Lily Potter ~ vänskap, kärlek och tårar

Mera!, du skriver så bra c:

________________________________________

Vi är bäst!

Jättebra!

Mer!

Tack så mycket ni allihopa!
__________________________
Kap 13.

Efter Lilys duell gick hon ner till Stora salen. Så gott som alla elever hade samlats för att äta frukost så Lily slog sig ner på sin plats. Hon petade sorgset med gaffeln på sin portion och sneglade dystert på Hugos tomma plats. Albus satte sig plötsligt på Hugos plats och Lily tittade skrämt upp på hans flinande ansikte. James satt vid hennes andra sida.
"Jaha du, syrran!", sa Albus glatt.
"Varför så dyster?", fortsatte James och lade armen runt hennes axlar. "Världen är full av äventyr… Varför upplever du dem inte?", sa han och svepte med handen mot de svävande ljusen. Det var taget som ett skämt, ett dåligt sådant och Albus utstötte varsin "ha ha". Lily stoppade några vindruvor i munnen och försökte tänka på vad som kunde ha hänt Hugo. Tyvärr skrattade och stojade hennes två dumma brorsor så hon inte kunde koncentrera sig.
"Kan ni vara tysta?", sa hon ilsket åt dem båda. De skakade på huvudet på ett komiskt sätt så vem som helst hade kunnat skratta, men Lily drog inte ens på munnen.
"Åh, vad kul", sa hon ironiskt. "Har ni funderat på var Hugo är?"
"Nej, för vi VET ju att han är på sjukhusflygeln", sa James och flinade. Lily höll på att tappa självbehärskningen.
"Kan ni sluta upp!", sa hon och var nära gråten. "Hugo har förändrats! Han är plötsligt raka motsatsen till vem han borde vara! Han är elak, och…"
"Och?", sa Albus när Lily avbröt sig. Lily blängde ilsket på honom och skulle just skrika ut en massa fula saker till honom när Albus lyfte händerna mot henne.
"Nej nej, jag menade inte så, jag menade att du skulle fortsätta berätta!", försvarade han sig. Lily stängde munnen och lade armarna i kors.
"Han utmanade mig på duell. Han försökte skada mig, eller döda mig. Han uttalade en besvärjelse jag inte känner till. Han sa 'Confundus' ", berättade Lily buttert. Albus och James bara gapade.
"Lily, ät upp", uppmanade Albus bestämt. Lily blängde på honom. "Vi måste upp till sällskapsrummet, vi måste tala igenom det här. Vi måste…"
"… Meddela mamma, pappa, Ron och Hermione", avslutade James med allvarlig min.
"Mamma och pappa har inget med det här att göra", insköt Lily. James ryckte på axlarna.
"Vad säger du, Albus?" Albus pekade på Lily.
"Jag säger ÄT." Lily fnissade faktiskt lite och började sedan äta. Albus och James sa inget, de bara tittade på Lily och hennes snabbt minskande portion. Medan Lily åt kom en tjej som såg ut att vara i James' ålder fram till dem. James vände sig om och log brett.
"Hej, Marietta!", sa han glatt. Lily vände sig om och tittade på tjejen. Hon hade vackert, brunt hår och stora tänder. Hennes ögon var stora och glittrande blå. Hon var faktiskt väldigt vacker.
"Hej James!", sa hon. "Ville du att jag skulle upprepa några läxor du missat?" James nickade.
"Jag missade läxan i Försvar mot svartkonster", berättade han.
"Vi skulle skriva en uppsats om boggartar", sa hon glatt. "Jag har redan gjort min!" Sedan gick hon iväg med hurtiga steg. "Men kom då, Scorpius!", ropade hon. Scorpius Malfoy skyndade sig hastigt efter Marietta och på väg förbi syskonen Potter blängde han föraktfullt på dem. När båda två hade gått förbi tittade Albus på James.
"Åå, vem var det då?", retades han. James blängde på honom, men mer på skämt.
"Det är Marietta Malfoy, hon är ett år äldre storasyster till Scorpius. Ravenclaw", berättade James kort och tittade sedan på Lily.
"Har miss Potter ätit färdigt nu?", sa han på ett sätt som lärarna på Hogwarts brukade prata.
"Ja, det har hon", svarade Lily och log sorgset. Sedan reste trion sig och började gå mot Gryffindors sällskapsrum.
När de var framme slog de sig ner på varsin röd kudde som låg på golvet. Det låg en skål med godis framför dem, Bertie Bott's bönor av alla smaker. Albus var modig nog och åt upp en.
"Okej", sa han när han svalt. "Vad ska vi göra?"
"Vi måste först och främst skriva ett brev till mamma, pappa, Ron och Hermione och be dem komma hit omedelbart", sa James bestämt.
"Mamma och pappa har inget med saken att göra!", stönade Lily. James räckte ut tungan.
"Jag tycker att det är en bra idé att be alla fyra komma hit", instämde Albus till James' försvar. "Ron och Hermione är en självklarhet. Och eftersom det är Lily som vet det mesta om det här är det bra om mamma och pappa är här och kan hjälpa till. Dessutom är de här fyra tillsammans oövervinneliga trollkarlar, speciellt Hermione och pappa. Eller hur?" James nickade och Lily tyckte att det lät riktigt bra, så hon nickade hon också.
"Bra!", sa James och slog ihop händerna. "Ska vi skriva brevet nu?"
"Ja", sa Lily tonlöst. Hon tänkte åter igen hur det här skulle sluta. Plötsligt kom Albus på en sak.
"Men vänta! Tänk om alla professorer på Hogwarts kan fixa det här tillsammans? Lite mandragorasaft i Hugos te kanske skulle funka?", utropade han. James stönade.
"Jag går till professor McGonagall och talar om det här", sa han. Han reste sig när Victoire plötsligt kom in.
"Åh hej, James… Ska vi sätta oss i soffan?", kuttrade hon. James såg gillande ut, men när han såg Lilys varnande blick tittade han på henne.
"Nej, inte just nu", sa han och gick ut ur sällskapsrummet.
Albus och Lily sneglade på varann och blinkade.
_____________________________
Jag har ändrat massor i historien sedan första inlägget, så jag kommer snart lägga upp en annan version med samma handling och så men med annorlunda nycklar och detaljer. Om någon vill att jag lägger upp ALLA tretton kapitel i ett inlägg i en annan "version" så säg till!

