Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Kol ser på henne med en glad blick.
"Kom igen nu, tro på dig själv och var inte ängslig. Du klarar det!"sade han och hoppade upp och grabbade tag om ett rep som hängde från ett träd innan han började dra sig upp utan att använda fötterna.

Olivia tittar på honom.
"Och du är inte soldat för att?" Undrar hon och ger honom en skrämd blick, sådana personer som han brukar vara de som släpar in mutanter och djur in på anläggningarna och får betalt. Det är antagligen också just de soldaterna som kommer släpa tillbaka henne en dag. En rush av plötslig beslutsamhet får Olivia att klättra upp på stenen igen. Hon gör en snabb volt och landar kanske bara någon centimeter från att landa snett. Olivia ställer sig vimmelkantigt upp.
Hade hon klarat det eller har hon slagit i huvudet så hon tror att hon klarat det?

"Jag är inte hemma härifrån och så är jag halvmänniska", svarade han och släppte taget från högsta höjden och landade smidigt på marken utan svårighet.
"Det enda du behöver göra är att tro på sig själv, okej?"sade han och höll sedan upp sina handflator framför henne. "Slå på mina händer, så hårt du kan, tveka inte."

Olivia tittar på hans händer och slår till den högra ganska hårt. Hon har aldrig slagit någon förut. Hon har aldrig velat. Därför hatar hon också kriget och hoppas på att hon aldrig hamnar därute.

"Igen", sade Kol uppmanande. "Se det som om jag är Lizzie och Mary, det är jag som slår dig!"
Han försökte få henne att bli arg, så att hon kunde utbryta sin ilska och faktiskt börja tro på sig själv och inte vara så liten. Fast det var ju klart, hade man levt så en längre tid så var det ju svårt.

"M-måste jag?" Undrar Olivia försiktigt och hoppas på ett nej. Hon vill inte se varken Lizzie eller Mary slagna inte av henne iallafall. Tänk om det kom blod och sådant. Olivia börjar istället tänka bakåt på hennes 'Objekt'-tid. Hennes far har precis skurit upp henne, igen. Hon minns att han sa att han var mycket besviken på henne och när Olivia minns det ögonblicket och smärtan hon känt slår hon till Kols hand så hårt att det resulterar i att hennes egen hand gör ont. Hon motstår knappt impulsen av att säga aj.

"Olivia", sade Kol lugnt, "vill du bli slagen? Om du en gång visar att du inte vill det och ger tillbaka så kommer de lämna dig ifred. Det hjälper inte ifall jag eller Jacob gör något, du måste själv göra det, få respekt."
"Använd båda händerna, först höger, sedan vänster."

Olivia reser sig. Hon skakar på huvudet.
"N-nej." Säger hon, hon utstår hellre fysiskt våld än att bli tvingad att återuppleva hemska minnen igen.

((jag ändrade att han hittar en vit-tiger istället för en vit varg.. ))

Kol skulle just öppna munnen igen då han hör något som prasslar till höger om sig. Med en suck rätar han på sig och går fram till buskarna för att se ifall någon från barnhemmet hade följt efter dem. Men själv hoppade han till då han såg att det var något vitt som gömde sig i buskarna i stället för en människa.
"Vad i..."började han och backade undan då en liten vit, lurvig sak hoppade fram ur buskarna.

Olivia blir storögd och hoppar ett antal steg bakåt när det vita lurviga hoppar ut ur busken. Sedan ser hon att det är en vit tiger. En sällsynt art vars kroppar tydligen är perfekta för att testa mediciner på.
"Det är en vit tiger, en rätt sällsynt art." Säger Olivia och låter som ett uppslagsverk.