Hogwarts, en ljusning i livet?

Ny läsare

Alltid kul med en ny läsare ♥

" bevakar"

^^Tack ♥

när kommer mer??O.o

^^Nu ♥

Och förlåt för att det tagit sådan lång tid... 3:




Kap.9

Första månaden på Hogwarts var underbar och snart skulle det bli två månader. Senare på den här dagen så skulle Allhelgonaafton firas genom att äta en utomordentlig middag. Men en sak oroade Lissie kraftigt. Ginny hade sett hängig ut i ett ganska långt tag och hon gick mest för sig själv. Lissie hade frågat hur hon mådde, men hade bara fått ett svagt ”Fint” till svar. Men nu tänkte till och med inte Lissie på det. Men hon tänkte däremot på vad hon skulle ha på sig; något vanligt eller kanske något lite festligare…

”Vad tänker du på?”Elsie avbröt Lissie ur hennes tankar och log stort. Lissie struntade i frågan och frågade Ginny:
”Ska man ha på sig något särskilt egentligen?” Ginny kollade upp.
”Neej, tror inte det faktiskt…” fick hon som svar.

Lektionerna var som vanligt men klockan kvart i sex så gick vännerna till Stora Salen för att äta den goda middag som väntade dem. De var på väg till middagen då Ginny förskräckt sa:
”Jag kommer strax, jag måste göra en sak. Ses snart!” Sedan var hon borta. På en sekund. Vännerna stirrade på varandra oförstående och de hade nog stått där fastfrusna hela natten ifall inte Kate hade frågat ifall de skulle börja röra sig igen. De andra nickade och började gå med tunga steg.
”Har ni också märkt att hon är lite… vad ska man säga…” sa Rose.
”Ovanlig?” föreslog Elsie. Rose nickade och de andra höll med. De fortsatte mot Stora Salen.

I Stora Salen lyste det trevligt och Lissie tänkte inte på Ginny. Vem skulle kunna tänka på något annat än hur fantastiskt Hogwarts denna ljuvliga kväll? Men ljuvliga stunder avslutas också och den här gjorde det på ett mycket otrevligt sätt.
”Nu är det dags för att sova!” sa Dumbledore hjärtligt och prefekterna hade redan ställt sig upp – förutom en brunhårig ganska kort tjej från Slytherin. Hon kände att någon tittade på henne och mötte ilsket Lissies blick. Ögonen glittrade elakt och de sa att hon inte skulle tveka att göra Lissie illa. Fint, nu har jag ännu en fiende! tänkte Lissie argt.

”Kommer du Lissie?” viskade Elsie. Lissie kollade sig förvånat omkring sig. Alla förutom Lissie, Elsie och några lärare var kvar. Hon ryckte på axlarna och började snabbt gå från Stora Salen.
”Vänta på mig, Lissie!” flåsade Elsie bakom henne. Lissie saktade av litegrann på farten och Elsie kom jämsides med henne.
”Skynda dig, annars så får du gå själv” sa Lissie irriterat. Hon hade sett fram emot att själv till uppehållsrummet eller med Ginny.
”Sluta att alltid vara så sur. Jag var faktiskt väldigt snäll som väntade på dig. Jag skulle mycket hellre gå med Rose och Kate för de är mycket roligare och gladare än dig!” fräste Elsie till svar.
”Ja, men varför gick du inte med dem? Jag skulle mycket hellre gå själv än med dig!” Elsie suckade högljut.
”Vad har du emot mig, egentligen? Jag vill ju bara vara din vän” Lissie funderade litegrann på denna fråga. Varför avsnäste hon nästan alltid Elsie, varför stod hon inte ut med henne? Lissie behövde inte tänka länge förrän svaret susade till henne. Elsie var väldigt populär – vilket Ginny också var, och de var mest populära i hela deras årskurs. Lissie ville också vara lika populär men det gick inte alls. Nästan ingen tog någon notis om henne utan blickarna riktades nästan bara på Elsie och Ginny. Dels för att Elsie var mycket söt och kunde charma nästan vem som helst och för att Ginny också var mycket söt, var en Weasley och hennes storebror var bästa vän med Pojken som överlevde – Harry Potter.
”För jag kanske är avundsjuk, kanske? Eller så gillar jag dig bara inte, helt enkelt” svarade Lissie efter en lång tystnad. Ett snyftande hördes. Lissie vände sig om och såg att Elsies axlar åkte upp och ner väldigt snabbt. Elsie grät.
”Vad hade flugit in i mig egentligen?” tänkte Lissie förfärat. Det hade varit väldigt oförskämt av henne att säga så och Lissie ångrade sig av hela sitt hjärta.
”Förlåt” mumlade hon och kramade om Elsie.
”Förlåt. Jag har varit väldigt elak mot dig och jag ber om ursäkt. Det var verkligen inte meningen!” sa Lissie och skämdes. Hennes kinder blev alldeles röda och hon var generad att hon inte vågade se in i Elsies ögon. Den blonda flickan kollade upp. Hennes ögon var röda och svullna.
”Nej, det är jag som borde säga förlåt. Jag har varit väldigt frågvis, irriterande och tjurig mot dig” Elsie omfamnade Lissie, torkade sina ögon och flickorna började, utan ett ljud gå mot deras uppehållsrum.
------------------------------------------------------------
Inte så jättelångt och jag har har inte läst igenom det... men nästa kapitel är iaf nästan klart