Väldigt bra!

meeeeeeeeeeeeeeeeer

Super bra, skriv mer!

__________________________________

Vi är bäst

Bra.

Kap 14.

~ James ~

James knackade arrogant på dörren till professor McGonagalls kontor. Hennes gälla, gnälliga röst svarade med ett "kom in". James öppnade dörren och gick fram till hennes kontorsbord.
"God dag, professor", sa han lätt. Professor McGonagall tittade på honom.
"God dag, mr Potter", svarade hon. "Ärende?" James rätade på sig.
"Ärendet gäller Hugo Weasley", sa han. "Han har…" Professor McGonagall avbröt honom. Hon reste sig och började gå runt i rummet, fingrade på olika saker.
"Jag känner till det där, Potter", sa hon. "Allt är under full kontroll."
"Har ni hittat något som gör honom frisk igen?", frågade James, noga med mellanrum mellan deras repliker, rädd för att professor McGonagall skulle förskjuta honom. McGonagall suckade.
"Ja, professor Longbottom säger att mandragorasaft kunde räcka."
"Har professorn talat med Hugo?", frågade James. McGonagall suckade igen, djupare. Hon nickade.
"Vem av er tre har talat med honom?", frågade hon.
"Lily", svarade James. "Lily Potter. Min syster." McGonagall nickade förstående.
"Jag förstår", sa hon. "Har du, din bror och miss Potter tänkt göra något åt saken?" Hon tittade ordentligt på James först nu. Han nickade och svalde. Professor McGonagall tittade uppmuntrande på honom och satte sig igen.
"Sätt dig", sa hon. James fattade inte vad hon menade, han såg ingen stol någonstans. McGonagall snärtade med sin trollstav och en enkel stol dök upp bakom James. Han satte sig långsamt.
"Berätta om er plan, Potter", sa hon och knäppte händerna över sitt skrivbord. James drog ett djupt andetag.
"Vi har tänkt skicka en uggla till Ron och Hermione Weasley och möjligen mamma och pappa, Harry och Ginny Potter", berättade han och kände omedelbart en klump i magen, som om han nyss sagt att alla professorer på Hogwarts var ena riktiga idioter. McGonagall tittade forskande på James.
"Litar du inte på styrkorna på Hogwarts?", frågade hon lugnt som om hon läst hans tankar. James nickade hastigt.
"Ja, ja, jag menade inte… Så…", stammade han och blev för första gången i sitt liv ordentligt nervös. Professor McGonagall log vänligt.
"Jag tycker det är en bra idé", sa McGonagall. James trodde genast att hon skulle fortsätta med att det var en bra idé att han stack dit pepparn växte, men det gjorde hon inte. "Om du hämtar dina syskon." James pustade ut och kände sig lugn igen.
"Ja, professor, det ska jag göra", sa han. Sedan försvann han från hennes kontor.

