Är det svårt att älska och bli älskad?

förlåt att det tar sån tid:/
skriver så fort jag kan ♥

okiiii

Du behöver nt ursäkta, man kan ju nt skriva snabbare än man kan. ♥

tack för att du förstår ♥3

:3

Observera att första kapitlet är det förra

Kapitel 40:

Fred kom inrusande till min säng med ett förargat uttryck i ansiktet och när han stod vi min säng och röt åt mig att han ville prata med mig hoppade jag till och jag vet inte vad som hände för en klump satte sig i halsen, ögonen blev tårfyllda av glänsande salt tårar som sakta valsade nerför mina kinder.
- Conny, kan du för helvete förklara dig?! skrek han på mig i en otroligt skrämmande tonläge.
Jag började skaka av rädsla och jag visste inte vad jag skulle säga. Mitt hjärta var brustet i tusen biter.
- Nu är det bäst att du öppnar munnen och förklarar dig, min bror är helt förkrossad och han mår dåligt. Jag mår dåligt. Conny snälla jag ber dig, förklara vad som har hänt. Jag är så orolig över honom, grät han fram och hans röst var ostadig.
Nu forsade de glansiga tårarna ännu mer. Jag fick dåligt samvete men jag vet inte varför. Det var hemskt att veta att min före detta kille mår dåligt och min bästa kompis är livrädd.
- Fred, grät jag fram. Det är inte mitt fel, det är Georges. Han började med att skicka det där brevet.
Freds uttryck i ansiktet ändrades till något förvånat.
- Vadå för brev? frågade han.
Jag reste mig upp på vingliga ben och gick fram till stolen som stod en halv meter bort för att ta fram brevet ur byxorna som hängde över stolen.
- Eehm, det kanske är lite svårt att läsa för blodfläckarna, mumlade jag samtidigt som jag räckte fram det till Fred som med skakig hand tog emot det.
Han ögnade igenom det och släppte brevet direkt på marken samtidigt som han rusade ut ut sjukhusflygeln.

- Hur mår du idag? frågad madam Pomfrey.
- Jag mår mycket bättre, tack.
- Ja, men då kan du få lämna sjukhusflygeln och gå upp till din sovsal och ta det lugnt.
Jag blev genast lycklig och reste mig upp ur den vita sängen, samlade mina saker och trippade ut och upp till uppehållsrummet.
Ingen skänkte en endast blick eller uppmärksamhet när jag steg in genom porträtthålet men jag brydde mig inte så mycket om det utan jag satta mig i en tom soffa framför den sprakande brasan.

Kapitel 41

Uppehållsrummet hade tömts på folk för längesedan och jag satt där i all ensamhet. Det sprakande ljudet från brasan hade dött ut och det hade även värmen och ljuset från den. Jag drog upp mina ben i soffan och lutade ansiktet mot knäna och samtidigt greppade jag mina båda händer runt mina smalben.
Det hördes steg i trappan från sovsalarna och jag fick kalla kårar längsmed ryggraden.

- Är det här du sitter, sa den väl igenkända rösten.
- Vad vill du Fred? mumlade jag och en svidande klump i halsen bildades.
- Allvarligt Conny, du och George måste pratas vid nu.
Fotsteg närmade sig platsen där jag befann mig och någon slog sig ner bredvid mig i soffan.
Jag hörde hur Fred lämnade rummet och där satt vi tysta en lång stund och jag började tycka att den tystnaden var riktigt jobbig men jag vågade inte säga något.
- Jag vill att du besvarar några frågor. Hans mjuka röst lugnade mig vilket förvånade mig.
Hur mycket jag än ville öppna munnen och förklara allt för honom så kunde jag inte, min mun var förstenad.
- Varför beter du dig så som du gör Conny? Vad har jag gjort dig? Det minsta du kan göra är att prata med mig.
- Ditt brev, stammade jag fram. Det sårade mig faktiskt.
- Vilket brev?! utbrast han förvånat.
Jag tog fram brevet från fickan och gav det till honom.
Han vecklade upp det och ögnade igenom det flera gånger om och för varje gång, såg jag att hans ögon fylldes av tårar.
- Du tror helt seriöst att det är jag som skrivit detta?
Jag struntade i att ge honom ett svar, jag hittade inga ord som passade i detta sammanhanget.
- Conny jag älskar dig och skulle aldrig få för mig att skriva något sådant till dig.
Jag tittade upp mot han med tårfyllda ögon och kastade mig mot honom och omfamnade honom i en efterlängtad kram. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och grät något otroligt. Han la sina armar runt min famn och kysste mig ömt. Det var helt underbart och mysigt.
- George, jag älskar dig. Mumlade jag i hans öra.
- Du är mitt liv och jag kan inte fatta att jag har varit sekunden från att förlora dig för evigt. När jag fick reda på att du låg på sjukhuset döendes, det var som om hela världen rasade ihop. Jag kommer aldrig låta något hända dig igen, snyftade han i mitt öra.

Så j*vla bra!!!!

Super Sött & Super BRA!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag sitter här med tårar i ögonen Bombarda! Tack vara din underbara fanfiction! Gud vad bra! Jag döööööööööööör! ♥♥♥♥♥♥

hehehe aaawe taack♥3
you make my day ♥