Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år)

Jaaaaaaaaaaa!

Haha, tack igen. ^^
Det kommer inte mer ikväll, eller inatt, eller vad det nu är, eftersom jag behöver finslipa kapitlet lite, och är trött som sjutton. Imorron vet jag inte, för mamma har planerat att åka skridskor under dagen, men jag ska nog få tid till det här med.

Jättebra! *bevakar*

Ny läsare. *Bevakar*!! Jättebra!!

^

Tack allihop, och förlåt för att det har dröjt. Håller bokstavligt talat på att bli sjuk av stress. Fysiskt sjuk, alltså.
Iaf, här kommer mer. ^^
-
Lily Evans ~

Perrongen var lika livlig som vanligt, och det gjorde mig glad. Jag skymtade ett par förstaårselever som såg sig nervöst och osäkert om, och mindes hur jag själv känt vid mitt första år. Att jag dessutom var mugglarfödd hade inte direkt förbättrat saker och ting. Jag log och följde med Mary och Alice bort mot dem hästlösa vagnarna, samtidigt som jag försökte undvika att bli knuffad fram och tillbaka i hopen. Det gick dock inte så bra, och tillslut blev jag tvungen att gripa tag i Alices handled för att hon inte skulle försvinna i mängden. Alice log glatt mot mig och drog med mig bort mot en vagn ganska långt bak i raden som Mary redan okkuperat. Hon flinade.
”Vilken tid det tog”, retades hon, men vi skrattade bara åt henne. Mary var… obeskrivlig. Hon var ivrig och obetänksam, hade inte överdrivet bra betyg, och var ofta ganska retsam. Men trots det var hon en otroligt bra vän, och det var väl just därför som varken jag eller Alice störde oss på henne.
Vi satt där och pratade ett tag, medan vi väntade på att vagnarna skulle sätta igång med att ta oss upp till slottet. Vi hade kommit av ganska snabbt, och eftersom perrongen fortfarande myllrade av elever som letade efter vänner, syskon eller lediga vagnar, så var det inte tal om att droskorna skulle ge sig av en på ett tag. Jag lade märke till att flera elever stirrade framför vagnarna, där hästar borde stå, och kände en stöt av rädsla. Jag visste att det var testraler som drog vagnarna, professor Kettleburn hade talat om det, men jag hade ingen aning om att så många nya skulle kunna se dem. Alice tycktes märka min blick och rös till, samtidigt som hon nickade mot mig för att visa att hon förstod. Jag log milt och slappnade av en aning.
Strax innan vagnen började röra på sig hopade fyra figurer in i den. Jag såg upp och rynkade pannan när jag insåg att det var Black, Potter, Pettigrew och Remus. Han såg trött och sjuk ut, precis som han gjort på tåget, men jag hade sett honom sådan tidigare. Det irriterade mig en aning att han fortfarande vägrade berätta vad som var fel, för något var det uppenbarligen. Jag tvivlade på att han bara hade svag hälsa.
Mina tankar om Remus rensades ur hjärnan när dem fyra pojkarna såg upp och flinade mot oss. Eller ja, Black och Potter flinade, Pettigrew smålog och Remus himlade med ögonen, men log han också. Det syntes att dem alla fyra njöt av att vara tillbaka på Hogwarts.
”Är det okej om vi sitter här?” frågade Black med ett snett leende som förmodligen skulle ha fått varenda idiotisk flicka på Hogwarts att falla pladask. Fnitter från mina vänner klargjorde tydligt att dem två hörde till den idiotiska skaran. I samma ögonblick började vagnen röra på sig, och Black sjönk flinande tillbaka mot sätet. ”Jag tar det som ett ja.”
Jag blängde på honom, men sa ingenting. Någon gång måste han väl inse att inte alla blir överdrivet imponerade av deras idiotiska skämt och spratt?

Jättebra!!

Jättebra!

Tack otroligt mycket. ♥

Supermegabra!!