Från elände till lycka

SÅ HIMLA BRAAAAAAAAA!!!!!!!!!!! ♥ ♥ ♥

Era fina kommentarer betyder guld! ♥

21. Idioti

Det hade gått några veckor sedan Amanda hade hittat Mira i badrummet och Amanda tänkte ofta på vad som kunde ha hänt med Mira. För det verkade faktiskt som om flickan hade blivit besatt av smycket under vissa perioder. Professorn kom ihåg att Ginny berättat att hon blivit besatt av Voldemort under sitt första år på Hogwarts, allt på grund utav en till synes harmlös dagbok. Amanda rös. Kanske var detta också en kvarvarande sak från Voldemorts tid? Nej, så kunde det inte vara. Amanda var på väg mot Thodernus Kirkes kontor. Efter att han hade slagit Amanda i tinningen var stämningen mellan dem en aning spänd, men det hindrade henne inte från att utöva sitt yrke. Efter att ha tvekat en stund knackade hon på dörren och det hördes ett dovt ”Kom in”. Amanda stack ned handen i sin klännings ficka och kände sitt trollspö. Bara för säkerhets skull. Tänkte hon innan kon steg in på kontoret.
”Jaså, det är du.” Sade Thodernus till hälsning. Amanda nickade kort.
”Jag har bara kommit för att höra om du hittat något mer om smycket.” Sade Amanda rakt på sak. Hon ville väldigt gärna ge sig av därifrån så fort som möjligt.
”Nej, ingenting. Jag sa ju att jag skulle meddela dig om jag kommit på något mer!” Röt han så Amanda hoppade till. Ett par tomma eldwhisky-flaskor stod på det överfyllda skrivbordet och överallt i rummet låg böcker, pergamentrullar och diverse elevarbeten. Det var uppenbart att Thodernus inte var på det bästa humöret.
”Jo, självklart. Ursäkta att jag störde. Jag var bara lite nyfiken, inget mer.” Hon vände sig om för att gå, men Thodernus grep tag i hennes arm och reste sig upp. Han höll henne i så hårt att hon inte kunde slita sig.
”Släpp mig.” Sade hon dovt och förhoppningsvis hotfullt. Men han var över ett huvud längre än henne och säkerligen dubbelt så stark.
”Varför gå?” Frågade han och hans andedräkt stank av eldwhisky. Amanda kände paniken bubbla upp inom henne. Hon försökte få tag om sitt trollspö men Thodernus grep tag i hennes andra arm också.
”Sluta, släpp!” Skrek hon. Hon var helt försvarslös! Aldrig med skulle hon lita på den blonde mannen som höll fast henne. Leendes drog han henne längre in i rummet. Hon tänkte på sin far som hade gjort samma sak mot Amanda flera gånger för många år sedan. Nej! Tänkte hon.
”Släpp!” Skrek hon igen, men ingen reaktion. Hon var rejält fast. Varför skulle hon vara så liten och försvarslös utan magin? Hennes tio-centimetersklackar rispade golvet då hon stretade emot och hennes armar värkte. Professor Kirke var en idiot, och Amanda skulle inte dröja med att rapportera detta till Rektor McGonagall. Hennes axel knakade till när hon ryckte och vred. Hon knäade honom så att han lossade greppet och på mindre än en sekund hade hon dragit fram sitt trollspö.
”Impedimenta!” Skrek hon och riktade det mot Thodernus. Hon rusade ut ur kontoret och sprang genom många korridorer bort mot Rektor McGonagalls kontor. Nu med sitt trollspö i handen var hon säker. För sina duellkunskaper hade hon aldrig tvivlat på. Hon hade faktiskt fått U i både Trollformellära och Försvar mot svartkonster på FUTT-nivå.

Bästa ♥

Asm!
Du skriver jätte bra!
Vet du hur jag såg ut när jag såg att det var ett nytt kapitel?
Så här :

Jättebra!

