Strängt Förbjuden Kärlek {HPFF}(SV)

Awesome

Det kapitlet var bäääääääääääääääst!!!!

braaaaaaaaaaaaaaa meeeeeeeeer

Tack! Här har ni ett kapitel!

Del 2. Kapitel 10. Jag hatar dig, fast jag älskar dig. Låter det rimligt?

NICHOLE

Skratt och prat hördes runt bordet, min syster satt bredvid mig, hon åt knappt något, i stället satt hon med sin blick fäst mot en kille några platser bort. Jag knuffade lätt till henne i sidan, och hånlog lite mot henne. Hon vände sina drömmande ögon mot mig, jag kunde inte låta bli att göra ett lätt kräkljud. Hon slog till mig lätt på armen, och av uttråkning satte jag mig ner och stirrade ner i maten. Mums, eller inte. Jag gillade varken mört kött eller grönsaksbiff. Jag vände äcklat min blick uppåt, jag kollade runt om på människorna vid bordet, vissa helt oskyldiga, vissa de mest egoistiska människor jag någonsin mött. Mina ögon vandrade iväg av sig själv, mot Draco. Han märkte nog inte att jag satt och stirrade på honom. Hans blick var fäst vid, så som jag förvirrat kunde se. Hermione! Eller, det var ju inte precis henne, det var ju en helt annan tjej, en snyggare tjej.

Efter ett tag som känts som evigheter hade nog de flesta glufsat i sig all den mat som fanns på bordet. Mamma reste sig upp hennes blick vilade lite över de alla tills de sett att hon ställt sig upp. "Nu när ni ätit klart, både förrätt och efterrätt ska vi börja vid nästa del av eventet. Balen." Hon log nöjt, alla andra började lägga i ordning besticken på sina tallrikar, och bege sig mot den västra flygeln. Jag reste mig, och begav mig tillsammans med mina systrar mot flygeln i västra delen av huset. Hermione hann upp vid min sida, jag lämmnade min systrar och stannade upp för att prata lite med henne. (Jag kunde inte neka att jag var sur på henne för att hon stal min uppmärksamhet på Draco från mig, fast hon var ju ändå MIN skapelese.) "Skit också! Såg du hur Draco kollade på mig Nichole!?" Sa hon hetsat, jag nickade. "Som om du var en ädelsten." Hon mumlade ett "Ja," till svar och vi begav oss fort med hopen till flygeln.

Väl inne väntade alla tålmodigt på mamma, hon skulle självklart starta det hela. Efter säkert en kvart gick hon elegant in genom dörren med en man vid sin sida. Han hade kort ljusbrunt hår, var lätt solbränd, och ganska lång. Jag kollade med stora ögon mot honom, men.. Vart hade hunden tagit vägen. Hon ställde sig precis i mitten av salen. Hennes `partner´ höll om hennes midja och hon höll om hans axel. Musiken sattes igång, och de inledde dansen. Själv gick jag snabbt fram till Harry och frågade om vi kunde tänkas dansa. Han nickade och log. Han tog tag om min midja och vi började dansa med i takten.

