Nicole Smith

and Snape saves the day XD

bra kapitel!

Fy fan vad jag älskar denna fanfiction! ♥

MER!

Blaise + Nicole = ♥

Omd! Love it! Kan inte vänta tills du skriver mer!

Kul att så många tycker om den Trodde aldrig att det skulle bli så många som läser den

Kapitel 17

Nicole tog ett fast tag om Professor Snapes arm. Allt började snurra och någon sekund senare stod hon, Draco och Snape utanför en stor järngrind. Innanför grinden fanns en lång grusgång som ledde fram till ett jättelikt, grått stenhus. Bredvid gången stod det höga, välklippta törnrosbuskar. Bladen var täckta med frost och här och var på gången fanns det blanka isfläckar. Snape viftade med trollstaven framför grinden och den gled upp. Han gick igenom den med Draco tätt efter sig. Nicole var inte sen med att följa efter.
”Bor du här?” viskade hon till Draco. Han nickade. Hans blick var fäst på huset och hans mun var hårt sammanbiten. Det verkade som att alla hon umgicks med hade stora, häftiga hus tänkte hon. Blaises hus var snäppet mindre än Dracos men i jämförelse med hennes hus var det gigantiskt.
Gruset knastrade under deras fötter, men annars hördes det inga ljud. Nicole, som var kortast av dem, behövde nästan småspringa för att hinna med de andra två. Snape stannade vid den stora ytterdörren och knackade på. Dörren öppnades långsamt och en kvinna med både svart och blont hår kikade ut. Hon andades lättat ut när hon såg på Draco och öppnade dörren helt.
”Draco”, sa hon och kramade om honom. ”Jag har varit sjuk av oro.”
”Jag kan ta vara på mig själv, mamma”, muttrade han till svar.
”Severus, tack för att du tog hem honom”, sa hon till Snape. Det såg ut som att han försökte le, men mungiporna ville inte riktigt röra sig.
”Jag håller vad jag har lovat, Narcissa”, svarade han.
”Kom in och värm dig ett tag, det är iskallt ute”, sa hon och gjorde en gest med handen mot hallen.
”Jag uppskattar din inbjudan, men jag kan inte stranna är jag rädd”, svarade han. ”Jag har andra saker planerat för kvällen.” Hon nickade förstående och han vände sig om och gick iväg på grusgången. Narcissas ögon fästes snabbt på Nicole.
”Draco, vem är din väninna?” frågade hon.
”Det här är Nicole Smith”, svarade han och puttade fram Nicole några steg.
”Smith sa du?” sa Narcissa och såg fundersam ut. Nicole nickade och räckte artigt fram handen. Narcissa tog den. ”Jag är Dracos mamma, Narcissa Malfoy. Kom in, kom in. Det är riktigt kallt ute.” Draco gick förbi sin mamma in i huset och Nicole följde snabbt efter. Det första Nicole la märke till när hon steg in i hallen var att golvet, väggarna och taket var gjort i sten. Det såg lite ut som en medeltida borg.
”Draco, kan jag få prata med dig i vardagsrummet?” sa Narcissa när hon stängde dörren. Han suckade, hängde av sig sin svarta rock och gick in i rummet som låg direkt till vänster. Nicole hade en känsla av att hon borde stanna kvar i hallen. Narcissa följde efter sin son. Nicole kunde höra att hon började viska till honom och hon lät inte speciellt glad.
”Jag blev utvald och jag behöver ingen som ser efter mig hela tiden”, viskade Draco till sin mamma så pass högt att Nicole kunde urskilja orden.
”Draco, jag vet att du kommer att klara uppdraget och du borde känna dig hedrad”, viskade en ny röst som hon inte kände igen. ”Vad menar du med att jag pratar för högt?” Nicole hörde plötsligt fotsteg som rörde sig mot hallen. En kvinna med svart, burrigt hår dök upp i dörröppningen till vardagsrummet.
”Och vem är det vi har här?” sa hon och gick fram mot Nicole. Kvinnan studerade henne från topp till tå och tog sedan tag väldigt hårt i hennes arm och drog in henne i vardagsrummet. ”Cissy, det är hon!” sa hon och puttade bort Nicole mot Draco.
”Det kan inte vara det”, svarade Narcissa och såg skeptisk ut.
”Vad pratar ni om?” frågade Nicole irriterat och tog sig för armen. De båda kvinnorna lyssnade inte.
”Kolla hennes ansiktsdrag, ser du inte likheten”, sa kvinnan med det burriga håret. Narcissa tog ett steg närmare Nicole och studerade hennes ansikte.
”Varför kollar ni på mig sådär?” frågade hon irriterat. ”Kan ni inte bara tala om för mig vad som pågår?”
”Du kanske har rätt, Bella”, sa Narcissa efter en stund. ”Hon har hans mun och näsa.”
”Jag har vems mun och näsa?” frågade Nicole ännu mer irriterat.
”Så, din mamma berättade aldrig sanningen för dig?” sa Bella.
”Sanningen?” frågade Nicole förbryllat. ”Vad då för sanning?”
”Om din riktiga pappa”, svarade Bella och satte sig nöjt ner i soffan. Nicole blev förvånad.
