Utan dig, lyser stjärnorna.

Neej! Du är elak jag vill ju veta nu. Men då får du väll skriva ett nytt kapitel. För jag vill veta nuuu!!!

hehe håller på. Men det blir typ i nästa kapitel.

Jag längtar i alla fall!!!

Va?

Kapitel 15.
Jag dunsar ner bredvid Hugo. Ingen av hos har sagt ett ord om boken, fasten det var 3 veckor sen. Jag löser kapitlet varje kväll, för att lära mig att hata honom för allt han gjort. Det finns inga ursäkter.
Det börjar se lite ljusare ut för mig. Hugo och Lily har blivit riktigt bra kompisar, och Liys kompis från Gryffindore, Alice Rule, håller med Lily opm att det inte är mitt fel, så vi är ganska bra kompisar. Men eftersom att både Lily och Alice är från Gryffindore, kan vi nästan bara vara med de på helgerna. Men det är lugnt, jag är med Hugo iställe. Man kan völl säga att vi är bästa kompisar. Mitt favorit ämne är helt klart Örtlära. Men de flesta andra är bra.
- Sovit gott? Är det första Hugo säger, med sit röda hår morgon ruffsigt.
Han brer en macke, och tar en stor tugga. Jag kan inte låta bli att fnittra åt hans utseende. Rött hår på ända, trötta ögon och fullt med bröd smuller, som matchar in på han fräknar.
- Vad? Frågar han och ler.
- Har du set dig i spegeln idag? Fnittrade jag och tog en macka jag med.
- Oliver pajade spegeln, så nej det har jag inte, säger Hugo och speglar sig i sin sked.
- Du ser jätteskojig ut! Fnittrar jag igen och tar ägg och korv.
- Haha, roligt, säger Hugo ironiskt.
Medans vi sitter och pratar och fnittrar hörs vingslag av hundratals ugglor. Jag kollar up och ser mormors uggla, Thorelli komma flyggande mot mig. Han släpper ner en brev och the Daily Prophet. Brevet kommer från mormor, hennes handstil. Jag tar upp tidnigen.
- Något intressant? Frågar Hugo och öpmmar ett litet oaket som han fått hemifrån.
- Inte egnetligen, säger jag uttråkad och lägger bort tidnigen.
- Får jag låna den? Frågar Hugo och jag nickar.
Medans han läser tidnigen, öppnar jag brevet.
Hej Scho!
Jag förväntade mig ett brev från dig, och har väntat länge nu! Men om inte du skickar innan denna veckans kommer jag till hogwarts själv.
Hälsningar Susan Bones

- Har du papper? Frågar jag Hugo, och han räcker mig lite.
- Här, säger han och återgåt till tidnigen.
Hej!
Mormor, nu skriver jag. Jag skriver när jag har något att slriva om! Allt är bra med mig, har 3 bra kompisar. Lektionerna är trevliga och allt sånt.
Kram Scho

