Den du minst anade [SV]

Åh, bra att det kommer mer snart!

Superbra!

Älskar denna ff.

Jag känner igen mig som flickan Alice.

Jag börjar läsa nu... Det verkar intressant! *bevakar*

Tack, jag blir supehglad över era komentarer. Ni förstår inte hur mycket det det betyder. Förlåt för att det har tagit någon vecka sedan förra kapitlet och så. Men jag har varit upptagen och sjuk - och då orkar man ju inte så mycket. Men idag mår jag bättre så ni får ett ganska lånt kapitel. För jag hittade ingenstans att dela det
Ni är bäst - glöm inte det ♥

-

Kapitel 6
Så fort Harrys steg hade tonat bort slet jag fram lappen under kudden.

”Alice, jag vet att jag egentligen inte borde skriva såhär eftersom det inte har ett skit med mig att göra. Men jag måste;
Vad som än har hänt, Alice, så kan du prata med mig. Jag kommer älska dig lika mycket vad du än säger. Jag vill bara att du ska må bra.
Jag kan äta upp mina skor om det får dig att må bättre. Jag lovar.
Jag älskar dig, Alice, du är den underbaraste vännen man kan få.
Harry”

Tårarna rann igen Fast den här gången hade jag ingen aning om varför.
Det kunde antagligen vara för att Harry gav mig falska förhoppningar. Eller för att jag bara var så sjukt avundsjuk på Ginny. Eller för att Harry är så underbar.
Eller allting.
Jag visste att Harry aldrig skulle lämna Ginny. Inte för någonting.
Året innan hade Harry många, många gånger suttit mitt emot mig på min säng och pratat med mig om sina känslor för Ginny.
Jag hade lyssnat och stöttat Harry enda till dem blev tillsammans.
Då Harry hade varit ensam med Ginny hade jag såklart varit med Ron och Hermione. Me nu när dem också var ihop visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
’Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på’
Citat.
Dem hade hjälpt mig så många gånger.
Men ibland när vissa ord sattes ihop med andra blev dem den otäcka sanningen.
Huvudvärken började ta fart igen och jag skönt tillbaka ner mot kuddarna och andades in Harrys doft. Och mina tankar var åter långt borta hos honom.

Två dagar senare var jag tillbaka i skolstressen igen.
Jag hade missat mycket mer än vad jag någonsin tror varit möjligt på två dagar. Men undrade samtidigt vad jag hade tänkt mig med tanke på att det var vårat FUTT-år.
Vi hade Försvar mot svartkonster direkt efter lunch på torsdagen.
Vi skulle börja med ett pararbete som skulle ta resten av hösteterminen. Det handlade om historiska händelser som hade med svartkonster att göra så vi delade upp oss två och två.
Eftersom vi fick välja själva vem vi ville vara med så blev det automatiskt att jag och Harry blev ett par och Ron och Hermione ett.
Snape gick runt med en hatt med lappar i så vi kunde dra varsin händelse.
Malfoy höll på att tappa hakan när Elliot drog lappen som det stod ’Pojken som överlevde’ på. Harry flinade brett mot dem, vinkade och sedan pekade han först på deras lapp och sedan på sig själv. Ron höll på att dö av skratt. Såklart märkte Snape det och vipps så hade Gryffindor 5 poäng mindre. Fast då var Malfoy på bättre humör.
Snape kom fram till oss efter att Hermione hade dragit om när ’Hemligheternas kammare skapades’.
Jag drog en lapp ur hatten där det stod ’Dumbledores strid mot Grindelwald’. Både jag och Harry sken upp. Det var så bra vi kunnat hoppas på. Harry och jag började lägga upp vårt arbete och insåg att det skulle ta större tiden av vår läxläsning om vi ville satsa på ett ”U”. Och redan på håltimmen efter satt vi i biblioteket.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva veckorna efter. Det kanske är här man använder ordet ”awesome”? Jag slog upp det och det betyder tydligen.
Häftigt.
Fantastisk.
Vördnadsbjudande.
Skräckinjagande.
Storslaget.
För det var det. Alltihop, både fantastisk och skräckinjagande. Eftersom jag tillbringade mer tid med Harry nu än förut så förminskades inte precis mina känslor för honom.
Harry själv gjorde det inte mycket lättare.
Jag fick mer kramar än vad jag var värd och han sa flera gånger i veckan att han älskade mig.
Den tiden gick bara ett ord runt i huvudet. Ungefär som när världens dåligaste låt har satt sig i huvudet.
”Varför?”
Varför, Harry?
Varför kunde du inte vara mer som… Ron – det är sant, jag tänkte vid vissa tillfällen DEN tanken – han var i alla fall inte överdrivet snäll mot mig.
Att knappt sova någonting på nätterna för att man grät över Harry som om han var död och samtidigt ha otäckt mycket läxor… behöver jag säga att det inte var världens bästa kombination?

