Asgeir - Voldemorts Högra hand

Tackar! Man blir alltid så glad när man har skrivit ett kapitel. =)

den är så himla bra! du borde bli författare!

det är så spännande att läsa denna ff!

jag brukar läsa väldigt mycket och detta var en av de bästa jag någonsin läst!

Trevligt att du tycker det.

Dessvärre kommer det inget kapitel i helgen, antingen kommer det i veckan ELLER nästa helg. Ledsen för det här.

Awh, men vi kan vänta

håller med.

jag med

Tack, jag hoppas att detta ska duga.

_______________________________

Kapitel 4, slutet

Tänk vad fort tiden kan gå, tänkte Asgeirr där han stod utanför det jättelika huset där balen skulle hållas. Arm i arm med sin dejt korsade dem den grusade gången som ledde till husets tröskel. När dem kom fram så stod en man och granskade människorna som fick komma in. När han såg Asgeirr så gjorde han en kort bugning och flyttade sig ur vägen så att paret kunde komma in i huset. Han kunde hur mannen som släppt in dem, gled tillbaka på sin vanliga plats, för att blockera ingången. När dem kom in i hallen på huset slogs dem av ett skarpt ljus, det verkade som om allt där inne var av guld eller målat i vitt. För att vänja sig vid ljuset stannade Asgeirr till och blinkade, det kändes som om det brann i ögonhålorna på honom. Afrodite verkade däremot inte ha det problemet, då hon förvånat tittade på sin dejt med stora ögon.
"Hur är det fatt?" Frågade hon förvånat. När det hade slutat bränna i ögonen på honom, vände han sig emot henne.
"Ljuset, fick inte du ont av det?" Frågade Asgeirr, både lite förvånat och förnärmat. Att ha ont av något ingen annan har var aldrig något bra tecken.
"Vilket ljus?" Svarade hon misstänksamt och detta bekräftade det hela. Det var sannerligen något skumt med det där ljuset han hade sett, men vad? För att inte oroa Afrodite ryckte han lite på axlarna, suddade bort den förvånade minen och ersatte den med ett leende.
"Det var nog inget, glöm det." Sa han snabbt och började leda henne längre in i det gyllene huset. Med en sista blick bakåt lämnade han hallen och när han tittade bakåt så kunde han se hur Mulciber, som precis hade stigit in över tröskeln, stod och höll sig för ögonen. Som om en eld hade flammat upp i hans ögonhålor. Med en skakning på huvudet försökte han att skaka bort misstankarna, likt en irriterande fluga. Men det var inte lätt, det var det inte - för vad det än var, så verkade det påverka dödsätare. När dem gick från hallen in till rummet där balen skulle hållas, fick Asgeirr syn på en man. Mannen stod halvvägs genom hallen och när han fick syn på honom, kändes det som att en kall hand kramade om ryggraden. Mannen hade några smala ärr tvärs över ansiktet, en svart ögonlapp för att dölja en tom håla, alternativt ett skadat öga. Det blonda håret var klippt på ett konstigt sätt. Det var ganska kort, men när dem hade gått förbi kastade Asgeirr en blick mot mannens rygg och fick då se en ljus fläta som sträckte sig ned till mitten av ryggen på honom. Det var mycket ovanligt att han, Asgeirr, kände obehag när han tittade på en man och detta gjorde att en extrem klump började växa fram i magen på honom. Först ljuset och nu detta? Kanske var svaret att denna mannen bara var en extremt mäktig trollkarl och därav fick en stark aura? Kanske, det var i alla fall ingen mening att spekulera i det nu, tänkte Asgeirr. Fortfarande leendes steg han och Afrodite in i balsalen, där paren redan hade börjat dansa för fullt. Men trotts att han log, så såg han hur hans baldejt tittade misstänksamt på honom och det var med all rätt. För minnet av mannen tyngde honom fortfarande. Det kändes som om döden hängde över honom, beredd att ta hans liv om han så mycket som rörde sig igen. Han förstod inte vart känslorna kom ifrån, men för första gången på väldigt länge så kände han hur rädsla fick svett att bryta fram ur kroppen på honom.
"Käre, mår du bra?" Frågade Afrodite försiktigt, samtidigt som hon varsamt lade sin hand med en mjuk beröring på hans arm.
"Ja, det var inget, glöm det. Får jag lov?" Svarade han henne och trotts sina onda aningar, drog han ut Afrodite på dansgolvet och sällade sig till de andra paren där ute. Kanske, men bara kanske, skulle dansen få honom att tänka på något annat en stund. Rädslan fick inte ta överhanden, han var här på ett uppdrag och då var koncentration av största vikt.