- Thorelli, kom, säger jag och ger ugglan brevet.
Han naffsar mig leksamt på fingret, och jag ger honom lite bröd innan han flygger iväg.
- Var det från din mormor? Frågar Hugo medans jan vänder blad.
- Ja, hon har blivit hysterisk på min brist av brev, suckar jag.
- Jaha. Vad ska vi göra idag, det är ju helg? Rågar Hugo.
- Vet inte, Lils är ju sjuk, säger jag.
- Ja just ja… Bara du och jag då, säger Hugo.
Jag vet inte vad, men någonting i hans ord för mig att le inombords. Vilja skratta.
- ja, Vi två, säger jag.
- Är du klar? Frågar han.
- Va? Frågar jag
- Ja, har du ätit klart? Förtydligar han.
- Åh, jaha. Ja jag är klar, säger jag och reser mig up.
Hugo är lite längre en mig, så varje gång jag ska prata med honom, så måste kolla up på honom, medans Lils är riktigt kort. Båda har rött hår, och bruna ögon. Måste säga att jag avundas Lils utseende. Hon är så vacker.
- Har du läst kapitlet en? Frågar Hugo, och jag märker att han undviker min blick.
- Ja, svara jag kort.
- Jaha, okej, svarar han och verkar lättat över att ha sagt det.
- Varenda kväll sen jag fick boken, fosätter jag
Min blick hårdnar och min röst blir kall.
- hur kan du har elveverna tror at jag ville att man pappa skulle föråldra min mamma. Tror dom att jag vill att han ska vara en pshycopat som går omkring och gör kvinnor gravida, och sedan gör de gamla? Halvskriker jag.
- Scho, lugn, säger Hugo, och kramar om min axel.
- Jag fattar det inte… snyfftar jag.
Hugo leder mig mott en bänk, där vi sätter hos och han kramar om mig, och tröstar. När jag väll lungat enr mig, vill jag inte röra mig, inte att han ska röra sig.
- Ska vi gå då? Frågar Hugo, men han släpper mig inte.
- Måste vi? Viskar jag.
- Inte om inte du vill, svarar han.
Jag skulle ha kunnar sitta så där med Hugo hela dagen om inte, vi hade blivit störda.
- Miss Lefolt, rektorn vill se dig, hördes Longbottoms röst.
- Va? Varför då? frågar jag och sliter mig ur Hugos grep.
- Ha… han måste säga en sak, säger Longbottom, och jag hör sorgen i hans röst.
- Jaha… vart är han kontor? Frågar jag förvirrad.
- Följ med mig, säger Longbottom och tar tag i min arm.
Utan ett ord leder han mig till en sten figur som har en trappa runt omkring sig.
- Monthi Morks! Säger longbottom, och trappan börjar röra sig.
- Fort ställ dig på trappan! Säger Longbottom fort.
Jag skynndar mig att ställa mig på den.
- att jag alltid ska glömma det, hör jag Longbottom muttra, innan han försvinner ur sikte.
En stor guld färgad dörr kommer fram, och öppnas innan jag hunnit knacka.
- Stig in, hörs rektor Flitwicks pipiga röst.
Försiktigt går jag in, och ser den pyttelilla trollkarlen sittapå en kungalik stol, men efekten blev inte den sama när jag såg alla böcker han sat på.
- God dag miss Lefolt, säger Flitwickm medans han klättrar ner för böckerna.
- God dag rektorn, svarade jag nervös.
Hon går runt katedern och sätter sig på en extra hög stol, och vinkar åt mig att sätta mig.
Han suckar och andas tungt. Han vrider sin trollsatv på sama set som mormor gjorde när hon var nervös. Han verkade inte vilja säga det han ska utan sitter och mummlar.
- Ville rektorn säga något? Frågar jag så vänligt jag kan.
- Ja, jo, det skulle jag ju...., mummlar han nervöst.
Ett par nervösa sekunder går innan han får ur det han vill säga.
- Man hittade din mormor igår i sitt växthus, börjar han.
- Ehh… jaha? Hade hon låst in sig igen? Frågar jag och undrar varför i hela världen jag behöde veta det.
- Inte precis. Hon hittades död. Läkarna säger att hon borde ha varot död i 3 veckor kanske, säger flitwick, och jag hör medlidandet i rörsten.
Utan ett ord reser jag mig och går ut ur kontoret.
Mormor är död.

Fantastiskt. Men, skrev inte mormorn brev? Eller?

Precis. Var det någon annan som skrev brevet då eller? Och tack för att jag fick veta vad det står i boken.

smarta ni här

I`m a Ravenclaw. Nej, men vissa saker när jag tänker igenom det så blir det fel, och då kollar jag upp det. För det mesta är det tur att jag märker sånt.

Okej här kommer ett nytt kapitel. Jag är ledsen för att jag inte upptaderat på länge, men skolan har ju börjat och så.


Kapitel 16.
Med tårarna strömmande från ögonen springer jag genom korridor efter korridor. Till slut hittar jag till vårat uppehållsrum.
Iställe för att ställe en fråga så öpnnas den automatiskt, som om sten-fågeln försåd att jag nte orkade med en fråga.
Hugo sitter framför brasen, stirrande in i den med tom blick. Han kollar up när jag snyfftar till, och reser sig genast.
- Scho, vad har hänt? Inte har du blivit anstängd va? Frågar han oroligt.
Jag skakar på huvudet, och han leder mig mot en soffa.
- Vad har hänt?! Frågar han oroligt.
- Jag berätar hela historien för honom. Hans ögon blir våta, och jag känner hans hand i min.