”Min riktiga pappa? Min pappa är David Smith”, sa hon bestämt. Bella skrattade lite.
”Du är precis lika envis som din far”, sa hon. Draco såg förvirrad ut.
”Jag hänger inte med här”, sa han och såg på Bella och på sin mamma. ”Nicoles föräldrar är från Kanada och hur skulle ni kunna känna dem?”
”För att hennes pappa är britt”, svarade Bella och reste sig upp igen. ”Nicole, kan du vara snäll och berätta ditt fullständiga namn för oss?” Nicole såg frågande ut.
”Eh... Nicole Stella Jacqueline Smith”, svarade hon försiktigt.
”Fel!” sa Bella skarpt. Nicole hoppade till. ”Smith är inte ditt efternamn.”
”Vad pratar du om?” sa Draco och gick fram till Nicole. Han ställde sig bredvid henne och la armen om henne.
”Perfekt, stå stilla sådär”, sa Bella och granskade Draco och Nicole. ”Jag kan se det.”
”Se vad?” frågade Draco som började bli irriterad.
”Likheten mellan er såklart”, svarade hon och log ett nöjt leende.
”Likheten?” sa Nicole förvånat. ”Draco och jag är inte lika.”
”Ni har likadana munnar”, sa Bella. ”Draco har likadan mun som sin mor och du har din fars.”
”Skulle jag och Draco vara släkt menar du?” sa Nicole och fnittrade till.
”Skratta du, men det är sanningen”, svarade Bella och gick tillbaka till soffan. Draco tog bort sin arm från Nicole.
”Om mamma och Nicoles 'riktiga' pappa skulle ha likadana munnar så betyder det att Nicoles 'pappa' är släkt med min mamma, och mamma har inga bröder”, sa Draco fundersamt.
”Helt korrekt, men hon och jag har andra släktingar”, svarade Bella. Narcissa harklade sig.
”Bella, är det verkligen en bra idé att berätta allt det här för henne?” frågade hon försiktigt.
”Hon måste få reda på sanningen någon gång”, svarade Bella.
”Men ska hon få reda på sanningen av oss? Är det inte bättre att Jane berättar det?” fortsatte Narcissa.
”Hon har inte berättat sanningen på 16år, varför skulle det ändras nu?” svarade hon och vände sig åter till Draco och Nicole. ”Nicoles far är min och Narcissas kusin”, sa hon och log.
”Va? Vem då?” frågade Draco snabbt.
”Det tänker jag låta Nicole ta reda på själv”, svarade hon och reste sig upp. ”Din mamma har nog ett och annat att berätta för dig, Nicole.” Hon gick ut i hallen och bort mot trappan som ledde till övervåningen. Narcissa stod kvar och såg lite osäker ut. Hon ursäktade sig och följde efter Bella. Draco och Nicole såg förvånat och chockat på varandra. Ingen av dem visste riktigt vad de skulle säga.
”Så... ehm... det här var ju lite småkonstigt”, sa Draco tillslut. Nicole nickade.
”Jag tror att jag precis blev föräldralös”, sa Nicole. Draco såg konstigt på henne.
”Vad då föräldralös? Din mamma är väl din riktiga mamma i alla fall?” frågade han.
”Hon har ljugit för mig hela livet så jag vill inte ha henne som mamma längre”, svarade hon och satte sig i soffan. ”Tror du att min pappa lever?” Han ryckte på axlarna.
”Svårt att veta”, svarade han och satte sig bredvid henne. ”Mammas släkt är stor.”
”Jag kanske borde åka hem och fråga ut min mamma”, sa hon tyst.
”Hon var ju inte din mamma sa du”, svarade han och skrattade lite nervöst. Nicole suckade och himlade med ögonen. ”Förlåt, jag försökte bara liva upp stämningen lite, men jag tror att det är det enda sättet att få reda på mer. Bellatrix och mamma kommer nog inte ge dig någon mer information.”
”Jag antar det”, svarade hon och suckade igen. ”Men det är så sent. Mamma kommer aldrig att svara på några frågor som jag ställer i kväll.”
”Stanna här över natten då”, sa han och log mot henne. ”Jag kan följa med dig i morgon om du vill.”
”Mamma kommer att döda mig”, svarade hon snabbt men hejdade sig. ”Fast jag är ju rätt arg på henne så hon får bli arg på mig med.”
”Vart vill du sova då?” frågade han.
”Vad har jag för alternativ?”
”Vi har min säng, min soffa, golvet och här nere i någon av sofforna”, svarade han. Hon bet sig i läppen.
”Jag kan ta din soffa”, svarade hon till slut. ”Ditt hus är läskigt så tänker inte sova själv här nere.” Han skrattade.
”Vad är det som är så läskigt med mitt hus?” frågade han.
”Det bara är det”, svarade hon. ”Kom nu, jag är trött.” Hon reste sig upp och gick mot hallen.
”Nicole, du vet inte ens vart mitt rum ligger”, svarade han och reste sig upp.
”Det är därför du ska följa med”, sa hon och log. Han gick efter henne ut i hallen och gick sedan om henne så att han kunde visa vägen.

mer!

Omd! Gud vad bra den är!! Längtar efter mer

Jag vet vem hennes pappa är. Det är jätte enkelt att lista ut ju.

Den är jättebra, och du skriver sjuuukt bra!

haha, älskar att jag vet vem pappan är XD känner mig lite evil

men superb kapitel iaf!