~ Lily ~

James kom mycket snart tillbaka med ett stort leende på läpparna. Lily reste sig snabbt upp.
"Nå? Hur gick det?", frågade hon så morskt hon kunde. James visade tummen upp. Sedan reste sig Albus upp.
"Har du mist rösten?", frågade han och flinade. James skakade på huvudet.
"Nej", svarade han. "Ni ska följa med till hennes kontor." Lily log och kände sig nöjd.
"Vad väntar vi på då?", sa hon.
På vägen till professor McGonagalls kontor gick Lily före James och Albus. Där de gick bakom henne skämtade och skrattade de. Lily slängde en ilsken blick på dem, det var som om ingen av dem ännu förstått allvaret i situationen. De tystnade. När de kom fram knackade Lily på dörren. Den här gången kom McGonagall och öppnade. Hon log vänligt mot Lily.
"Åh, ni kom", sa hon. Sedan sa hon inget mer och gick och satte sig vid skrivbordet. Stolen James hade suttit på stod kvar, men nu hade McGonagall kopierat stolen och de fanns tre stolar bredvid varann. Lily gick så fort hon vågade fram till stolarna och satte sig på den i mitten då hon ansåg att det var hon som som visste det mesta om situationen. När James och Albus satt sig började McGonagall tala till Lily.
"Jag fick höra att du har talat med Hugo", sa McGonagall. "Vad sa han till dig?" Lily tänkte efter och kom snart ihåg det mesta av vad Hugo hade sagt. Hon berättade det, men lämnade bort att hon uppfört sig aggressivt gentemot Hugo.
"… Jag frågade vad han hette och då ville han duellera först. Om jag skulle ha vunnit skulle han ha berättat, sedan…", berättade Lily en stund senare. Hon avbröt sig. Hon kände en liten tår bränna i ögat. Hon torkade ilsket bort den.
"Vad gjorde ni sedan? Vilka trollformler använde ni?", frågade professor McGonagall med allvarlig röst. Lily svalde.
"Tja, vi började duellen. Egentligen användes det bara två formler över hela duellen. En var. Jag använde Expelliarmus, han använde Confundus", berättade Lily. Hon avbröt sig, men sade sedan sanningen. "Han ville döda mig." Sedan kunde hon inte hålla tillbaka tårarna och började snyfta häftigt. Professor McGonagall tittade tomt upp i taket.
"Ja, det ville han", sa hon tonlöst. James och Albus hade armen runt Lilys axlar och klappade henne medlidsamt på ryggen.
"Beskriv mr Weasley som frisk", sa professor McGonagall. Lily tittade upp.
"Vänlig", sa hon.
"Rolig", sa James.
"Omtänksam", tillade Albus. Deras tonfall lät som om de var på en begravning. McGonagall nickade.
"Miss Potter, hur var mr Weasley som sjuk?", frågade hon.
"Ond", sa Lily enkelt. "Konstgjord."
"Det var en Contranexus", sa professor McGonagall. "Den skapar motsatsen av sitt offer. Den är bryggd på sinnen och enhörningsblod. Ytterst svårtillv…", sa hon. Men plötsligt stannade hon i sin förklaring. Hon fick ett oroligt ansiktsuttryck. Sedan reste hon sig och gick fram till Lily. Hon lade sina magra händer på Lilys axlar.
"Lily.", började hon. "Vem gjorde drycken och vem förgiftade Hugo?" Lily hade väntat på att få sätta dit dem.
"Scorpius Malfoy gjorde drycken och Rose Weasley, Hugos äldre syster förgiftade honom", sa hon enkelt. Professor McGonagalls ögon svartnade av ilska.

Har läst alla dina kapitel! Pretty awsome!!
Borde bli en bok! DU MÅSTE SKRIVA MER!!!!
*Bevakar för fullt*
Älskar historian det är verkligen som titeln! Vänskap, kärlek och tårar! Love you för att du skiver så bra! ♥ ♥