Uppdraget! (Rollspel Privat)

"aja det gör inget," sa jag lite tyst " kom! vi måste gå NU!" ropade jag till Lea " det kommer en svävare, SPRING! KOM!!" ropade jag ocg sprang och gömde mig uner ett fallet träd.

Lea sprang och hann inte se vart Torccie tog vägen. Hon tittade upp mot svävaren. Vad har dem här att göra?! Hon sprang och fann sig plötsligt ca 100 meter från ett stängsel. Distrikt 11. Lea svalde. Hon backade snabbt in i skogen igen, vände sig om och sprang iväg. Hon hörde svävaren någonstans ovanför henne. Hon såg en stor buske som hon hoppade in i. Hon rev sig på grenarna och la sig ner och höll runt om sina knän för att bli mindre. Hon låg stilla och andades knappt. Vart var Torccie? Det här var verkligen inte bra.

Jag hörde oljudet dra över mig och försvinna, vart hade Lea tagit vägen? Jag ställde mig upp, tog väskan och sprang en bit " LEA?!" ropade jag på hopp om att hon hörde. Jag kollade under buskar och stenar tills jag kom till en taggbuske, " LEA!" flämmtade jag " Varför kom du inte till mig? Och en bättre fråga, varför valde du en taggbuske av alla buskar??" sa jag flåsandes.

"För att" sa Lea lite stöddigt. Hon ställde sig upp. "För att jag blev jagad och vi är väldigt nära Distrikt 11, jag såg stängslet" Lea borstade bort lite damm och klev ut ur busken. "Och jag hann inte se vart du tog vägen" sa hon.

" hade du reagerat när jag ropade så hade du sätt mig, va lite uppmärksam nästa gång så inte båda går i stupet!" sa jag högt och argt till Lea. Hur kunnde hon vara så dum så att hon inte tittade vart jag sprang, nu var jag arg på henne!

"Men Torccie, du försvann ju innan jag han ställa mig upp igen! Du sprang som en hare!" sa Lea. Torccie värkade arg. Varför förstod inte Lea, det var ju liksom inte hennes fel att svävaren kom.

" Men va lite snabbare nästa gång då!" sa jag argt till Lea. Jag började att gå men stannade igen, " förästen så måste vi snabba på lite nu, vi har knappt rört oss en fläck idag köns det som!" sa jag till Lea och fortsatte att gå.

"Torccie..." säger Lea dyster men hårt. "Du behöver inte vara så elak. Det var inte mitt fel, inte ditt för den delen heller" Hon springer ifatt Torccie och går bredvid henne. "Det är regeringens fel. Alltihop"

" skrik inte åt mig kvinna!" skrek jag och sprang lite före, jag grät men helt plötsligt fanns det inget att skrika åt, " förlåt, jag vet facktiskt inte varför jag gjorde sådär!" sa jag och gick tillbaka lite.

"Eh, det är du som skriker" tänkte Lea nästan säga, men hon var så förnuftig att hon inte gjorde det. "Inte jag heller" säger hon istället, väldigt tyst och ser almänt förvirrad ut.