En lördagförmiddag satt Harry och jag i biblioteket och diskuterade ifall vi skulle fråga Dumbledore om vi fick intervjua honom om striden med Grindelwald.
Det var allahelgonaafton och man såg från fönstret hur Hagrid gick ute i trädgården och pysslade om sina pumpor en sista gång innan dem skulle upp i slottet.
Efter ytterligare en timma bestämde vi oss för att det var bra för idag och började gå mot uggletornet för att skicka vårt brev till Dumbledore.
När Harry sträckte på sig för att locka ner Hedwig gick det en likadan ilning genom kroppen som den på tåget. Som slutade med en dov stöt i mellangärdet. Jag motstod impulsen att lägga handen på Harrys nacke för att känna värmen som hans hud utstrålade och tog istället emot Hedwig och knöt fast brevet på hennes fot.
Jag gick fram till fönstret och släppte henne. Precis när ugglan flög iväg lade sig ett par armar runt min midja och jag kände ett par mjuka läppar mot mitt hår.
Jag blundade.
Händerna runt midjan snurrade långsamt runt mig och jag hamnade med näsan på någons haka.
Sen kände jag Harrys läppar tryckas mot mina. Mjuka och försiktiga, som om han trodde att jag skulle gå sönder eller försvinna om har tryckte för hårt.
Jag lade upp ena handen så hans nacke och den andra i hans hår. Harry stönade. Det var miljoner gånger bättre än vad jag hade föreställt mig i mina vildaste fantasier. Och då hade jag föreställt mig ganska mycket om jag säger så.
Så backade Harry undan. Hans gröna ögon stirrade på mig.
Han såg nästan RÄDD ut.
”Alice… jag… det där var verkligen inte meningen. Det kommer aldrig hända igen! Förlåt… ”
Och sen var han borta.
Tårarna började rinna igen. Det kändes som när Malfoy hade gått från den här platsen.
När jag stod och grät.
Fast då var det jag som hade varit rädd och grät av rädslan och ingenting annat.
Nu grät jag för mitt förbannade liv.
Jag gick fram till fönstret.
”Jag älskar dig, Harry. ’Until the very end’.”
Jag hade tänkt hoppa. Men mina knän gav vika av sorgen.

*dör lite* Du har ett underbart sätt att skriva på, må jag säga!

Jättesuperdupermegagigavärldsbästägigtbautabra (x1000000)!

GAAAAAH!!!!! Helt amazing!♥

OMG! Min första tanke när jag såg att du satt upp ett nytt kapitel var: YeY! Yeeees! 8D
JätteSuperMegaFoxyAwesomeAmazingFantastiskt!
Hoppas att det kommer mera snart, men stressa inte! ♥

SNYFT :'C Hon skulle hoppa sen skulle Harry rädda henne, Happy End :'C Fast ne, då skulle ff:n va slut och det vill jag ju inte ^^ Men super bra ♥