Hungerspelen (Rollspel)

(oki^)

Charles smackar belåtet dovt med tungan då han ätit upp det välstekta köttet. Han ställer sig upp och kollar ner på elden som håller på att slockna. Skulle han ta tillfället i akt och göra till en fackla, fast vad skulle han göra med den egentligen? Kasta den mot dom andra tributerna. Charles skakar lite på huvudet och stampar bort glöden och sparkar bort kolet och soten som blivit kvar från elden. Här skulle inte synas att han hade ett läger. Det enda som tyder på det är den stora byttan med vatten och rådjuret som ligger gömt under lövtäcket men den såg man knappt. HAn går fram till byttan och tar en näve med det bräckta vattnet som till mestadels smakade sött men eftersmaken var lite salt.
Charles suckar lätt då han försiktigt känner på byxlinningen sina fyra knivar och den lilla bit bröd som han hade kvar. Han börjar gå inåt i skogen för att se vad berget och skogen hade mer att bjuda p, och det händer snabbare än vad han kunnat tänka. REdan efter några minuter hör han flåsningar och svisch-ljud. Charles dyker snabbt ner så att han går på alla fyra och går närmare ljudet. När han kommit så nära personen kan han identifiera henne. Tjejen från distrikt 7, dom sägs vara ganska bra med yxor och det kunde han se eftersom hon höll på att slåss i luften med en stor yxa. Av vad Charles kommeer ihåg hette hon nog Leonie, men det var inte säkert. HAn halar upp sin största kniv även om det inte var någon större skillnad mellan knivarna och håller den beredd framför sig. Charles reser sig upp och ler finurligt. "Hej" säger han med ett mystiskt leende och ser flickans konstiga ansiktsuttryck. Hon vet inte om hon vill attackera honom eller om hon vill avvakta och se vad Charles gör. Charles försöker lite diskret gömma kniven han har i sin hand. I vanliga fall skulle han ha sprungit därifrån på studs men han gjorde som Leonie, avvaktar och ser vad som händer.

Jag letade efter dom andra karriäristerna länge men hittade dom inte. Lite längre ifrån mig hörde jag att någon var där. Jag kikade fram och såg pojken från distrikt 4 och tjejen från distrikt 7.
-Äntligen, viskade jag till mig själv. Jag tog pilbågen jag hade med mig och siktade mot dom. Det var inte mitt bästa vapen men nu testade jag. Jag hade bara med mig en pil och det var ganska dumt men sen hade jag ju också mitt svärd. Jag sköt iväg pilen men den missade dom. Den träffade ett träd istället. Jag tog fram mitt svärd och gömde mig bakom en buske. Jag väntade på en reaktion.

Charles dyker ner då han ser en pil flyga framför hans ansikte. Pilen fastnar i ett träd inte långt ifrån honom och Charles försöker se ifrån vart pilen kommit ifrån. När han ser sig omkring ser han då att flickan från distrikt 7 har sprungit iväg och Charles var alldeles ensam mot den som hade skjutit pilen. HAn håller fram sin kniv och tänker att han åste se väldigt fånig ut med bara en 20-centimeter lång kniv i jämförelse med pilen. Han väntar på omd et kommer någon mer pil farandes men tydligen inte. Charles backar bak till trädet samtidigt som han håller sin kniv framför sig och tittar sig omkring. När han kommit till trädet rycker han ut pilen och ser då att den fortfarande är ganska vass, han kanke kan använda det som ett spjut. "Visa dig" ropar han och kastar pilen mot en buske som han nyss såg vifta till lite grann. Det var bara en chansning. Pilen hamnarfastspikad i marken bredvid busken och Charles avvaktar för att se om det var någon bakom busken.

Pilen landade bredvid mig.
-Kom igen nu Elli, han är 13 år för gud skull, viskade jag till mig själv jag tog pilen och sköt iväg den igen med båge. Den missade igen. Nu gav jag upp så jag ställde mig upp och attackerade. Lite längre bort såg jag karriäristerna. Dom smög sig fram och det skulle bli ganska lätt när dom var här. Jag såg att han hade en kniv och jag tvekade inte, jag sprang i mot honom. -Jaha, det här kommer ju inte bli så svårt, sa jag självsäker med en röst som menade att jag ville ha något svårare. Pojken från distrikt 2 sprang iväg efter flickan som hade sått där förut.

Ellinor hade ropat på mig, jag svara inte men ändra mig.
Jag åt ett kex och började leta efter henne,hon var äldre och starkare än mig jag, borde sammarbeta med henne och de andra killarna.
Jag gick runt i timmar och hittade inte henne.
Nu såg jag henne, jag gick fram till henne.
-Hej,var är killen från ettan och tvån frågade jag blygt.

Kattie kände sig uttråkad. Men vad kunde hon göra som inte skulle locka hit sånna som ville döda henne? Hon pillade lite med naglarna. Det var otroligt hur länge det här nagellacket kunde sitta kvar. Hon saknade verkligen Danne, skogarna runt distriktet, sina förlädrar och Danne. Danne, Danne, Danne, hur mycket kan man sakna en person tänkte hon. Hon kände sig hungrig, men det fanns inte mycket bröd kvar så det fick räcka med lite vatten. Hon kunde ju jaga, men hon vågade inte riktigt ifall att någon fick syn på henne t.ex karriäristerna. Men om hon flyttade sig lite längre in mot skogens hjärta så kanske hon skulle få syn på lite ekorrar. Tanken på mat fick henne att bästema sig. Hon såg till att allt var med och klättrade sedan ner från trädet. Hon tittade sig omkring, vart skullle hon gå? Hon visste vart hon kommit ifrån och hon visste vilket håll flickan gått. Så hon gick någon stanns mellan det. Hon hoppades inerligt att ingen skulle komma.

Jag ändrade mig, jag tänkte inte döda honom. Inte idag.
-Den här gången, men vi kommer tillbaks, sa jag och sprang därifrån. Jag hörde någon komma i mot mig.
Katherine hade hittade mig och jag hade lust att krama henne. Fast sånt gör jag inte.
-Hej, jag letar efter dom nu, svarade jag.

Vi gick längre in i skogen för att leta efter killarna.
Medan vi letade sa vi inte ett ord, men det behövdes inte, jag kände mig trygg med henne. Den tryggheten kände jag bara när jag var med min älskade bror.
Varför känner jag den nu?

Vi gick och letade och sa nästan inget. Jag hade mitt svärd framme och var redo för att slåss om det skulle behövas. Det började bli mörkt. Vi fortsatte att leta efter dom. Plötsligt kände jag något som jag inte känt förut. Det gjorde ont i ryggen. Jag föll ner på marken och såg att jag hade en kniv i ryggen. Den hade inte kommit så lång in men det gjorde ändå ont. Jag sa inget men jag drog bort kniven. Jag orkade inte mer. Jag tror att jag var på väg att dö. Jag tittade på Katherine men sa inget. Blodet rann och allt blev mörkt. Tillslut såg jag inget, jag kände inget.