(PM) En mugglare på Hogwarts

_{Skrivet av Ginny4ever:}
Eller föresten! jag uppskattar verkligen att du erbjuder men jag känner att det är bäst att jag bara lägger upp så fort det är färdigt även om det betyder att det inte blir någon titel på varje kapitel. Men tack så jätte mycket för att du erbjuder och jag hoppas att du inte blir ledsen!
Här kommer mer iaf
___________________________________________
Kapitel 18

Jag brydde mig inte om Malfoys hot. Men det gjorde Hermione. Hon såg till att det alltid var någon med mig. De få gånger hon själv hade tid så följde hon mig överallt. Annars så var det Ron eller Harry. Ibland så var det också Ginny. En gång när jag gick omkring med Ginny så frågade jag om vi inte kunde hälsa på Hagrid. Jag hade alltid älskat Hagrid i böckerna och det skulle vara roligt att träffa honom ’på riktigt’ eller vad det här nu var. Hon ryckte på axlarna och vi gick ut mot Hagrids stuga.
Jag knackade på dörren och Hagrid öppnade dörren. Han hade tårar som rann ner för ansiktet och jag kom på att han hade ju fått brevet, så det betydde väl att de skulle göra det snart! Att snart skulle själva äventyret börja! Jag log och hoppades att jag skulle få vara med och kunna hjälpa till. Ginny tittade konstigt på mig när jag log. Och jag lät leendet rinna av. Jag kunde ju inte le när Hagrid stod där och grät! Lyckligtvis verkade det inte som om han hade märkt något.
”H-ej Gi-nny.” hulkade han. ”Vem e du?” sa han och tittade på mig. Stora tårar rann fortfarande ner för kinderna men han lyckades på något sett att att inte hulka så mycket. Försiktigt sa jag, ”Jag heter Annie Johanson,” jag suckade och fortsatte, ”mugglaren.” jag hatade att kalla mig själv det. Det kändes så fult. Även om jag visste att det inte var ett skälls ord. Han nickade och sa grötigt,
”Kom in.” vi gick in och han frågade om vi ville ha några kakor. Jag kom ihåg från boken att det nog inte var världens bästa idé att ta emot några kakor från Hagrid. Så jag tackade nej. Jag tittade runt i stugan och såg Vingfåle. Han var otroligt vacker! Även när han låg ner med en massa bråte runt omkring sig så såg han stolt ut. Jag måste ha gapat för Hagrid log sorgset och sa, ”Ja han e en fin syn.” Efter att ha småpratat med Hagrid lite och lovat att göra allt för att hjälpa honom att bevisa att Vingfåle visst var en snäll hippogriff. Så började vi gå tillbaka mot slottet. Det började mörkna och Ginny blev allt mer orolig. Till slut förstod jag att det var för att hon trodde att det var en massmördare ute på fri fot. Jag började gå lite fortare bara för att hon inte skulle behöva oroa sig. Då hörde jag något i busken bredvid mig. Jag tittade in i busken och skymtade något stort och lurvigt. Sirius. Var han verkligen tvungen att vara så nära eleverna? I för sig. Det var ju ganska snart som det skulle hända. Imorgon antog jag.
När vi äntligen kom in i slottet så var det bråttom. Om ungefär tjugo minuter skulle utegångsförbudet börja! Vi sprang men hann inte fram i tid.
”Åh nej! Om någon hittar oss…” kved Ginny.
”Det går bra.” sa jag snabbt. Vi kunde inte prata så högt. Om vi gjorde det skulle någon hitta oss. Jag hade ingen som helst aning om vart vi skulle, men Ginny kunde vägen som tur var. Plötsligt hörde jag hasande steg och små klickande ljud som när ett litet djur går. Jag flämtade till när jag kom på att det säkert var Filch och Ms. Norris! Jag grabbade tag i Ginnys arm och drog in henne bakom en rustning. I sista sekunden tydligen. För precis när jag drog in henne kom Filch fram bakom hörnet. Han märkte oss inte men muttrade något om att folk var otacksamma. Typiskt honom tänkte jag. När vi inte längre kunde höra hans tysta muttranden så vågade vi tyst smyga vidare. Men när vi kom fram till porträttet av Sir Cadogan och Ginny viskade
”Skitstövel” vilket var det nya lösenordet, sa han bara. ”Fel lösenord!” och skrattade högt. Vi stod där som förtstenade.
”Ursäkta?” sa jag till sist.
”Lösenordet har ändrats!” ropade han tillbaka. Jag stod där ett tag och sedan sa jag,
”Men lösenordet kan väl inte ha ändrats!?” Nu kände jag ilskan bubbla upp.
”Du kan inte mena allvar!” ropade jag. Ginny försökte be mig att vara lite tystare men jag brydde mig inte. ”DU KAN BARA INTE MENA ALLVAR! DU DIN…” jag kom inte på något ord ”DU SITTER DÄR I PORTRÄTTET OCH JÄVLAS MED ALLA SOM GÅR FÖRBI! BARA FÖR ATT DU VET ATT DE INTE KAN GÖRA NÅGOT TILLBAKA UTAN ATT BLI UTSLÄNGDA! DIN YNKRYGG!” då flög porträttet upp.
”Rätt lösenord!” sa han och släppte in oss. Jag steg förbluffad in i sällskapsrummet. Sedan sa Ginny,
”Normalt sett skulle jag säga att det inte hjälper att bråka med porträtten, men…” vi skrattade tyst för oss själva. Sedan sa vi god natt och gick och la oss. Jag antog att om jag ville följa med Hermione Harry och Ron imorgon så fick jag ta och få lite sömn.