Skriva av sig-tråden

Igår när vi hade andakt efter tonår slog det mig att det var nog tack vare gud som min kompis också satt där igårkväll. Det var han som såg till att jag såg att hennes twitterbio hade ändrats till något förfärligt, och han som såg till att jag hörde av mig till henne.
Jag fick för mig när jag satt där, att kanske var det en av de viktigast sakerna jag gjort. Kanske var det tack vare att jag hörde av mig, som hon orkade komma till skolan några dagar igen, tack vare det som hon berättade för vår lärare som såg till att hela klassen fick reda på hennes depression. Kanske var det tack vare gud och mig att hon fortfarande lever.

(Jag vill inte ha någon skit från någon ateist nu okej?!)

Jag borde få vara 13. Det är seriöst åldersgräns på ALLT. 13+. Jag är 10. Yeay. MultiCon? Nej. Minus 30 grader? Nej. StorCon? Nej. Riddikulus? Nej. Uuuuh, det är så frustrerande D:

jag älskar dig♥
det är fint att du är snäll mot de, och så, men måste. vara sjukt jobbigt om de gör så

Åh... love ya too ♥ Men grejen är... jag vill inte vara det. För när jag visar att jag är sur på henne (en viss person) och säger det, så nästa dag kommer hon och låtsas som ingenting har hänt! Och jag vet att det är skådespeleri, för annars brukar hon fråga; "är du sur på mig?" om någon är sur på henne.
Och sedan MESSAR hon mig (hon vågar inte ta upp det i verkligheten) "jag vet att du är sur på mig, förlåt." FML.

Det finns en. Hon är så trevlig, snäll, vänlig, rolig, artig, duktig. Hon har typ högsta betyg i allt, 36 followers på sin blogg och bäst i sitt lag på fotboll. Hon har fin klädstil och alla älskar henne. Hon är populär och känner alla. De hon inte känner är hon trevlig mot och så är de vänner. Jag har varit hennes bästa vän. Jag fan orkar inte med henne. Man känner sig så misslyckad och osocial när man ser henne. Och att läsa hennes blogg... 13 kommentarer på varje inlägg. Alla faking småungar ser upp till henne. Jag orkar inte. Jag är en stns misslyckad idiot. Fast jag har bra betyg och allt det där. Men alla älskar henne i skolan, elever som lärare.

Åh! Du är INTE misslyckad ♥ Kan känna igen mig på lite oxå...

Cruciio aww, tack! Det värmde ♥

Någon knackar på dörren. Du springer och öppbar. Och där står din gamla kompis som du inte träffat på flera månader.

Jag. Hej!
Hon: Hej! Vill du vara med mig?
Jag: *tänka* Öhm... vi ska äta nu men...

Och HÄR kommer den krångliga delen. Jag HATAR att säga nej till folk. Så som den idiotiska människan jag är sa jag: Men jag kan komma till dig efter det?" Åååååh jag vill inte ens vara med henne, ändå gick jag D: Jag mmår dåligt av det, men också att säga nej. Jag vill inte att folk ska bli arga på mig.

It's wrong, but I don't want to stop

It's never gonna hapen, but I wish for a miracle anyway...

Mwah! Var är pausknappen för kärlek? Alltså knappen man ska trycka på för att sluta vara så desperat över att hitta någon, och sluta bli intresserad av folk man inte borde bli intresserad av?!?!

Ugh. Ska till läkaren imorgon. En ny. Igen.
Vi kommer troligtvis att öka dosen medicin jag tar, och kanske sätta in sömnpiller igen.
Men jag orkar bara inte längre. Jag vill inte gå dit, jag orkar inte längre.
Och min mamma börjar tröttna rejält på mig. Hon orkar inte med mig. Jag förstår henne, jag orkar inte heller med mig.

Just nu önskar jag att min pappa inte var som han är, så att jag kunde bo hos honom också så att mamma kan få det lite lugnt utan mig här hela tiden. Men det går inte. And I hate that. Jag saknar min pappa.