Jag hade inte bara dansat med Harry under den första timman som gått, självklart med Ron, och en annan kille som hette Kevin, han hade bruna ögon, mörkblont hår och var ganska muskulös, jag kunde inte direkt säga att jag var kär.. Men han var otroligt söt. Jag hade också märkt att Hermione fått en massa uppmärksamhet speciellt mycket av Ron, när han märkt hur andra killar frågade henne efter en dans. Hon var just påväg mot mig för att sätta sig när en kille tog tag i hennes arm och vände henne för att dansa med henne. Till en av min största besvikelser var det Draco. Hermione såg bedjande på mig, jag reste mig fort och gick fram till henne. "Dissy, är du okej? Du ser lite febrig ut." Sa jag med en ljus röst. Hon skakade svagt på huvudet. "Du kanske borde gå och sätta dig en stund då." Avslutade jag innan jag på något förvirrande sätt hamnade i en dans med Draco. Han kollade glödande ner på mig medans jag såg idiotiskt upp mot honom. Han var huvudet längre än mig, vilket just nu störde mig något enormt. "Jag vill verkligen inte dansa med dig just nu Malfoy, men jag gör allt för mina vänner, framför allt mina kusiner." Sa jag med en lätt irriterad röst när han lätt putte upp mig i luften. "Trodde du gillade mig," sa han med en röst jag skulle beskriva som drömmande. "Så som du stirrade på mig vid maten," avslutade han innan jag hann säga något. "Aldrig i livet att jag skulle `gilla´ dig." Snäste jag och släppte honom, han föll nästan bakåt, jag slängde bak några lockar med handen och gick bort till Catrine, jag höll på att gapa stort. Egentligen var det inget illa, men gud. Hon satt och hånglade med.. Enligt mig världens snyggaste kille. Han hade spretigt hår typ, han såg ut att vara tre-fyra år äldre än mig själv, han hade gråblåa ögon, och såg väldigt muskulös ut. Jag vände mig om och gick och satte mig bredvid Hermione i stället.

"Alla mina systrar har dejter ikväll!" Suckade jag djupt och stirrade från vänster, rakt fram, och till höger. De satt alla tre och fnittrade ihop med någon snygg kille, och den enda killen som brydde sig om mig var Draco. Jag letade upp honom, och fann honom ståendes med sin familj en bit bort från Catrine och hennes `umgänge´. Plötsligt slog det mig. Jag drog tag i Hermiones arm och drog slugt med henne utåt, mot mitt rum däruppe. Innan jag gick ut genom dörren vändes min blick mot Draco igen, han var verkligen snygg. Jag suckade innan jag drog iväg med Hermione igen.

Jag stängde dörren kvickt när jag dragit in henne i mitt rum. "Hermione! Vart har du gjort av min mammas bok? Jag måste ta reda på en sak." "Den.. Den ligger här, i min väska." Sa hon, och drog upp klänningen snabbt, på hennes lår satt en pytteliten väska. "Ärligt, i den lilla saken!?" Frågade jag upphetsat. Hon nickade, tog tag i den och tryckte ner hela sin arm i den. Smartass. Jag himlade, hon drog fram boken och slängde över den till mig. Jag öppnade den så fort jag kunde och letade fram ungefär ett år innan Catrine föddes. (Dagboken, den var den längsta jag någonsin sett.)

Catrine var utan tvekan hans dotter.

Man såg det på henne, ibland ville jag bara dumpa av henne hos honom, men hon skulle aldrig växa upp normalt då, och jag älskade henne över allt annat. Hon har ett långt vitt hår, isblåa ögon och ett lätt `vilie´ drag. När jag väl tittade på henne så kom jag ihåg hur jag tvekade, hur jag tänkt ta bort henne, men inte kunde på grund av skuldkänslor. Hon var ju trots allt ett barn. Mitt barn, och trots att det var Lucius.. -

Som jag trott, jag gav tillbaks boken snabbt till en oförstående Hermione, hon proppade ner den i väskan och följde efter mina hastiga steg ut ur rummet och nerför trappan. Jag fick hålla uppe klänningen för att inte snubbla. Vilket jag höll på att göra vid sista trappstegen. Jag steg fort in i flygeln, och gick raka vägen fram till mamma. Jag mumlade. "Måste prata." tyst bredvid henne. Hon nickade stilla och försvann ut genom dörren tillsammans med mig. Jag drog med henne till ett rum bakom en bokhylla i biblioteket. "Vad måste du prata om Nichy?" Frågade hon mörkt, men fortfarande på ett snällt sett. "Alla mina systrar har olika fäder? Eller?" Hon nickade lugnt, och viftade med handen för att jag skulle fortsätta. "Är... M..." Hunden kom intussandes genom bokhyllan. Jag fortsatte i vilket fall. Det var bara en hund. "Jo mamma, är Malfoy far till Catrine?" Frågade jag långsamt efter ett djup andetag, och ett till efter att det var sagt. Hunden satt spänt bredvid henne. Hon nickade, men verkade inte speciellt rörd. "..och min är Sirius Black?" Frågade jag spänt. Hon höjde blicken och såg in i mina ögon. Hennes ögon var kolsvarta, trots att de brukade vara ljust blåa.