När jag väl är klar sitter vi bara i soffan och stirrar in i eldens lågor som slickar i sig resterana av vedan. Jag känner inget, vill inte känna någonting. Först Issa, och nu mormor. Ingen kommer vara kvar i slutet. Alla kommer dö. Alla jag älskar. Allt. Försiktigt reser jag mig och går fram mot fönstret. Hugp sitter kvar med blivkan fast klistrad på elden, precis som när jag kom in. Det regnar inte som det borde göra. Det gör alltid det i film. Iställe skinner solen och jag ser elever som skrattar som om det är en helt vanlig dag. Men det är det inte. Tvärtom. Inget skulle bli det samma. Aldrig mera. Vem skulle nu ta hand om mig? Mormor var min Gudmor och jag har inga andra släktingar. Ingen jag vill veta om i alla fall.

Någonting trycker mott min ben och jag kollar neråt. Det är något i min ficka. När jag tar upp det kommer jag först inte på vad det är ,em så förstår jag. Mormors brev.
- Hugo! Ropar jag förskräckt.
Han rycker till och kollar upp på mig.
- Vad är det? Frågar han oroligt och reser sig upp.
- Mormors brev. Hon kan inte ha varit död så länge om hon skickade det här brevet till mig! Säger jag och rusar fram till honom.
- Gör det någon skillnad? Frågar han och ser på mig med oförstånde blick.
- Botare måste ha använt magi och allt sånt för att se när hon dog. Och om hon dog för så länge sen kan hon inte ha skickat brevet! Säger jag fustrerat.
Ett ljus tända i hans ögon, som han förstår.
- Men… det kanske inte var hon som skicka det. Det kan ha varit någon som inte ville att du skulle veta att hon var död, säger Hugo osäkert.
- Vi måste vissa det får rektorn! Säger jag och såringer ut ur uppehållsrummet, men Hugo tätt bakom mig.
- Men… vad ska vi… säga? Flåsar Hugo bakom mig.
- Inte vet väll jag, men han måste se det! Ropar jag tillbaks.
Korridorerna rusade förbi hos, och jag ropade åt folk att akta sig. De såg på mig som om jag var tokig, vilket jag kanske var.
- Scho! Vänta!
Men den här gången är det inte Hugo, utan Issa. Jag tvärrstnnar och en förvånad Hugo springer in i mig.
- Du har glömt mig, vill du inte vara min vän eller? Frågar hon och hennes röst låter spöklik.
- Nej… Issa det är inte så. Mormor…, börjar jag och Hugo tittar konstigt på mig.
- Vänta… vem är Issa? Frågar Hugo otåligt.
- Jag vet redan att hon är död. Och det är ditt fel, om bara inte du glömt mig så skule jag ha sagt det till dig, säger Issa och min hudknottras
- Nej… Det var inte mitt fel, viskar jag skräckslaget.
- Scho! Vad pratar du om? Hugo tittar skräckslaget på mig.
- Tyst Hugo, Issa pratar nu, säger jag och min rsöt låter svag.
- Men vi är ensama, säger Hugo och kollar sig omkring.
- Issa, förlåt mig… jag ville inte att hon skulle dö…, Tårarna rullar ner för kinderna, men nu börjar Hugo fötstå.
- Vänta, Issa… Isabell! Scho, hon är död. Hon finns inte på riktigt! Skriker Hugo men jag går mot Issa och sträcker ut handen.
- Följ med mig syster. Det finns inget kvar att leva för här, Issas röst ekar i mitt huvud.
Vi tar varnadras händer och börjar gå mott fönstret. Hugo börjar gå efter men vi är redan framme.
- Öppna det, beordrar Issa och jag lysser.
- Schoschan, nej! Akriker Hugo och tar tag i min hand.
- Släpp mig, det här är det ja vill, säger jag mekaniskt och ställer mig på fönsterbrädet.
- Vi gör det tillsamans, viskar jag och hoppar.


tadaaaaa!!! Vad kommer hända nu?