ஓCharlie Weasleyஓ Den som visade sig

Yippi!
Superb kap!

Tack så mkt!! Ska se om jag hinner med nästa del imon! Kan avslöja att Ödlan Kommer visa sitt rätta jag nästa del! xD

WOHO!

Nu är det här himla fricking kapitel delen KLAAARR! Förlåt för att ni fick vänta men hade svårt att skriva... MEN här är det!

FORTSÄTTNING...

Det hade blivit torsdagskväll för Charlie och det var denna kväll som han skulle få träffa ödlan igen.
Han var riktigt nervös och spänd, dels hur han skulle komma till skogen utan att någon skulle se honom och dels för att få veta ödlans hemlighet.
Charlie satt vid gryffindors sällskapsrum, framför brasan och med en stor kopp choklad. Han slörpade i sig den och kände hur trött han igentligen var. Men han tänkte inte sitta och somna här, nej om 10 minuter skulle han smyga ut ifrån allas näsor utan att bli upptäckt. Det var planen...
Utan att ge ifrån sig blickar från de sista elever som var kvar i sällskapsrummet, smög han tyst ut och tjocka damen gav honom en frågande blick när Charlie gick därifrån.
Allt gick bra än så länge, han hade lyckats smyga sig förbi tjocka munk brodern som svävade förbi med ett hungrigt, snett leende och Charlie lyckades ända till porten.
Åhh, nej! tänkte Charlie förbryllat när han såg att porten var stängd och inte vågade han ta i "handtaget".
Plötsligt lades en varm hand på Charlies högra axel och atomatiskt tog Charlie fram sin trollstav och riktade den mot "angriparens" ansikte.
Det var en pojke i samma ålder, lite längre och med ett snett leende som höll upp sina händer som försvar.
"Hugo?" sa Charlie förvånat och sänkte sin trollstav. "Vad gör du här?"
Hugo sänkte inte sina händer utan höll upp dem fortfarande.
"Jag undrar mer vad du gör här," svarade Hugo och och backade ett steg bakåt. "Jag såg dig smita iväg, vet du inte att man inte får vara uppe vid den här tiden?"
Charlie tittade hastigt så ingen var där.
"Jo, jag vet. Men jag måste träffa någon i skogen," svarade han.
"Är de det du gör i skogen! Vem är det?" frågade Hugo nyfiket och sänkte händerna.
"Jag vet faktiskt inte själv vem det är... Men jag får reda på det ute i skogen, men jag måste komma förbi porten..."
Hugo knuffade undan Charlie och tog fram ett föremål från sin ficka och började använda den på porten. Charlie bara stog och såg på medan Hugo lyckades få upp porten utan ett ljud.
"Men h-hur?" frågade Charlie förbluffat mot Hugo som reste sig upp igen.
"Ingen tid att berätta," svarade Hugo och knuffade ut Charlie från skolan. "Du vill väll träffa den där personen, och det vill jag också!"
"Nej, Hugo!" svarade Charlie hastigt och de två började att gå mot skogen. "Det är både för farligt för två och så vill varelsen bara träffa mig. Men om du stannar här utanför skogen och håller både koll så ingen kommer och att du själv håller dig gömd ska jag berätta precis allt!"
"Men...." började Hugo men Charlie var redan borta så han satte sig på en stock och kände hur ögonlocken började bli alltför tunga.
-
Charlie hade gått till den plats han senast träffat ödlan, han stog och lutade sig mot ett gammal träd och kände sig både trött och pigg.
Plötsligt hördes stora, höga fotsteg mot marken och han kunde höra ett skri som sedan blev lägre och lägre. Stora fåglar flög förbi uppe vid natthimlen och Charlie kände en isande känsla komma igenom honom.
Skriet hördes igen och igen tills det tystnade och han trodde att han skulle svimma på direkten om han inte hade varit så rädd.
Ödlan kröp krampaktigt fram till Charlies fötter, dess lila fjäll lyste från månen och man kunde se små huggtänder.
"Charlie, du... du kom,"sa ödlan och luktade in hans doft genom sina näsborrar.
"Självklart!" svarade Charlie med lätthet i rösten och skulle precis böja sig ner innan ödlan stoppade honom.
"Du ska inte... inte ska du böja dig ner när jag... du ser mig rätta jag," Ödlans språk blev bara otydligare och otydligare och han kunde se att den kämpade imot mot något. "Är du redo?"
Charlie nickade och ställde sig en bit därifrån. Han var riktigt nervös eftersom ödlan hade varnat honom och han undrade hur Hugo hade det borta vis skogens ingång.
Ödlan ställde sig vid centrum och började att darra i hela kroppen och sedan började hen att växa.
Charlie spärrade upp ögonen ordentligt. Den började att förvandlas.
Ett lila sken lyste runt den och förvandlingen hade börjat. Klorna började växa, dess bröstkorg blev större och bakbenens muskler skymtade man, artärerna pumpade blod genom ödlans fötter och upp mot frambenen.
Halsen blev längre och ödlans fjäll blev större ju mer den växte, frambenen blev kortare men klorna fortsatte växa.
Huvudet blev avlång med flera horn i olika storlekar och massor med andra taggar runt sitt huvud, ett till horn kröp ut och växte på monstrets nostipp. Dess lila färg glänste i månskenet och taggar började skymtas längst halsen, ryggraden och bort mot svansen.
Några sorts plattor växte nedanför halsen, magen och svansen som Charlie gissade var andra sorters fjäll. Även monstrets "kammar" hade dykt upp vid halsen som även dess ödleform hade. Men det som förbluffade Charlie mest av allt var när vingar började växa ut från dess rygg.
Stora, jättestora fladdermusvingar med 5 fingrar på dess två vingar. En tumme med bara en klo på och 4:a avlånga fingrar med något sorts skin.
Varelsen reste sig upp på bakbenen och öppnade sitt gap, där inne fanns det hundratals sylvassa tänder och den skrek ett fruktansvärt vrål.
Sedan satte den sig ner på marken med en duns och började riva i marken.
Charlie närmade sig väldigt försiktigt och utan att säga ett enda ord petade han med en darrande hand på monstrets bakben.
Den vände sitt huvud och stirrade på honom med gröngula ögon och började morra åt honom. Den kände tydligen inte igen honom längre.
Charlie var så rädd, men han lyckades haspla fram några enstaka ord.
"L-lung, d-d-det ä-är jag C-Charlie," Han rörde varelsens nos och den fick genast ett lungnande uttryck.
"Charlie..."började den. "Det minns jag. Jag har nu visat mitt rätta jag, snälla du inte bli rädd för mig,"
Charlie var fortfarande jätterädd men han tänkte inte lämna det han nu stött på.
"J-jag tänker inte bli rädd för dig, du är min vän," sa han och Charlie tyckte han fick något i ögat. Varelsen log mot honom och la sitt stora huvud i hans famn. "Men du, du är... Du är en drake! Du borde väll inte vara här?"
"Jag vet, jag vet själv inte vad jag gör här..." började draken och sträckte upp sitt huvud mot himlen. "Jag..."
Draken sträckte upp huvudet och dess ögon smalnade.
"Din vän ropar, Charlie"

FORTSÄTTNING FÖLJER...

Lååång kapitel! Hoppas ni gillar det ni som bevakar eller läser denna ff!

Good

Oups Draken vet att Hugo är där


JÄTTEBRA KAPITEL

VILL HA MER

wewe

Tack!

Kul att du vill ha mer!


Roligt med en ny läsare.. Men cad menar du med wewe?

Jag menar att den är bra! Men jag har mitt egna lila sett att säga det på, om du förstår?