så hade alla killarna Adelia dejtat haft skägg... Hon kanske gillade det?
Jag gick ut ur badrummet och bestämde mig för att redan nu gå till Stora Salen och se om de har börjat servera frukost än... När jag kom dit var det först då jag förstod hur tidigt det var! Liksom jag trodde klockan var nåt mot sextiden för då skulle ju möjligt Stora Salen varit öppen för vi brukar ju äta klockan sju, men klockan måste varit VÄLDIGT tidigt för dörrarna till Salen var helt stängda och det var helt öde i skolan!
Så ja... Jag bestämde mig då för att gå till köket då för jag var väldigt hungrig... Liksom vi i Hufflepuff hade vårt uppehållsrum och så vidare väldigt nära köket så vi hade faktiskt lärt oss (med ”oss” menar jag mig själv och några till...) hur man kom in dit! Så när man besöker köket möts man av väldigt trevliga husalfs ögon som dess ägare väldigt gärna gå med på att ge en vad man än vill som är i matväg...
Men ja, jag gick dit till köket och som sagt så möttes jag av alla husalfernas glada miner! Men en sak jag märkte som kändes lite skumt var att inte alla alferna var där... Liksom jag har varit där många gånger och lärt mig namnen till och med på dom och det saknades åtminstone en av mina små husalfvänner!
”Var är Tibby?” frågade jag alferna, för de var just Tibby som saknades.
”Där borta, sir!” sa en liten alf som hette Minny.
”Oh, tack så mycket!” sa jag och gick åt riktningen hon pekade åt.
När jag kom det såg jag att Tibby joggade förbi med en bricka med en kopp och ett fat på med några smulor.
”Oh! Sir William!” sa Tibby och stannade. ”Vad gör oss denna äran, sir?”
Jag började rodna lite smått men log. ”Ja du, Tibby, jag vaknade väldigt tidigt och kunde inte somna... Jag är väldigt hungrig och ville gärna komma och säga hej till er... Men kom jag olägligt? De andra verkade inte så stressade, men du...”
”Nej, nej, sir! Tibby har bara serverat miss Adilla... Men Tibby kommer sen och hjälper sir William! Tibby ska bara lägga undan detta... Men sir William kan gå till miss Adilla, Adilla vill nog ha sällskap!” sa Tibby och försvann innan jag hann fråga vem sjutton ”miss Adilla” var.
Men ja... Jag gjorde som Tibby sa! Jag gick iväg till där miss Adilla befann sig!
Jag gick åt hållet Tibby kommit ifrån och tillslut kom jag dit den här miss Adilla var och då så såg jag att Tibby hade sagt lite fel när det gällde namnet... Jag blev så chockad så jag hade stannat upp och kunde inte få ur mig några ord när jag såg miss Adilla.
Hon vände sig om mot mig och tittade granskande på mig och log lite för att vara trevlig. ”Eh... Jaha... Hej! Så du vaknade också upp tidigt...” sa hon.
Jag nickade bara och tittade djupt in i hennes havsblå ögon. ”Öh... Ja...” fick jag fram tillslut.
Det var tyst ett tag tills hon suckade. ”Ska du inte säga nåt mer? Vem är du egentligen? Du var med på försteprefektmötet, va? Vad hette du nu igen... Walter?”
”William...” klämde jag fram.
”Oh! Jaha! Men mitt namn är Adelia!” sa hon och räckte fram sin hand.
Jag tittade på den ett kort ögonblick och tog sedan tag i den och skakade den. Det var som om en stöt for igenom mig och det var som om någon började slå med en trumma inuti i min mage, för genast började tusentals fjärilar flyga runt i min mage.
”Eh... Jag vet det ...” sa jag och släppte hennes hand.
”Va? Jaha... Mitt namn som är lite komplicerat... Men jaja! Trevligt!” sa hon och log glatt över att jag kommit ihåg det. Hon drog igenom sin hand genom det vackra rödbruna håret... Och sedan så...
Jag skakade på huvudet och försökte komma ur min trans jag fått. Oh... Nu hade jag min chans att prata med henne... Jag måste sluta fåna mig och faktiskt göra nåt!
”Öh... Du kommer från Ravenclaw... Hur kan du vägen in hit till köket?” frågade jag bara för att avbryta tystnaden som startat igen.
En liten rodnad spred sig över hennes kinder men hon verkade oberörd när hon svarade. ”Jo, en före detta kille till mig från Hufflepuff visade mig vägen hit en gång...”
”Vem? Jag kanske känner honom... Jag är också från Hufflepuff!”
När jag sagt det kände jag att det kanske inte var det smartaste saken jag sagt, men gjort är gjort! Adelia verkade också tycka att det lät konstigt, men hon svarade ändå på frågan.
”Jo, han hette... Öh... Martin... Nej! Matthew! Matthew Grey!”
Jag nickade. Om det var den jag trodde var det en av killarna som slutade förra året och som visste om ingången hit, men jag var lite osäker...
”Han med blont hår och skägg? Lite kort men vältränad?” frågade jag.
Adelia nickade. ”Precis! Känner du honom?”
”Jag kände till honom i alla fall... Har pratat lite med honom, men han slutade ju förra året... Så ja, du behöver inte oroa dig över att träffa ditt ex...”
”Nej... Vi hade ett ganska bra förhållande men vi gjorde slut sedan och han var ju min senaste pojk... Öh...” Adelia avbröt sig själv. Hon förstod nog att hon precis hållit på att prata om hennes ex med en annan kille hon knappt kände... Det var (såvitt jag förstått det) ett ämne som tjejer helst inte pratade om med killar som de precis träffat.
”Jaha... Intressant... Men du går ju i Ravenclaw...”
”Ja... Andra gången du konstaterar det!” sa hon och flinade lite för sig själv.
Jag brydde mig inte om hennes kommentar och fortsatte helt enkelt. ”Så då undrar jag om du känner Peter Cole?”
”Peter Cole?” frågade Adelia, nästan lite chockat.
”Ja, Peter Cole!”
Hon fnös. ”Ja... Han känner jag allt...”
Jag blev lite chockad och tänkte precis fråga ut henne lite mer om vad hon menade då Tibby kom tillbaka med en annan bricka med en kopp te och sedan ett fat med några rostade mackor på, den frukosten jag ofta ville ha.
”Här har sir William sin mat!” sa Tibby och räckte mig brickan. Jag tackade och tog emot den.
”Lilla Tibby...” sa Adelia med mjuk ton.
Tibby vände sig om mot henne och log vänligt. ”Vad står på miss Adilla?”
”Det har varit jättetrevligt, men jag tror jag måste gå nu...” sa Adelia och log mot Tibby.
”Okej... Kom gärna tillbaka!” sa Tibby och sedan efter en liten stund försvann Adelia från köket.