Efter ett tags dansande kände han hur han behövde en liten paus, smidigt förde han Afrodite genom alla dansande par och satte sig vid ett bord som stod vid kanten av salen. På andra sidan såg han Bellatrix, det såg ut som om hon skulle kunna döda någon och när han hade fått ögonkontakt med henne, vinkade han retsamt. Det var förmodligen droppen, glaset som hon höll i handen exploderade och snart hade hon sprungit ut, utom synhåll. Med ett litet leende vände han sig mot Afrodite, tog tag i hennes hand som låg på bordet och sa, mycket tyst.
"Har du trevligt?"
"Ja, hittills har det faktiskt varit riktigt trevligt, med tanke på vilken sorts människor det är jag befinner mig bland", svarade hon honom mörkt. Men när hon såg hans retsamma leende och hans hand runt hennes, så såg han hur hon ansträngde sig för att inte le, det ryckte i mungiporna.
"Jaja, så länge du har det trevligt är jag nöjd." Sa han enkelt och vände sig mot de dansande paren. Fortfarande med ett mjukt grepp om Afrodites hand. Samtidigt som han gjorde detta fick han syn på mannen med flätan igen, han stirrade rätt på Asgeirr med ett grymt leende som spelade på hans läppar. Men innan han hann göra något så skrek Afrodite till:
"Aj! Vad gör du?!" Skrek hon till och när Asgeirr vände sin blick mot henne såg han hur han kramade om hennes hand så att hans knogar vitnade.
"Förlåt, det var bara något som skrämde mig. Jag behöver ta lite luft och det är bäst att du följer med." Sa Asgeirr snabbt och började leda henne ut ur balsalen. Detta var inget sammanträffande, klumpen i magen på honom började växa sig större för varje sekund som gick. Det var något som skulle hända. Nästan småspringande korsade dem dansgolvet, ut ur salen, genom hallen och ut på husgården. Mannen som vaktade dörren tittade konstigt på dem. När Asgeirr såg detta fräste han till:
"Har du inget annat att sköta?!"
"Förlåt" Svarade mannen, vände på klacken och steg in i huset igen.
"Ge dig av hemåt, jag kommer efter. Det här är inte en plats du och jag bör vara på. Göm dig bara.", Sa Asgeirr och vid dessa ord såg han hur hans egna rädsla avspeglade sig i hennes ansikte. Skrämt kramade hon om hans hand och han tryckte den försiktigt, sedan släppte han den.
"Gå!" Skrek han och pekade bortåt, mot skogen. Asgeirr däremot stod kvar och tittade efter henne, tittade så att hon kom bort ifrån platsen med livet i behåll och när hennes klänning försvunnit in bland träden vände han på klacken för att gå in. Men då hände det, en smärta större än någonsin korsade hans huvud, det kändes som att eldar flammade upp i ögonhålorna på honom. Med händerna pressade mot ögonen, stapplade han bortåt även han mot skogen. När han hade kommit en bit såg han en glimt av en stor buske, i hopp om att den skulle dölja honom stapplade han emot den och kravlade in, medan han kämpade mot smärtan. När han hade kommit in till stammen av busken, lät han smärtan ta över och det var som om hans huvud klövs i två delar. Klövs likt marken som öppnar sig för helvetet, det brände och smärtan tog över honom. Det blev svart.