SUPER,älskar namnet Elsie

Bra bra bra! ♥

Åh, tack så mycket ♥


Tack tack tack ♥

Här kommer nästa kapitel :



Kap.10


”Arvtagarens fiender, tag er i akt! Nästa gång blir det er tur, smutsskallar!” Hördes en röst ropa. Lissie stelnade till. Nyss hade hon hört eleverna muntert prata, sedan tystnad och sist ropet. Elsie råkade putta till Lissie i ren förskräckelse och Lissie råkade tappa balansen. Dunsen till marken gjorde väldigt ont och hon kunde nästan se några stjärnor under hennes ögonlock.
”Hur gick det, Lissie?” hördes en avlägsen röst. Lissie försökte svara, men det gick inte. Hon kunde inte få ut ett enda ljud. Och inte nog med det, allt runt omkring henne började mörkna…

”Snälla vakna, Lissie!” skrek någon gällt precis ovanför Lissie. Hon kände något blött droppa mot hennes kind. Hennes ögon var blytunga men Lissie klarade att öppna dem ändå. Elsie stod böjd över henne. Ansiktet lystes genast upp när Lissie öppnade ögonlocken.
”Vad hände?” frågade hon förskräckt.

”Min teori är så här: Jag råkade putta dig så att du ramlade och svimmade och nu, en minut efter så vaknade du” svarade Elsie. Lissie kollade sig omkring. Allt var normalt. Hade hon verkligen hört den där pojkens röst. Hade han verkligen sagt ”Arvtagarens fiender, tag er i akt! Nästa gång blir det er tur, smutsskallar!”? Och ifall han hade ropat det, vad menade han då med det? Långt ner i minnet så kände Lissie igen ordet smutsskalle, men hon kom inte ihåg vad det betydde. Det var i alla fall något väldigt kränkande.
”Det var väl någon som skrek något liknande som ”Arvtagarens fiender, tag er i akt! Nästa gång blir det er tur, smutsskallar!”?” frågade Lissie tyst. Elsie nickade och Lissie kände sig stel och konstig. Elsie suckade.
”Jag tittade runt hörnet i korridoren och såg nästan allt”, började hon.
”Vad?”
”Jo, jag skulle just komma till det. I alla fall så stod det på väggen med blod”, Elsie pausade för att höra någon förskräckt kommentar Lissie, men det kom aldrig. Elsie tittade lite irriterat på Lissie men fortsatte:
”Det stod ”Hemligheternas kammare har öppnats. Arvtagarens fiender tag er i akt!” på väggen med blod.” Elsie försökte igen att få en reaktion från Lissie, men än en gång så var det helt tyst.
”Och under texten så hängde vaktmästaren Filchs katt Mrs Norris i svansen! Hon var, och fortfarande är, stel. Jag tror att hon är förstenade men vem vet? I alla fall så var det Draco Malfoy som skrek det där” Elsie berättade med inlevelse, som om hon läste från en mycket intressant bok och fortsatte med berättelsen.
”Om du vill så kan vi kolla, det är ju bara runt hörnet” avslutade Elsie. Hon tittade noga på Lissie som nickade.
”Är det inte hemskt?” Det var tydligt att Elsie ville få någon som helst reaktion från Lissie.
”Jaa…” sa Lissie dröjande och var snabbt runt hörnet. Hon stelnade förskräckt till när hon fick syn på texten på väggen. Bokstäverna var halvmeter höga och skrämmande blodaktiga och de var bokstäverna var säkert formade av blod. Lissie förstod inte varför någon inte hade suddat ut texten. För det gick väl? Någon, säkert Mr Filch, måste ha tagit ner Mrs Norris för hon syntes ingenstans.
”Kom så går vi till uppehållsrummet, annars kanske vi blir misstänkta” sa Elsie snabbt och de skyndade sig snabbt till uppehållsrummet…

Det som välkomnade Lissie och Elsie i uppehållsrummet var viskande röster och mystik. De fann Ginny sittandes på en fåtölj ensam. Hon stirrade in i väggen.
”Kom” viskade Lissie och de gick mot Ginny.
”Vart var du någonstans och är du inte hungrig?” frågade Lissie och Elsie oroligt. Ginny kollade upp och dem bruna ögon möttes Lissies bruna för ett ögonblick som om hon ville berätta något för Lissie men bestämde sig för att inte göra det.
”Jag var…”, Ginny pausade. ”där jag var och jag är faktiskt inte ett dugg hungrig. Närmare bestämt så skulle jag spy om jag åt någonting.” Ginny fortsatte att stirra in i väggen.
”Men snälla du, vart var du? Du vet att du kan berätta vad som helst för oss” försökte Elsie.
”Ni skulle aldrig förstå!” sa Ginny aningens för högt och folk började speja efter den som hade skrikit.
”Lyssna på mig. Håll er borta från mig, jag är för farlig” sa hon allvarligt och sedan var det som om någonting brast. Ginny började storgråta.
------------------------------------------------------------
Inte så långt eller bra... men det kom iaf snabbare än det förra

AWESOME!!!!