Ooooooh!

Här har ni en till del, och jag kan ju säga nu att tack vare era älskvärda kommentarer så kommer jag när jag lagt ut alla färdigskrivna kapitel här skriva jättemycket pga av att jag har så många idéer!

Del 2. Kapitel 11. Familjebekymmer?

Nichole!

Hon höjde blicken och såg in i mina ögon. Hennes ögon var kolsvarta, trots att de brukade vara ljust blåa.
Jag såg förskräckt in i hennes mörka ögon. "Mamma?" Frågade jag henne försiktigt. Hon vände bort blicken, jag försökte se vad hon kollade på, och märkte det. Hunden. Jessicka nickade försiktigt mot utgången hunden nickade tillbaks, och i nästa sekund var båda borta. Mamma hade förvandlat sig, och hunden följt efter henne. Jag suckade argt och tänkte.. `varför inte prova?´ jag hade ju ändå läst en del om det. Fast jag hade ingen aning om vad jag skulle bli. Jag gick ut från det lilla rummet som var gömt bakom en av bokhyllorna.

Väl ute ur själva biblioteks avdelningen gick jag självmant åt höger för att komma in till balen igen. Innan jag hann gå förbi sista dörren till stora entrén fick jag syn på något som nästan fick mig att dö. Min, fyra år äldre syster satt och kysstes med Draco.. Vad i helvete!? Jag gick med jävligt bestämda steg mot henne, drog henne ur armarna på hennes lillebror, och så smal som hon var nästan släpades hon nästan med efter mig. Jag gick med raska steg uppför trappan med henne i ena armen. Jag öppnade en valfri dörr till vänster och gick fort in i en av de så kallade `samlingsrummen´. Där satte jag fort ner henne på en stol och satte mig på det hårda ekbordet. Här inne hade jag aldrig vart förut. Rummet var vitt med ett svart golv, en soffa på en sidan och ett litet bord intill väggen. På golvet låg en röd matta och täckte det svarta marmorgolvet. "Avundsjuk Nichy?" Frågade hon och avbröt den lite kusliga tystnaden. "Aldrig." Sa jag barskt medan jag tänkte ut vad jag skulle säga. "Så vadå?" Fortsatte hon. Jag drog in ett tungt andedrag och pratade på. "Cat, Draco är din bror." Jag såg in i hennes ögon med ett höjt ögonbryn, förut var de retsamma, nu var de runda av förvåning. "Är.. Är det sant? Vet han om det?" Frågade hon efter några minuter, skärrat. "Det är sant, och.. Jag vet inte om han vet." Sa jag lite lätt. Hon nickade och reste sig upp och gick. Själv satt jag kvar. Egentligen samtalade vi nästan aldrig. Vi bara retade varann då och då. Varför kunde inte vi vara syskon som alla andra?

Jag gick ut från rummet med klänningen uppdragen till knäna. Jag svängde mot vänster och gick fram i de lite lätt ekande korridorerna. Jag läste orden på varje dörr, badrum, kök, toalett, samlingsrum, (flera stycken), sen till den sista. `Privat´. Jag drog sakta fram min hand mot det rund gyllene handtaget. Jag försökte lätt att öppna det men misslyckades. Den var låst. Jag drog fort fram min svarta trollstav ur den vänstra armen, den satt självklart inpetad i klänningens arm, likaså märket satt där. Jag tryckte lätt spetsen mot handtaget och tänkte starkt. "Alohomora," sa jag tyst när det inte funkade med en tyst formel. Den knycktes till och dörren öppnades. Jag steg tyst in i rummet. Det var inte mörkt och dystert som alla andra rum. Detta rummet var ljust. Golvet var av marmor, precis som överallt i huset. Men det var vitt. Vitt! Taket var vitt, väggarna.. Tja, de syntes inte. Runt om i rummet stod bokhyllor. Vanliga hyllor. I mitten på en röd.. Gryffindor?, stod ett mörk brunt ekbord med fyra stolar på varsinn sida. Varav en stod på den ena kortsidan. Min blick vilade på mattan. Hade mamma varit Gryffindorare? Jag kunde inte tappa bort tanken. Men min blick gick runt i rummet igen. Det stod fyra hyllor med porträtt, tidningsurklipp, foton och en liten kista stod på den mellersta hyllan. Jag gick fram till de svarta hyllorna och såg länge på foton och urklipp som stod där. Ett var av vilket jag kunde förstå. Mamma som ung, med någon som var väldigt lik Harry, en rödhårig, och en blond kvinna, tre barn, en man med charmigt leende och rufsigt hår, och en som såg lite sjuk ut. De passade inte alls in. De var så olika på alla sett. Men de såg så glada ut ändå. Ett litet pergament stycke låg under fotot. Jag lyfte på porträttet och läste på pergamentet.

