"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Va vansinnigt knasigt Albus!
Du skriver helt fantastiskt!

Super! Vill bara läsa mer

"Du bad om det" morrade Aberforth "Flipendo!"

Albus blockerade snabbt med en icke verbal skyddsförtrollning, och spände ögonen i sin lillebror.
"Aberforth, försök att bete dig lite vuxet för en gångs skull".

Aberforth svarade inte, utan fortsatte att gång på gång göra utfall med staven mot Albus, som bara fortsatte att blockera.

"Är du färdig nu?" frågade han när Aberforth stod mitt på golvet, flämtande av ursinne.

Aberforth svarade inte. Han marscherade ut genom ytterdörren och smällde igen den så hårt att lite av murbruket på väggen smulades sönder och föll ner på golvet.

Albus kände ett par ögon bränna i ryggen och vände sig om för att möta Arianas storögda blick. Hennes underläpp darrade, och tårar hotade att tränga fram.

"Det är ingen fara Ariana, jag och Aberforth löser det här".

Ariana svarade inte på en lång stund. Hon såg rakt på Albus, men samtidigt var blicken fäst på något som verkade vara långt bort i fjärran, som om hon såg rakt igenom honom.

"Jag vet att folk tror att jag inte förstår någonting" sade Ariana. "Och ibland gör jag inte det heller, när minnen skriker för högt i mitt huvud och världen är för stor eller för liten. Men jag ser hur du tittar på Gellert. Och det förstår till och med jag".

Albus fick plötsligt en konstig känsla av att marken smälte undan under hans fötter. Plötsligt verkade alla veta om hans så väl undangömda hemlighet, den han svurit på att han hellre skulle dö för att hålla hemlig än att låta den komma fram i dagsljuset.

"Jag måste gå till honom" sade Albus och syftade på Gellert, men hejdade sig mitt på golvet och såg på Ariana. Han kunde ju inte lämna henne ensam, vilket betydde att han skulle bli kvar här tills Aberforth lugnat sig. Albus förstod att så fort Aberforth åkt tillbaka till Hogwarts skulle han vara så illa tvungen att lämna Ariana ensam då och då, han skulle bli tvungen att låsa in henne i hennes rum. Men han hade inte hjärta att göra det än.

"Ska vi läsa lite?" frågade Albus och slog ut med händerna.

Ariana nickade ivrigt och sprang för att hämta Barden Bagges berättelser, i vilken "De tre bröderna" fanns med. Men hon slog upp sidan där hennes favoritberättelse började, en saga Albus alltid tyckt väldigt illa om. Den handlade om en trollkarl som ansåg att kärlek var människans största svaghet och därför skar han ut sitt hjärta och gömde undan det. När han väl plockade fram det igen var det missbildat, och galen av synen tog han livet av flickan som älskade honom och sig själv.

Albus fick en känsla av att Ariana på något sätt associerade berättelsen till sig själv. Likt hjärtat som deformerades i mörkret utan att beröras av kärlek, förtvinade Ariana långsamt som en blomma i skuggan, instängd i blomman av sin ungdom i ett hus vars väggar var inpyrda av sorg.

Åh, Ariana ♥
Den var jättebra! En gång på en lektion i trean så läste vi om med att lära oss att skriva bättre, där i ett stort häfte läste jag en del som jag blev ganska fäst vid, en gick ungefär:

Kan ord beröra? Kan det få en att gråta? Skratta? Må bra eller dåligt? Riktigt bra författare kan, men det är en unik förmåga man föds med. Visst, du kan träna upp dig men riktig talang finns bara i några få som orkar det men det här kan hjälpa till på vägen...
[Jag kommer inte ihåg exakt xD]

Och så fortsatte det ett tag med om typ skiljetecken och hur man skulle beskriva saker, men när jag läste det här så tänkte jag på det igen
Du har typ den förmågan

Jag blev ledsen men samtidigt glad när jag tänker på Albus och Arianas gemenskap.. Så du skapade en känsla

Vad kul att höra! Att beröra folk är ju det man vill uppnå.

Gud vad bra du skriver, du har verkligen talang.

Så sjukligt bra!!

Det var super bra och jag älskar verkligen Ariana ♥

Du äger! Tack vare dig älskar jag Ariana!

Vad bra att ni gillar min tolkning av Ariana! Jag börjar bli väldigt fäst vid henne själv faktiskt. Synd att man vet hur det kommer att sluta för henne... Men det tar vi då.


Albus rättade omsorsfullt till en av Arianas blonda hårslingor där hon låg på kudden, djupt försjunken i sömn. Hon såg så oskyldig ut. Vacker, och utan de spända drag som det obarmhärtiga livet etsat i hennes ansikte. Inget vittnade om att hon någonsin kunde vara farlig. Hennes ärrade armar var dolda av klänningen och hemligheten om vad som hänt hennes mor låg tryggt gömd i ett fåtal hjärtan.

I det ögonblicket var hon bara en 14-årig flicka och inget mer. Albus betraktade henne med ömhet i blicken. Vad hon än tog sig till, skulle han aldrig kunna sluta älska henne. Och han skulle göra världen till en trygg plats för hennes skull.

Samtidigt som Albus tänkte allt detta, så var det något som pockade på hans uppmärksamhet, som lockade och drog. En ung trollkarl med en outtalad locka-till-sig-besvärjelse runt sig. Så när Aberforths fotsteg hördes i hallen skyndade Albus ivrigt för att besöka Ms Bagshots hus, där Gellert bodde.

Aberforth valde att ignorera Albus för tillfället, trots att han visste vart han var på väg. Men Albus skulle inte tro att han vunnit än.

Albus knackade med portklappen på dörren till trollkonsthistorikerns Bathilda Bagshots hus. En husalf öppnade och plirade upp mot Albus.

"Ett ögonblick herrn" sade den pipigt. "Jag ska hämta unge mr Grindelwald åt er".

"Nej, jag tar hand om det Marvel!" hördes en röst säga längre in i huset.

Husalfen Marvell bugade lätt och kilade tillbaka till sina sysslor, och istället kom en mycket kort kvinna med gråsprängt, flygigt hår skyndande. Hon var klädd i en relativt enkel sydd, brun klädnad, men tyget var blankt och uppenbart exklusivt.

"Albus!" sade hon och drog in honom i en häpnadsväckande hård kram.

"Trots att ni spenderat tid tillsammans hela sommaren ser man dig knappt, ni bara sitter och skriver på era rum hela tiden" sade Bathilda Bagshot med ett kacklande skratt och nöp Albus tillgivet i ena kinden.

"Jag ber om ursäkt, Ms Bagshot" sade Albus och böjde artigt på huvudet.

"Åh, kalla mig Batty! Och det gör då rakt inget, jag bara skojar med dig. Kila upp till Gellert du."

Albus log och stegade upp för den mörka ektrappan, innan han stannade utanför Gellerts rum. Innan Albus han knacka öppnades dörren, som om Gellert känt hans närvaro.

Albus steg in i rummet och stängde dörren efter sig.

"Var bara tyst" sade han när Gellert öppnade munnen för att yttra sig, och tystade honom helt med en kyss. Gellerts koboltblå ögon vidgades av förvåning. Detta var vad Gryffindormod handlade om.