Leandra Glacier och spelet om liv och död~ [THG-fanfic]

Hej och förlååååt Dx Här kommer i allas fall ett... (förlåt igen)

Kapiel 14

Hela tågresan hittills har jag bara suttit i en fotölj och grubblat. På ungefär allting. Varken Juna eller Tanu har försökt ta kontakt med mig, och jag har inte försökt ta kontakt med dem heller.
Snart ska vi i alla fall få träffa våra handledare. Jag har hört att min heter Julie, men mer har jag inte fått veta.
Just i det ögonblicket hör jag att en dörr öppnas och fönstret kan avslöja en gestalt som kommer in i hytten.
Jag vänder mig bort mot fönstret och granskar istället gestalten.
En ung kvinna, med svart, långt hår uppsatt i en ganska högtidlig knopp. Huden är chokladbrun och hon har ett svagt leende på läpparna.
Men nog ser hon lite fundersam ut.
Jag undrar mest vad hon gör här. Hon ser ju ut att vara i min ålder.
"Hej," mumlar hon, "du är Leandra, förmodar jag?"
Hon stänger dörren innan hon går fram och sätter sig på en fotölj mitt emot mig.
Jag ser undrande på henne innan jag nickar kort.
Vi sitter och granskar varandra en stund innan hon avbryter tystnaden.
"Jag är Julie, din handledare."
Det tar lite tid för mig att registrera vad hon sagt.
Handledare?
I min ålder?
Skämtar hon?
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men hon verkar förstå mina tankar ändå.
"Jag var tolv."
Min blick möter hennes och plötsigt ser jag, i hennes kastanjebruna ögon, vilken sorg hon bär på.
En fråga jag vill ställa är hur, men det vore grymt att låta henne uppleva det igen.
"Jag är ledsen," säger jag istället. För det känns som om det är mitt fel.
Hon är tyst en stund, granskar mig igen.
"Du kommer inte från elvan."
Det är inte en fråga, det är ett konstaterande.
"Nej," svarar jag ändå.
Hennes blick verkar fästa sig på min växtranka. Jag bryr mig inte om att dölja den längre.
"Panem är ett hemskt land," suckar hon.
"Ja," svarar jag, och bestämmer mig för att tycka om Julie.

Awsome! MERA

BRA!

Sååååå jäääävvvvlllaaaa awzome

SKRIIIIIIV MEEEEEER!

Jag älskar det! ♥

Jättebra!!!!! ♥

Hej! Eh, ursäkta att jag inte skrivit på, typ, en månad? Jag har verkligen inte lagt ner den, jag har bara... Äsch, whatever. Jag har varit lat, antar jag. Och så är det ju faktiskt sommarlov.


Kapitel 16

"Vad vill du få ut av det här?"
Orden ekar i mitt huvud.
Om
och
om
och
om
igen.
På andra sidan fönstret åker suddiga färger och former förbi i ett stort virrvarr som egentligen är folk från min hemstad.
"Vad vill du få ut av det här?"
Jag får ögonkontakt med en flicka i folkmassan.
"Vad vill du få ut av det här?"
Hon har en guldfärgad klänning och en stor mängd guldsmycken.
"Vad vill du få ut av det här?"
Hennes hår är guldgult, lockigt, långt och dansar lite sådär vackert med vinden.
"Vad vill du få ut av det här?"
Ögonkontakten mellan mig och Tetra bryts och tåget åker iväg från folkmassan.

Julies replik sitter fortfarande fast i mina tankar när jag ligger på ett bord och blir behandlad. Jag har inte rakat mina ben sedan jag flyttade till elvan då ingen annan där gör det, så nu håller jag på att bli vaxad av en rosahårig tjej med mossgröna ränder under ögonen som visade sig heta Artette -vilket är sjukt ironiskt då det nästan blir Tetra baklänges.
Tetra.
Hon såg mig.
"Vad vill du få ut av det här?"
Åh, det är så irriterande! De där orden bara upprepar sig i min skalle igen och igen.
Men det är kanske inte så konstigt. Det är trots allt någonting jag funderat på ett tag nu.
Varför valde jag att frivilligt hoppa in i en arena, byggd av min far, för att kallblodigt bli dödad?
Var det för att rädda en okänd flicka?
Var det för att sona mitt brott som hungerspelen-tittare?
Var det för att förstöra för regimen?
Åh, jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Ny läsare: *bevakar*
Omg awsome. du skriver otroligt bra och storyn är fantastisk.
*dör*

wonderful

Fantastiskt