Två Stjärnor och En Måne

JätteNice!

Japp verkligen!

Lills: Du är så bra på ffs!

Aww! ♥ TACK! Men eh, har du läst mina andra ffs? O_O

Varsågod!
Såklart jag har, jag är beroende o.o

Ehe okej...

Om någon har ideer, var inte rädd för att skicka en uggla. Jag har funderingar på vad som ska hända. Men jag vet inte hur jag ska skriva ner det, eller om det ska hända så här tidigt. Som om DU har en aning skicka en uggla!

Bra!
mer

Lills: Tyvärr så har jag idétorka just nu...

Jag hittade på något nu! Det kanske inte blev så himla bra men det är bättre än inget!

Nu är här bara halva kapitlet bara så ni vet. Kommer mer senare!


Jag vill bara säga en sak, kom ihåg att jag inte skriver denna ff ensam, utan att jag skriver den med jenny123. c:

Kapitel.13 (Halva)
Helena Smith

När Lucy äntligen hade tröstat mig och sagt att Justin visst skulle vilja vara min vän efter det här, var klockan så mycket att vi knappt hann göra annat än att kolla igen om våra läxor och lägga oss efter det.
Jag hade väldigt svårt att somna den natten. Och när jag äntligen somnade var det inte den bästa drömmen.

Jag var än en gång i skogen. Och mannen kom. Han sprang mot mig, med sina dunsande steg.
Det blåste. Hans hatt flög av och jag såg för första gången hans ansikte. Han hade ett stort ärr på kinden och hans ögon var kalla och svarta.
Jag var för chockad för att kunna röra mig. Jag låg där på marken och väntade på att han skulle ta tag i mig och kast mig mot ett träd eller något liknande, som skulle få mig att svimma.
Och nu var han bara en meter från mig, och jag kunde inte mycket mer än att försöka sparka honom. Och lyckades, men jag kunde inte sparka honom så hårt att han ramlade, så han fortsatte att springa mot mig. Han grep tag i mina axlar.
”Kommer du inte ihåg mig?” frågade han ledsamt. Jag kunde inte låta bli att visa min förvåning. Han hade inte skadat mig! ”Vi har ju känt varandra jätte länge” sade han.
Men han hann inte säga mer, för bakom oss hörde vi hur hårda tassar kom springande mot oss.
Jag vände mig om för att se den där vargen igen. Jag såg att den var på väg att hoppa mot oss, och i sista sekund duckade jag. Och vargen hoppade rakt på den gamle mannen.
Jag förstod vad jag måste göra för att klara mig ur det här levande och började springa från det hållet som vargen hade kommit från. Jag sprang och sprang, men det kändes om jag sprang runt och runt i samma bana. Jag hade ingen aning. Men det enda jag visste var att jag snart ramlade och slog i huvudet. Och där blev jag liggande.

Jag vaknade och lyfte på huvudet för att kolla mig omkring var jag var. Jag skrek till av skräck när jag märkte att jag log på marken i skogen. Jag måste drömma, det är bara en dröm! Försökte jag övertala mig själv till. Men jag visste att det ingenting skulle förändra att min mardröm hade blivit verklighet.
Jag ställde mig upp och försökte att behålla lugnet. Jag tog fram min trollstav och sträckte upp handen så att trollstaven pekade uppåt. Jag mumlade en trollformel som skulle få trollstaven att peka mot norr.

Super!