Remus, Måntand, Sirius, Tramptass, James, Tagghorn, Lily, Victoria, mina döttrar och såklart jag, Jessicka, den svarta korpen.

Var namnen på personerna som log i fotot. Ett annat foto fick min blick, jag stirrade länge på det innan det gick upp ett ljus för mig. Det måste ha varit när mamma var ung. En lite muskulösare version av Draco, med lite längre hår, och en yngre version av mamma, långt svart hår, röda läppar och en röd klänning. Var det Lucius och min mor!? Ett annat foto var på en lite äldre mamma och en annan smal kvinna. Hon hade tjockt lockigt hår och lite tunga ögonlock. Bellatrix Lestrange? Det gick inte ihop på något sett för mig. Allting var så snett, hon kämpades för de onda, samtidigt som hon kämpades för de goda. Det var knäppt.

Efter flera blickar på de olika foton som stod på hyllan, lyfte jag upp en tidningsartikel och började läsa ur den.

Jessicka Hawk!
En mycket ung begåvad flicka, uttalade en oförlåtlig förbannelse inom Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Hon sägs ha blivit upprörd och skulle ha uttalat förbannelsen flera gånger mot sina vänner. Hon blev självklart relegerad när händelsen kom till tala, efter hela två veckor. Hon blev inte förd till Azkaban, eftersom hon är mycket ung. Men istället får hon inte gå klart sin utbildning.


Nedanför låg en lapp, jag kunde inte läsa språket, då det var skrivet på ett annat språk. Rumänska gissade jag på.

Men jag kunde verkligen inte tro det om mina egna mamma! Hon som verkade så oskyldig! Fast det är hon ju självklart inte, hon tjänar Mörkrets Herre, dödar människor flera gånger varje månad. Torterar folk. Hon hjälpte ju till och med Bellatrix att tortera Nevilles föräldrar! Men det är ju så konstigt, Bellatrix, Rodolphus, Rabastan och Barty Crouch Jr blev ju fångar i Azkaban efter det. Allting har vänts upp och ned nu! Vad i helvete är det här?

Ur en annan synvinkel

"Jag har försökt herre. Hon ger mig ingen uppmärksamhet. Det funkar inte." Stammade pojken ur sig. "Du sa att du skulle lyckas, hon skulle vara död nu. DU satt att du skulle klara av det." Skrek Voldemort väsande ut medans han fortfarande höll trollstaven i ett krampaktigt tag riktat mot pojken. "Hon hatar mig, varför vet jag inte! S-snälla, Herre jag ber dig. Ge mig ett försök, jag kan klara av det innan vintern." Stammade pojken ur sig. Han visste att det inte skulle låta bra om han lät sig säga ett ord som `jul´. Han skulle bara få ännu mer tortyr. "Ynkrygg! Vi måste få henne ur vägen. Hon kan visa sig vara ett hot. Det går knappt att tränga sig in i Harry Potters hjärna när hon är nära honom! Jag har dessutom fått reda på vart Harry Potter befinner sig just nu. Med hans vänner." Väste Voldemort innan han släppte taget om tortyren på pojken.

