Why did you die, dad? (Sv)

Jag suger på att uppdatera, jag vet...
____________________________

Kapitel 8

-Kråkboet

Hela släkten satt samlad i kråkboets vardagsrum denna eftermiddag. Den här släkten var inte heller vilken släkt som helst utan nästan alla Weasleys. Släkten Weasley var inte som alla andra släkten utan en ovanligt tajt en. Andra släkten kanske träffas någon gång i månaden och småpratar lite grann men släkten Weasley träffades oftast varje dag och speciellt om något hemskt hänt.

Alla satt under tystnad. En tystnad som inte ville ge sig. Ingen visste vad de skulle säga. James var borta. Ministriet hade efterlyst honom som försvunnen och de hade leta efter honom utan vidare lycka.

Ginny satt i hennes favorit fotölj och stirrade in i den sprakande brasan, men värmen nådde inte riktigt fram till henne som om hon aldrig kunde bli varm inombords igen. Hon visste att hon borde vara starkt men ibland orkade hon bara inte. Det kändes som hon hade tvingats vara stark hela livet. Efter Voldemort besegrats skulle hon äntligen få leva lyckligt igen, men livet hade tydligen andra planer för henne. Hennes hjärta var tungt av saknad. Hon saknade flinet på hans leende läppar när han och Fred lyckats med något spratt, hon saknade de chokladbruna ögonen så lika hennes egna, hon saknade hans alltid lika rufsiga svarta hår, hon saknade sin äldste son.

Albus satt i soffan bredvid med fötterna uppdragna och läste en bok som han gömde sina gröna ögon bakom. På grund av de där gröna ögonen så skulle Albus aldrig bli en bra pokerspelare. De visade alltid hans känslor som en öppen bok som alla kunde läsa, det var därför han ofta hade en tjock bok mellan dem och omvärlden. Albus satt ofta såhär när han var ledsen eller av andra orsaker inte ville visa sina känslor.

George mådde dåligt av att se sin lillasyster så ledsen. Blicken hon hade i ögonen påminde så mycket om den han själv hade haft när Fred dött. Efter hans tvillings död hade han stängt in sig i sitt rum och vägrat gå ut förutom för att hämta mat eller gå till badrummet. Men efter alla de där månaderna instängd på sitt rum hade han hittat en ny orsak till att leva. Fred hade inte velat att han stängde in sig och sörjde för hans död. Han hade fyllts med skuld och istället börjat leva ut sitt liv igen, för Fred.

George gick fram till Ginny och la försiktigt en hand på hennes axel. Han sa inget. Han ville inte ljuga för sin syster och säga att allt var okej eller att allt skulle ordna sig för det visste han faktiskt inte.
Ginny rykte till och tittade upp på George medlidsamma ansikte men sedan - till George förvånan - omfamnat honom i en kram.

Senare den kvällen satt den yngre generationen inne på Bills gamla rum. Fred stod rätt som han var upp som om de fått en lysande idè.
"Jag har en plan", utbrast han
_______________________________

Förlåt om det här kapitlet känns ogenomtänkt eller hastigt, men jag hade lite bråttom

ASOODIABISCBAIHNMZX DU ÄR BÄST PÅ ATT SKRIVA♥

Aww tack ♥ du är inte så dum du heller

Awww tack!

Jättebra!

OMR!!! Jag grät verkligen när jag läste ditt kapitel!!! När kommer det mer?

Nytt kapitel

Kapitel 9

En plan

För Fred II, Roxanne, Louis, Lucy, Molly II, Dominique, Hugo, Rose, Albus, Lily, Victorie och Teddy hade de senaste tre dagarna gått åt att planerara. Alla visste risken av det, alla var medvetna om att det fanns en möjlighet att dö men vad är man en gryffindor för. Teddy hade först varit kritisk mot ideén och beskrev den som dåraktig och helt galen och kunde inte stå ut med tanken att kanske bli ansvarig för någon av deras död. Men efter timmar tjat hade han äntligen givit med sig.

När de till slut hade planerat klart (de vill säga när Roxanne och Fred boktavligen blev så otåliga att de började kasta prick med skor på fönster, vilket resulterade två krossad fönsterrutor) bestämde dem sig att på natten skulle de smyga ut och ta kvastar från det gamla förrådet och ge sig ut i den mörka natten.

(Freds perspektiv)

Fred hade legat vaken i sängen i vad som kändes som åratal. Han ville ge sig av och rädda James. Även om det skulle vara försent så skulle han känna sig mycket bättre, han hade ju i alla fall försökt.
Han började bli otålig och slängde en blick på mugglardigitalklockan ((långt ord jag vet))som morfar Arthur hade gett honom.
00.11 lös det med röda siffror på skärmen. 19 minuter kvar.

_________________

Ursäkta det korta "mellan" (mellan saker som händer menar jag) kapitlet

Åååååh jag dör Maja du är så duktig på att skriva♥

Men. Du. Är. Ju. Bäst! Jag fattar inte hur någon kan skriva så här bra!

Du du jag har hittat en bra fanfiction att läsa och du gav mig en ide att börja skriva en fanfiction om Georges liv efter tvilingbroderns död så det ska jag göra.