Efter en stund, han visste inte om det var en timme eller en dag vaknade han upp. Smärtan hade försvunnit, men när han skulle torka bort det han trodde var tårarna från smärtan, fläckades hans händer med blod. Blod? Hade han gråtit blod? Vad var det här för förbannelse? Frågorna korsade hans huvud, men tankegången stördes av ett sprakande ljud, likt eld. På svaga ben reste han sig upp från sin buske och började stappla mot huset där balen hade hållits. Innan han kom fram såg han hur lågor fladdrade mot himlen och när han fick syn på huset var han glad att han hade flytt. Det var raserat, till stora delar söndersprängt med träsplitter som prydde den grusade gången och de delarna som inte var bortsprängda brann. Med några blickar över förödelsen såg han även människoliknande gestalter som låg på marken, men det enda som avslöjade att det faktiskt hade varit människor var formen på dem. Deras hud, själva köttet var bortbränt och det rykte om dem. Vem? Vem hade gjort det här? Det var frågorna som dykte upp i huvudet på honom. Förmodligen som ville slå hårt mot dödsätarna, men fortfarande - det hade funnits mycket oskyldiga människor i det huset också. Personen som hade gjort detta var minst lika hänsynslös som de människorna personen i fråga hade dödat. Det var hemskt, en syn som var full av förödelse.
"Tycker du om mitt verk?" Sa en röst bakom honom, den var road och lite retsam. Asgeirr vände på klacken och drog sin trollstav, men han hade missbedömt avståndet. Så fort han drog upp trollstaven hade mannen dragit en stor kniv och kört in den i Asgeirrs högerarm. Det var mannen med flätan och han log åt åsynen av en man som förlorade sitt enda vapen. Asgeirrs trollstav föll till marken och mannen sparkade den en bit bortåt.
"Varför tar du den inte?" Frågade Asgeirr med ett bistert leende på läpparna.
"Jag skulle mer än gärna vilja, men jag kan inte. Mitt liv började som utstött - jag är en ynk. Till en början orkade jag inte bry mig om det ni gjorde, men det gick för långt. Nu går mitt liv ut på att jaga dödsätare." Svarade mannen Asgeirr, fortfarande leendes.
"Men utan magi, hur kunde du då döda så många?" Frågade Asgeirr, förvånat. Mannen höll fortfarande ett fast tag om kniven, som var smärtsamt intryckt i Asgeirrs högra överarm.
"Hah! Ni trollkarlar är så fruktansvärt trångsynta, ni är så vana vid att ha trollstavar att ni glömmer vissa punkter. Jag kan inte utföra magi, men det betyder inte att jag inte kan använda föremål som har blivit förtrollade och ifall du undrar hur jag åstadkom detta? Jag var en militär, att skapa en bomb är en enkelt match för mig och inte ens ni trollkarlar kan skydda er mot en bomb ni inte är förberedd på. Dessvärre verkade jag inte ha dödat alla, men jag fick en stor del av er." Sa han och Asgeirr kunde höra på hans röst hur han hånade honom. Hånade dödsätarna och Voldemort.
"Ja då är du väll glad att du fick mig! Döda mig då!" Skrek Asgeirr i ansiktet på honom. Sådana här händelser började trötta ut honom, efter allt han hade varit med om skulle det vara en befrielse att dö. En befrielse att faktiskt slippa all död, all förstörelse. Det var ett hemskt liv.
"Nej du, jag tänker inte döda dig. Men du kommer att stå i skuld till mig, en skuld som jag kommer kräva ut en vacker dag." Sa han med ett leende, sedan vände han huvudet bakåt och skrek till.
"Du där, kom fram nu!"
Vid dessa ord kom Afrodite fram ur skuggorna, med händerna fastbundna och med en smutsig trasa hårt knuten om munnen på henne.
"Du vågar inte röra henne." morrade Asgeirr och i hans blick syntes den röda glimten. Glimten som tydde på att han ville döda någon.
"Nej självklart inte! Tror du jag dödar det enda övertaget jag har över dig?! Haha, så dum är jag inte. Men om du inte utför tjänsten jag vill, så råkar hon illa ut. Jaja, jag har skickat en uggla till Sankt Mungos hit, här ska dem hitta en svårt skadad man och en kvinna i chock....", Sa mannen med flätan och det grymma leendet var åter på plats. Utan att Asgeirr han reagera hade mannen dragit ut kniven ur armen och kört in den i bröstkorgen på Asgeirr. "...opps, det ser ut som att jag träffade en lunga. Hoppas dem kan fixa det på Sankt mungos, haha!" Sa mannen roat, innan han vände på klacken, började skratta ett högt, kallt skratt innan han försvann uti mörkret.
Chockat greppade Asgeirr om kniven som satt i hans bröstkorg och med ögonen stora av förvåning föll han för andra gången till marken, innan allt svartnade för ögonen på honom. Det sista han hörde var Afrodites skräckfyllda skrik, som dämpades av hennes munkavle.

Många mil därifrån satte sig Zack käpprakt upp i sängen, kvinnan som låg bredvid honom ryckte till. Han hejdade sig, försiktigt klev han upp ur sängen och gick till nattduksbordet där en vattenkanna fanns. När han fyllde en skål med vatten såg han strimmor av rött under sina ögon i vattnets spegelblanka yta. Förvånat började han tvätta bort de röda strimmorna och såg hur vattnet färgades rött av blod. Det hade hänt något och det var allvarligt.

_____________________________________

Vissa delar är jag mer nöjd med än med andra. Men hoppas ni tycker det är okej! ^^

det är så spännande!!

skriv mer när du kan och har tid och ork och vilja!
men känn ingen press.

spänningen i detta kapitel fick mig att få mer ont i magen, (jag är sjuk)

Jag gillade kapitlet rikigt mycket. Det var både spännande och intressant och helt klart värt att vänta på jag tkr du ska vara riktigt nöjd med det, du skriver riktigt levande och man vill bara ha mer

Tackar! Det är trevligt att ni uppskattar det!