Livet utanför

Wow, du skriver jättebra! *Bevakar*

Tack! ♥

Okej, snart är nästa kapitel klart så det kommer komma idag! Jag hoppas verkligen inte att ni har tröttnat på mig för att jag är så seg på att uppdatera...

Neej dåå, vi väntar ♥

Förlåt mig! Jag hann inte skriva klart det igår eftersom att jag skulle ut och med min familj för min pappa fyllde år..
Men här får ni erat kapitel

Kap.3. Kristie

En flicka, Kristie heter hon om jag minns rätt, sitter i en blå-och-vit-randig hammock och snurrar en hårlock mellan sina fingrar.
Hon börjar fundera på vad hon är, vad hennes syster hade sagt att hon är. En häxa.
Det hade såklart kommit som en chock för Kristie och
hon visste inte om hon skulle ta det som en bra eller dålig sak.
Hon hoppades såklart att det skulle vara en bra sak, att det kanske skulle ändra hennes liv på något vis.
För hennes liv är ju inte ett liv som jag tror någon
skulle välja att ha frivilligt. Hennes pappa missbrukar alkohol, hennes mamma lever inte ens längre
och hennes syster...
Ja, hennes syster är väl inte inte något större problem egentligen.
Bara det att hon och pappan grälar en hel del,
mest för de dåliga besluten som pappan gjorde då mamman dog. Kristie känner hur en brinnande tår sakta sipprar ner för hennes kind,
och efter den följer många andra tårar.
Hon tycker så synd om sin pappa.
”Kristie?”. Kristie torkar snabbt bort tårarna från kinderna med undersidan av tröjärmen, reser sig upp och vänder sig om för att se vem som befinner sig bakom henne.
Det är hennes syster. ”Kristie, middagen är klar, kommer du?” frågar systern och sträcker fram sin hand mot Kristie. Kristie tar hennes hand och tillsammans börjar de gå upp till det lilla, röda huset.
Då de kommit in i köket sätter sig Kristie ner på den lediga stolen, stolen som alltid har tillhört henne. ”Pappa! Maten är klar!” Systerns röst dånar i huset och efter ett tag kan man höra klumpiga fotsteg som ekar i trappan.
Några sekunder senare uppenbarar sig pappan i köksdörrs-öppningen. ”Vad har hänt?” frågar systern och pekar på ett stort sår i pappans panna. ”Ingenting som du behöver bry dig om” svarar pappan surt och sätter sig ner.
Systern svarar inte men man kan se att hon är arg, väldigt arg. Pappan reser sig igen, går fram till kylskåpet och tar fram en ölflaska.
Han går tillbaka och sätter sig igen och börjar halsa ur flaskan. ”Sluta! Sluta drick! Lägg bort den, lägg bort flaskan!” skriker systern åt honom. ”Du bestämmer inte vad jag ska göra!” skriker pappan tillbaka.
Systern reser sig ursinnigt från stolen och börjar skrika igen. ”Lägg bort den! Fattar du inte vad du håller på med? Dina dåliga beslut påverkar fan inte bara dig, de påverkar oss också! Jag skulle ha stuckit härifrån för länge sedan om jag hade kunnat! Men det kan jag inte.
För Kristie behöver någon som kan ta hand om henne, och du kan inte ta hand om henne!
Du kan inte ta hand om någon, inte ens dig själv! Enda sen mamma försvann så har du slutat bry dig, och tror du inte att vi också blev ledsna när hon dog, va?!”
Pappan tittar häpet på systern ett litet tag men säger inget.
Kristie bara sitter där, helt chockad över vad som just har skett.
Sedan brister hon ut i gråt och det gör pappan också. ”Och tro för fan inte att du kan börja gråta nu, för vi bryr oss inte, i alla fall inte jag.
Och det kommer inte hjälpa dig heller.” säger systern med höjd röst till pappan och sedan börjar också hon gråta.
Sedan reser sig hon försiktigt från stolen och börjar gå därifrån.
”Förlåt” säger pappan i en hög viskning.
Kristie säger ingenting utan går också därifrån.
Då hon hamnat utanför den mörka ekdörren stannar hon. Med stora, prydliga bokstäver står det Jessica på den. Det är alltså hennes systers rum. Hon knackar lätt på dörren och en liten stund senare trycks handtaget ner. Jessica (hennes syster) öppnar försiktigt dörren.
”Kom in” viskar hon och Kristie stegar in i det stora och mörka rummet. På skrivbordet står ett foto som är inramat.
Kristie känner igen ramen, den gjorde hon till Jessica då hon fyllde år. Fotot känner hon också igen. Det var taget för 4 år sedan.
Fotot föreställde mamman, pappan, Jessica och hon själv när de var i Frankrike. Fotot är väldigt fint.
”Visst är det vackert?” Jessicas röst når Kristies öron och hon nickar. ”Jag saknar mamma” säger hon och kramar om Jessica.
”Det gör jag med” säger Jessica. Kristie börjar gråta, hon kan inte hålla in tårarna längre.
”Schh” viskar Jessica till henne men Kristie kan inte sluta gråta. Jessica släpper Kristie och går fram till sängen som finns längs bak i rummet. Hon lägger sig i sängen. ”Kom” säger hon och Kristie börjar gå till henne. Hon lägger sig bredvid Jessica och drar täcket över sig.
”Tror du att pappa någonsin kommer bli som vanligt igen?” frågar hon Jessica. ”Jag vet inte” svarar Jessica. ”Jag hoppas att han blir det” säger Kristie och Jessica nickar som svar. ”Jessica, kommer du ihåg den där sången som mamma brukade sjunga för oss?”. ”Ja, det gör jag” svarar Jessica. ”Kan du sjunga den för mig?” frågar Kristie.

Take my hand, we’ll walk a while, we’ll talk a while, feel my love always there beside you.
Be the one, I know you’ll tell me everything, you are the one. I cherish more than everything, I love you more than you’ll ever know, I love you more than you’ll ever see, more than my heart could ever show, I love you more than you’ll ever know.
-------------------------------------------------------
Så, det var det kapitlet!

Majis, var det såhär du menade med såna där stycken??

(Och jag vet att det kanske blev lite misstolk vid det där "Jessica släpper Kristie och går fram till sängen som finns längs bak i rummet. Hon lägger sig i sängen. ”Kom” säger hon och Kristie börjar gå till henne. Hon lägger sig bredvid Jessica och drar täcket över sig." x))

Grymt bra!!!

Danke! ♥

Det var så jag menade typ, men du verkade göra stycken mitt i meningar... Men det är mycket enklare att läsa såhär! Men tänk på att göra stycken när det är nån annan som pratar!
Men det var asbra! En fråga, kommer hon till Hogwarts? O.o

Ja, jag vet, det blev lite konstigt, men jag fixar det i nästa kapitel!
Ja, okej
Tack så mkt! ♥
Ja, hon kommer till Hogwarts, det gör Nathalia också

Ja!
Hogwarts, Hogwarts, Hoggy, Hoggy, Hogwarts!
Men du, vad hette låten som de sjöng?

^Haha

Den hette I love you more than you'll ever know