Jätte bra. Meer snäll

Har varit borta ett tag, men nu kan jag lägga upp ett till kapitel

(Okej, nu har jag skrivit som Minerva, och sorry om det blir lite "out of character"


22. Ur Minervas Perspektiv

Det knackade på dörren. Vem skulle kunna störa i denna sena timme? Tänkte Minerva förvirrat när hon bad personen på andra sidan stiga in. Det var Amanda Black, en av hennes tidigare elever som sedan hade blivit lärare på Hogwarts.
”Ah, Amanda. Vad för dig hit? Timmen är sen, klockan är nästan elva.” Sade hon. Minerva satt framför sitt skrivbord i sin skottrutiga nattrock och håret lika stramt uppsatt som alltid.
”Förlåt mig så mycket om jag stör, men…” Minerva såg hur Amanda tvekade.
”Nå? Fram med det bara.” Sade Minerva. Amanda drog i sina trekvarts-ärmar för att dölja armarna och samlade sig sedan.
”Jag tycker inte att Professor Kirke lämpar sig att undervisa här.” Sade Amanda försiktigt, och Minerva såg spår i hennes ansikte från hur hon varit som barn. Försiktig, blyg och osäker på sig själv.
”Åh, varför passar inte han?” Frågade Minerva.
”Han… är aggressiv och dricker mycket…”
”Aggressiv? Har han slagit elever?” Frågade Minerva förskräckt.
”Nej… inte direkt, nej.” Sade Amanda, hon undvek Minervas blick.
”Åh, nåväl. Jag är medveten om att han har vissa problem. Men han är ett värdefullt tillskott till lärarstabben. Och han kan mycket.” Fortsatte Minerva.
”Ja, det vet jag…”
”Så, jag ser ingen anledning att avskeda honom.” Avbröt Minerva. Amanda tog ett djupt andetag, som om hon samlade sig för något.
”Han har slagit mig.” sade hon, ”Han har varit aggressiv mot mig.” Hon såg generat ned på sina fötter. Och Minerva satt där mållös. Tankarna snurrade runt i huvudet på henne. Var det så? Hade Thodernus verkligen gjort henne illa?
”Åh…” Minerva visste inte vad hon skulle säga. Det syntes på Amanda att hon skämdes, som en liten skolflicka som brutit mot reglerna, och vad sade man till en lärare då? Skulle Minerva trösta henne eller säga något uppfodrande?
”Då ger det mig inget val, jag måste alltså avskeda honom.” Sade Minerva i brist på annat. Amanda såg upp från golvet och nickade. Minerva såg att ett blåmärke hade blommat fram på Amandas ena tunna arm.
”Gjorde han det där?” Minerva nickade mot Amandas arm och Amanda drog snabbt över armen.
”Jo, men det ser värre ut än vad det är.” Förklarade Amanda.
”Och blåmärket i tinningen i höstas, var det Thodernus?”
”Som sagt, jag får lätt blåmärken…” Mumlade hon.
”Men han gjorde det?” Sade Minerva rakt på sak. Amanda nickade. Minerva var minst sagt besviken på sina anställda. Att Amanda inte rapporterat förut, och att Thodernus över huvud taget tagit sig vatten över huvudet och gjort illa en kollega, det var pinsamt. Tänk om skolledingen hade fått reda på det? Vilken skandal.
”Nåväl, jag ska se till att hitta en ny lärare tills nästa termin börjar.” Avslutade Minerva.
”Tack så mycket.” Sade Amanda.
”Nå, om vi är klara så kan du gå.” Amanda nickade.
”God natt, Professorn.” Sade hon och gick ut genom dörren.
”God natt.” Svarade en trött och förvirrad Minerva.

SÅ BRA DET HÄR ÄR !!! ♥ ♥

Jättebra!
Bra att hon entligen sa till.

supeeeer , roligt att amanda kallade mcgonnagall professorn