Efter att jag hade ätit mackorna i köket, pratat med husalferna och sett på när de lagat frukosten så gick jag upp till Stora Salen för att äta lite mer där och vara social med mina kompisar.
När jag kom dit så fick jag en mängd frågor av tvillingarna som undrade vad jag hade hållit hus, jag bara berättade lite fort att jag varit i käket och de hann inte fråga mer förrän Peter kom och ville snacka lite med oss.
”Hej allihopa! Vet ni vad?” sa han och satte sig i mitten mellan mig och tvillingarna. Några andra vid vårt bord gav honom några skumma blickar men vi brydde oss inte.
”Nej, vadå?” frågade jag nyfiket och tvillingarna instämde i nyfikenheten.
”Jo... Jag har i princip blivit kompis med skolans snyggaste tjej!” sa Peter och sköt upp glasögonen i en hastig rörelse som han nog tyckte var ganska cool.
Det kändes som om jag en sten flög ner i min mage. Snyggaste tjejen på skolan? Det måste ju bara vara...
”Adelia Stone!?” frågade tvillingarna i munnen på varandra.
Peter nickade stolt. ”Japp! Allra först så ja... Liksom... Hon är ju den snyggaste, så jag ville få in en stöt, men jag visste ju redan då att det var meningslöst...”
”Och det vet vi ju inte varför!” sa Thomas och hostade.
Peter blängde på honom men fortsatte sedan. ”Men jag ville ju i vilket fall testa! Man har ju ingen aning om vad som kan hända... Haha! Men jaja! Sen började vi prata och kom faktiskt bra överens! Så vem vet, vi kanske kan bli väldigt bra kompisar och om man har tur, mer än det...”
”Oh... Coolt...” sa Malcom och dunkade Peter i axeln.
”Haha! Visst... Men nu måste jag gå... Ses!” sa han och försvann.
Jag stirrade ner i maten.
Jaha... En av mina bästa kompisar vill skaffa tjejen jag drömmer om hela tiden... Kul...
Det kändes så meningslöst just då men sedan fick jag en snilleblixt när William äntrade salen. Jag reste mig upp och rusade till honom.
”Hej, William!” sa jag när jag kom fram.
”Oh... Hej, Will!” sa William. ”Vad gäller det?”
”Jo... Jag tänkte nu ta ut din 'slavtid' åt mig...”





Kommentera gärna om vad ni tyckte!!! ♥

bra kapitel då sätter jag igång med mitt

Jättebra skrivet