Utan föräldrar

Kapitel 5 är fixat. Men det blev kort det också. Ledsen, ska försöka fixa ett långt kapitel så snart som möjligt. c:
------------------------------------------
Kapitel 5


Jag tog ett hårt grepp om pinnen och började skära av en grankvist.
”Stressa inte, då tar det bara längre tid”, viskade jag till mig själv. Jag sågade och sågade, och tillslut gick grenen av. Jag provade att skära av ännu en grankvist, och så småning om gick den också av.
När jag efter vad som inte kändes mer än en halvtimme, hade sågat av tio grenar, märkte jag att jag inte var särskilt bekymrad längre. Jag hade bara varit koncentrerad på att såga av grenarna. Men nu när jag kände mig färdig med det började det dunka snabbare och snabbare i mitt hjärta och jag fick panik. Tänk om jag var iakttagen just precis nu?
”Hallå?” ropade jag. Antingen skulle jag dö nu, eller så… skulle jag i alla fall få överleva en liten stund till. ”Hallå? Döda mig då!”
Något prasslade till i skogen.
”Det är bara en fågel, det är bara en fågel”, intalade jag mig själv.
Och det var det också.
En liten, söt fågel, som jag tror var en sådan som mamma hade kallat rödhake.
Mamma.
Det var faktiskt väldigt svårt att inse att mina föräldrar aldrig skulle komma tillbaka till mig. Skulle jag någonsin ha en familj igen?
Jag funderade på hur mitt liv skulle se ut om jag kom fram till Hogsmeade medan jag började bära in grankvistarna i den lilla kojan. Vart skulle jag bo? Skulle jag få några vänner?

När jag hade tagit in alla kvistarna lyfte jag upp högen med löv och kottar och bar in dem i kojan. Det här blev ett perfekt kamouflage.
Jag kröp in och drog allt över mig. Om den som mördat mördarna hade spionerat på mig visste han – eller hon – att jag var här inne, och om personen då ville mörda mig, då skulle jag vara död i morgon bitti.
Men så fick jag inte tänka. Jag försökte att inte gråta, men det var svårt. Jag grät kraftigt - men lyckades med att vara hyfsad tyst - och de gamla löven blev våta, men efter ett tag somnade jag faktiskt.

BRA!

OMR VAD BRA DU SKRIVER KVINNA! ♥

UNDERBART! ♥
Ingrid, du skriver SÅÅÅ supermegafoxyawesomebra, och denna historia är ju helt awesome. Och sorglig. Hoppas det kommer mer snart, fast hur länge det än tar - om så år - kommer jag alltid att fortsätta läsa denna ff. Du behöver inte skynda eller känna dig stressad att skriva. Vi väntar. ♥

AWESOME! ♥

Haha, oj... o___o

Tack ♥

Såna här kommentarer peppar en verkligen, man får så mycket skrivarlust
Jag menar det verkligen, tack så jättejättemycket C':
You're the best ♥

YOU'RE the best ♥

This! ♥

Gud så bra

:__________; Så sorgligt. Börja gråta här borta... *vinkar lite åt dig* Så bra! ♥ *Mitt tårfyllda ansikte spricker upp i ett leende.*