Nichole

Vänsterarmen brände. Fan också. FAN! Inte nu, varför?! Jag stegade fort ut ur rummet, tryckte lätt igen dörren och skyndade iväg som blott en skugga mot platsen där dödsätarna skulle mötas. Jag drog ett djupt andetag när jag stannade upp i salen, masken var på, och jag hade en svart kappa runt mig, varken Harry, Ron, Hermione, eller någon ur familjen Weasley skulle veta att det var jag. Till slut befann han sig där. Eller ja, någon sekund senare rättare sagt. Jag slängde en blick bort mot Harry, han gnuggade sig i pannan. Jag förstod inte hur jag kunde ta med honom hit. "Mina medhjälpare! Så kul att se varann igen, inte sant?" Väste Voldemort, medans han gjorde en grimas som antagligen skulle föreställa ett leende. "Jag har nu med största besvikelse fått reda på att vi har en oinbjuden, flera oinbjudna gäster här ikväll! Vet du vilka dem är Jessicka?" Han vände sin ormliknande kropp mot mamma. Hon skakade på huvudet och höll modet uppe genom att stå rakt framför honom och ljuga honom rakt upp i ansiktet. "Nåja, eftersom du inte vet. Det är Harry Potter!" Voldemort hade överlistat oss, han hade fått reda på det. Min blick flög än en gång bort mot Harry, han såg förskräckt ut. Voldemort vände sig mot honom. "Nåja, ställ dig upp." Väste Voldemort. Han satt kvar, hans hand lutade sig mot fickan. Han fick upp trollstaven samtidigt som hela rummet blev en stor dimma. Plötsligt stod där vita silhuetter. Det blev ett kaos i hela salen, och besvärjelser flög hit och dit. "Avada Kedavra," skrek Voldemort med båda händerna om trollstaven mot Harry. Han besvarade genast med "Expelliarmus," vilket gjorde att formlerna krockades. Harry hade fått tillbaka sin vanlig form. Själv visste jag inte vad jag skulle göra. Jag, liksom alla andra dödsätare hade förlorat sina masker nu, och stod helt enkelt och duellerade med någon från den andra sidan. Den goda sidan. Jag bet mig i tungan och hoppades att det bara skulle vara en dröm. Men gud så fel ute man kan vara ibland. Min blick flög omkring på människorna i rummet. Självklart fastnade min blick på något, eller rättare sagt någon. Han var mannen på fotot, Tramptass, Sirius Black. Jäveln som kommer nu, och kämpar för de goda. Håller en så kallad låg profil. Då kunde han väll lika gärna kommit när han bröt sig ur Azkaban, hem till mamma, hem till mig? Självklart inte.

Nichole kämpar lite mellan att vara god och ond som ni säkert märkt. Hehe. Själv är jag trogen dödsätare.

As braaa!

Amazing

Ursäktar att ni inte fått mer på en stund, men jag har liksom inte haft någon dator, eftersom min dator kraschat och resten av datorerna i vårat hus är assega, så har jag inte orkat. x)

Del 2. Kapitel 12. Simply how life is.

Nichole

Jag stod där vid sidan av allt som hände. Ett grönt och ett rött ljus flammade runt i mitten av rummet, den gröna formeln kom från Voldemorts stav, hans ansiktsutryck såg argt ut, och lätt frustrerat. Den röda formeln kom självklart från Harry´s stav som han höll hårt med två händer. Plötsligt ett hårt pang, och en lång äldre man, med silvervitt hår och skägg, och en blå klädsel, dök upp. Professor Dumbledore! En sista blick runt om i salen. Sedan började jag springa framåt. "Lamslå," tänkte jag lågt för mig själv medans Voldemort blev tvungen att avvärja besvärjelsen. Jag sprang fort fram till Harry utan att Voldemort märkt något, tog ett fast tag i Harry och transfererade mig och honom.

