This feeling I have...Could it be... love?

OK, längtar

Det är bra det

Asbra!!!

Moar! Jag vet att jag sa imorgon, men jag hade lust att skriva... ewe ♥
Konstig(a/t) kapitel men håll till godo... Överraskningen komemr delvis här och delvis i nästa, som definitivt kommer imorgon! ^^

---

Kapitel 12 - Lågor

Rosie

Resten av veckan verkade inte existera, förutom de dagar då jag hade lektion i örtlära. Jag ville inte låtsas om anledningen, ville inte veta, men långt nere i mitt hjärta så bar jag nog sanningen.

Scorp

Uppehållsrummet var son vanligt. Olivier och Simone satt och kysstes i en soffa, Zeus och Corini spelade trollkarlsschack – Corini vann hela tiden och Zeus flippade ur över det – Henric läste om trolldrycker och en tjej vid namn Yvonne slängde Corini beundrande blickar, medan hennes väninna som jag alltid glömmer namnet på bara hade ögon för Zeus. Jag själv satt ensam och betraktade hela scenen. De andra (Zeus och Corini) hade visserligen frågat om jag ville spela schack, men jag hade fullt upp med att reda ut mina tankar.
Okej.
Mitt hjärta hade bultar ungefär 100 gånger så snabbt som innan då jag hade snuddat vid Rose Weasleys hand. Av ren feghet hade jag dragit undan handen, vilket jag förbannade just nu, men varför hade jag gjort det egentligen? Vad hade jag varit generad och rädd för? Det var ju bara löjligt.
Jag försökte intala mig detta. Löjligt. Löjligtlöjliglöjligtlöjligtlöjligt.

Vi hade bara känt varandra i tre veckor!

Jag kunde inte ha fått känslor för Rose Weasley eller? Det kunde jag väl inte?

Rosie

Det sprakande ljudet från brasan i uppehållsrummet lugnade mina nerver. Talyssa satt bredvid mig och läste. Hon böjde sig ner för att läsa i det svaga skenet, sköt upp sina glasögon över den mörka näsan, böjde sig ner, sköt upp glasögonen, och så vidare. Detta hade också en bisarr lugnande effekt på mig.
Jag böjde mig framåt mot henne och petade henne försiktigt på axeln. Hon såg upp med ett ganska förvirrat uttryck i ansiktet.
”Jaa…?” frågade hon med sin mjuka, kattliknande röst. Jag svalde och såg ner på mina händer. Talyssa såg nu bekymrad ut, la ett bokmärke mellan sidorna i ”Hogwarts Historia” och la en hand på min arm.
”Vad är det, Rose?” frågade hon och strök min arm. Jag svalde igen.
”Jag tror jag är kär” sa jag till slut.

Åh, bra Rose, super kapitel^^

Super, du är jätteduktig på att skriva

OMR hur kan jag ha missat 3 underbara kapitel?!

Asbra!!!!

Tack igen ♥
Här kommer ett nytt, kort och lite mer romantiskt kapitel... Hoppas att ni tycker om det! ^^

---

Kapitel 13 - Himmel i helvetet - Oförtjänad lycka

Scorpius

Örtläran nästa dag var ett till mentalt helvete. Jag hade aldrig pratat med flickan bredvid mig, förutom då jag sagt adjö, jag hade aldrig närmat mig henne, och ändå… Ändå bultade mitt hjärta som en stånghammare varje gång jag närmade mig henne, och varje gång våra blickar möttes – inte ofta, men ibland – så kände jag hur blodet rusade till huvudet och jag vände mig bort.
Fy vad det störde mig.
Jag lät mitt halvlånga hår hänga i vägen för ögonkontakt under lektionen, hoppades på att hon inte skulle prata med mig. Hoppades att tiden plötsligt skulle gå tio gånger så fort fram till lektionens slut. Men som vanligt gick min önskan inte i uppfyllelse.

När lektionen var slut drog jag av mig mina drakskinnshandskar, slängde dem i arbetsbagen och sopade ner jord från arbetsbänken.
Det skulle jag inte ha gjort.
Precis då jag gjorde detta klev Rose Weasley ett steg framåt – och halkade i den rätt fuktiga jorden.
”Åh!” pep hon när foten vrickades under henne då hon handlöst föll framåt. Utan att tänka, utan att reflektera, släppte jag väskan och fångade upp henne i mina armar. Det ögonblicket – ett litet ögonblick av ljuvaste sort – ville jag uppleva i all evighet. Hjärtat slog en volt då mina gråa ögon mötte hennes klarblåa ögon, och ytterligare en då hon krampaktigt grep tag om min klädnad i rädsla för att falla.
Och så tog också det ögonblicket slut.
”Puh!” flämtade Rose då hon rätade på sig. Sedan gav hon mig en svårtolkad blick.
”Ehm…” började hon och såg lite nervös ut. Hon såg också – till min belåtenhet – en smula förlägen ut och dessutom – generad.
”Ja, eh… Tack för att du fångade mig Scor- Malfoy” rättade hon sig och gav mig sedan ett osäkert leende. Jag besvarade det med samma filmleende som förut, det kalla och eleganta, och en aning nedlåtande.
”Ingen orsak” svarade jag och la huvudet lite på sned. Hon gjorde detsamma, av någon anledning, men åt det motsatta hållet.
”Ja… Då ses vi väl” sa hon efter några sekunder, plockade upp väskan och tog ett steg framåt för att gå. Men då hon passerade mig fångade hon min hand för en sekund, gav den en försiktig tryckning och gick sedan ut ur växthuset.