Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Så himla underbart bra!!!

Asså du är ju för bra :C Jag blir ju avundsjuk här :'(
Fast det är klart, att läsa det du har skrivit med din underbara talang är ju något som jag trodde man bara kunde önska ^^

Naaw ♥ Jättebra!

när kommer det mer? dör, så bra!

Jag är lite osäker på när nästa del kommer, men det är inom en snar framtid
Tack för alla kommentarer, blir jätteglad

det är posetivt!

Här kommer nästa kapitel

Kapitel 8


Draco


Crabbe och Goyle snarkade så högt, att Draco var förvånad över att Zabini och Nott överhuvudtaget kunde sova. Det dundrade faktiskt i sovsalen, som om det åskade där inne.
Men det var inte snarkningarna som höll honom vaken. Det var tankarna på den vackraste flickan i världen. Hermione Granger.
Han hade kysst henne. Han, Draco Malfoy, hade kysst henne, Hermione Granger. Det hade varit perfekt, i alla fall tills hon avbrutit kyssen och sprungit därifrån.
Varför? Eller han kunde förstå varför hon inte ville, han hade ju faktiskt varit en riktig jävla skitstövel mot henne i 5 år, men hon hade faktiskt kysst honom tillbaka.
Det förstod han ännu mindre, att hon faktiskt kysst honom tillbaka…
Utan att märka det, gled Draco sakta in i sömnens mörker och drömmarnas rike…

Dagen därpå


Hermione


”Hermione!” det var Harry som ropade. Hermione hade precis kommit ner från sovsalen. Hon hade knappt sovit något, men hon sköt undan anledningen varför.
”Hermione” sade Harry igen som nu kommit fram till henne. ”Jag måste prata med dig!”
Jävlar! Hur kan han veta?! Det var de tankarna som for runt i huvudet på Hermione, tills Harry hade berättat om varför han var sen till middagen dagen innan, och att det var Malfoys fel. Han hade tydligen tjuvlyssnat på honom först och att han, enligt Harry, hade erkänt att han var en dödsätare.
” Men han sa väl så bara för att impa på Parkinson? Eller?” insköt Ron snabbt efter att Harry berättat klart.
”Jag tror faktiskt inte det, Parkinson hängde i princip över honom hela tiden men han puttade undan henne hela tiden… Så jag tror att han var fullt seriös” svarade Harry.
”Men är inte det en lite väl grov lögn, även för att komma från Malfoy. Han brukar ju försöka göra sig viktigare än han är men…” sade Hermione osäkert. Malfoy kunde omöjligt vara en dödsätare…
Nere i stora salen fick hon direkt syn på Malfoy och gårdagens känslor överföll henne igen. Allting kom tillbaka, det trånga utrymmet, kyssen, hans doft… Hermione vände snabbt bort blicken.
Hermione var noga med att sätta sig med ryggen mot honom och tog ett rostat bröd och började att bre på marmelad.
När de avslutat sin frukost kom McGonagall fram till Gryffindorbordet för att dela ut årets schema.
När Hermione var klar med genomgången av vilka ämnen hon skulle fortsätta läsa tittade hon ner på sitt schema och såg att hennes första lektion var i forntida runskrift. Medans hon studerade sitt schema hörde hon i bakgrunden på när Ron pratade på om alla hans håltimmar som han bara skulle slappa på.
Vänta du bara Ron, tänkte hon. Vänta till läxberget växt sig högre än astronomitornet, då skulle du önska dig fler håltimmar som du bara kunde plugga på.

Just LÖÖÖÖV this ♥ :"D Älskar speciellt sista meningen! ♥3

Aw suuuper! Men jag undrar en grej... Det här är väl en Dramione ff? Så den kommer väl inte vara precis som boken? Asså som boken ur Hermiones perspektiv, eller kommer handlingen vara annorlunda i grund och botten?

Superbraaa! MERA MERA NUUUU!