Fem sekunder senare landade vi hårt mot ett golv av ek. Jag reste mig upp och drog med Harry. Jag tände min stav snabbt och trollade fram några stearinljus, jag tände dem och flyttade dem runt i rummet. Här hade jag aldrig varit förut.. Jag hade tänkt på rummet från fotot uppe i det där rummet. Väggarna var blåa, det fanns en gammal orgel i rummet och en hylla med porträtt. Harry stegade bort mot dem medans jag stoppade in trollstaven i tröjärmen igen. Märket gjorde fortfarande ont. Jag brydde mig inte värst mycket om det. I stället gick jag fram till Harry, han märkte mig inte, hans blick var helt fäst på ett foto som stått på hyllan. Samma foto som hemma.

Jag la min hand försiktigt på hans axel, han hoppade till lite lätt och vände sitt ansikte mot mig. Det var smutsigt och han hade små rispor i det. Även någon tår fanns i hans ögon. "Hur är det Harry, gjorde mörkrets... Du-vet-vem dig mycket skada?" Påpekade jag lätt när jag drog mitt finger över hans sår på kinden. "Vart är de andra," hans blick såg lite lätt rädd ut, om jag bara inte sagt `mörkrets´.. så hade han inte trott att jag var på de andras sida. "De är kvar. Jag kastade en lamslå förbannelse mot m..Du-vet-vem. Han blev uppehållen och jag transfererade dig och mig. Dumbledore tog antagligen över allt." Jag försökte få min röst låta försiktigt, vilket antagligen inte gick så bra. "Vart är vi då?" Frågade han, medans jag själv försökte ta reda på det. "Jag är inte säker, det där fotot," sa jag och pekade på fotot med vännerna. "Det finns hemma också. Det var det första som dök upp i min skalle." Han nickade bara och vände sin blick mot fotot igen. "Var de bra vänner?" Frågade han lätt efter en stunds blickar omkring på fotona. Jag skakade på axlarna. "Vet inte, jag upptäckte det innan mitt m... du-vet-vem kom." Han nickade igen. "Det där är Sirius Black, du vet min gudfar." sa han och pekade mot mannen med lätt rufsigt hår. "Det där är min mamma," sa jag och pekade på en av kvinnorna med en rund mage, "det där är min." Avbröt Harry och pekade lätt på kvinnan med det röda håret. "Du har hennes ögon," sa jag sen. Han nickade. "Där är Remus, men vem är den blonda kvinnan,?" frågade han efter en till blick på kortet och människorna på den. "Vet inte, Victoria tror jag," sa jag innan jag suckade. Min blick gled mot Sirius igen.. Eller ja.. pappa. Skulle jag berätta för Harry?

Jag gick ut ur det som jag trodde var vardags rummet och mumlade snabbt lumos. Jag började gå upp för trappan, och höll upp min klänning lite för att inte snubbla. Det såg ganska oberört ut, trots att väggarna var lite mögliga och golven lite ruttna. Jag gick med långsamma steg framåt över det knarriga golvet och fann en dörr som förfallit, eller sprängts i bitar. Inne i rummet fanns en rutten spjälsäng, en liten leksaks kvast och leksaker för yngre pojkar. Jag trodde inte det innan, men nu var jag ganska säker. Det hade varit Harry´s hem för många år sen. Jag skyndade mig ut ur rummet och ner för trappan. "Harry! Jag måste berätta ett par saker för dig, först och främst, det här är platsen där.. Du-vet-vem dödade dina föräldrar," det första sa jag snabbt och lite livligt, sedan hade jag gått över till ett sorgligt ansikts utryck och en dyster ton på rösten. Han kollade omkring i rummet, och nickade sedan lätt mot mig. "Det var här de dog, här jag levt med min föräldrar." Sa han sedan, jag nickade lätt och sa: "Sätt dig ner, jag måste berätta en sak som jag fick reda på en stund efter att vi börjat skolan igen det här året." Jag nickade mot den lite dammiga soffan. Han nickade och gick och satte sig i den medans jag satte mig ner i fåtöljen mitt emot. "Innan vi började i år, fick jag min mammas gamla svartkonst´s bok, det fanns också tusentals dagboks sidor i den. I dem stod bland annat att," jag tog ett långt andetag och pratade sedan igen. "Bland annat att min mamma - Jessicka Hawk -, Sirius Black, Remus Lupin, Victoria Linderna, James Potter, och Lily Evans, var de bästa vänner." Han nickade och gav mig en menande blick om att jag skulle fortsätta. "Jessicka gifte sig med.. Sirius," sa jag lågt, men han tycktes höra vad jag sa. "Sirius! Gift!? Med en dödsätare!?" han spottade ut orden, han gjorde mig arg..Fast det var sant. "Ja.. och.. Sirius Black.. är min far." skyndade jag mig säga innan han hann säga något mer. "Han.. och han har inte berättat ett skit för mig! Inte att jag hade en typ `syster´ i min familj, bara att jag hade honom!" Fortsatte han spotta ut. "Men Harry, han gjorde det för ditt eget bästa... Tror jag, han.. Jag har inte ens fått träffa honom!" Jag försökte få min röst att låta sorgsen, men egentligen var jag rasande. Egoistiska jävlar.

Vi fortsatte prata en bra stund, då och då blev han sur för att jag inte berättat allting innan för honom. "Vi kanske borde försöka ta oss tillbaks?" Sa jag hoppfullt, till min förvåning nickade han och reste sig upp, jag tänkte starkt på mammas herrgård, tog tag i Harry och försvann dit. Striden hade slocknat och mörkrets herre var inte längre där. Inte en dödsätare syntes till. Ett flertal från `Fenixordern´ var inne i rummet, till min stora förvåning, satt både Snape och min mamma där. Jag gick försiktigt, fast med ilskna steg in i salen. "Harry!" Hördes en trött, men på samma gång stark röst, jag ryste till, Harry stannade, jag fortsatte, gick in i salen och satte mig på en stol, med ett målat skräckslaget ansikte. Jag vände försiktigt huvudet mot Harry. Sirius stod med honom i armarna. Snacka om ilska i mitt huvud. Utan att tänka mig för förde jag min hand mot vänster armen och drog upp den under bordet, jag tog ett tag om trollstaven och förde den kolsvarta spetsen mot märket. En ilande smärta och flera höga knall. Plötsligt dök Mörkrets herre upp med flera av dödsätarna, han riktade direkt sin stav mot Harry och väste ur sig "Avada Kedavra," ett grönt ljus spolades mot Harry, men han var snabb, snabb som satan! En röd stråle mot en grön, det röda lejonet, mot den gröna ormen. Formlerna krockades som förut, Bellatrix hade börjat duellera med Sirius, jag kastade en väldigt snabb formel mot honom. Han av värjde den samtidigt som jag kastade en annan. Jag stod vid sidan av Bellatrix. Vi dullerade vilt. När ännu ett högt knall hördes. Ännu en gång hade Dumbledore kommit dit. Voldemorts ansikte blev ännu vitare och helt plötsligt började Dumbledore prata. "Det var dumt att komma tillbaka Tom." Han föste Harry åt sidan och tog över striden mot Voldemort. Voldemort transfererade sig tillsammans med alla andra dödsätare, och plötsligt var det så kusligt tomt igen. Sirius stod och stirrade mot mig. Jag hade sänkt trollstaven, ja, till och med skjutit in den i sidenärmen igen.

De flesta gästerna satt runt det runda bordet igen, Dumbledore var mitt uppe i ett samtal med Fenixorden, vilket jag inte riktigt kunde förstå, både Snape och mamma var med i. Mina systrar satt runt om på bordet, och hade något litet samtal med grannen. Min blick svepte mot Harry, Ron, Ginny och Hermione, Ron och Ginny hade fått tillbaka deras vanliga orange håriga ansikten, med dem satt Fred och George, alla var vi för minderåriga för vårt eget bästa. Jag tittade äcklat på folket omkring mig, blodförrädare, halvblod, och i vissa fall smutsskallar, varje gång Hermione försökte fånga min blick snäste jag bara åt henne.

AWESOME!!!!