Life - Lupple & Medi PRS

Han flätade in sina fingrar i hennes.
"Jo det är väl smart. Jag skulle inte vilja att du blir påhoppad. Det skulle inte vara bra."

Mi log mjukt. "Du är så gullig." Viskade hon och pussade hans kind innan hon öppnade dörren till baksätet och drog in honom efter sig och bältade sedan fast honom och stängde igen dörren. "Mot centrum." Bad hon chauffören som nickade och började köra.

"Skulle vi inte till stan? Centrum är ju närmare och så men stan är bättre." Han såg på henne.
"Jag kan knäppa mig själ älsklinng." Han rodnade igen.

Hon såg på honom, nickade sakta. "Just det, staden." Rättade hon sig mot chauffören och log sedan stort. "Men jag gillar att ta hand om dig."Viskade hon och tryckte sedan på en knapp så att en mörk ruta uppenbarade sig och skiljde baksätet mot framsätet. Det var ju mer en limo än en bil.

"Gör du?" Han såg henne och kände magen kurra ögre och han lade snabbt armen om magen.
"Förlåt. Jag är visst ungrig. Finns det inget litet jag kan få? Typ lite nötter?" Han rodnade stort igen.

Mi såg på honom, förvirrad. Visste han inte det? "Såklart."Viskade hon. " Du är ju viktig... för mig." Log hon och skrattade sedan. "Kanske." Log hon och smekte hans kinder. "När ditt blod rusar, då blir jag också otroligt hungrig."Viskade hon innan hon började leta igenom bilen och hittade snart några förvaringsskåp och tog fram en banan. "Den finns." Log hon och gav den till honom efter att ha öppnat skalet.

Han log bara mjukt och tog emot bananen.
"Kan äta halva. Banan är väldigt mättande." Han tog en tugga och synade henne.
Mi vad var din första tanke om mig?" Han såg henne och log mjukt.

Mi nickade sakta. "Det kanske det är." Viskade hon och studerade den tankfullt medan han åt men sedan log hon. "Min första tanke... om dig?" Frågade hon och såg på honom. "Att du var snygg och luktade gott. Det stämmer ju fortfarande." Viskade hon lyckligt.

Han såg på henne.
"Luktade gott? Jag luktade fylla och spya." Han flinade och smekte hennes kind.
"Men om det är det du kallar gott så okej."

Olivia såg upp från datorn och kom ut.
"Gabriel? Samy är nu här?" frågade hon och kikade in i vardagsrummet.

Mi såg på honom och skrattade. "Men knäpp du är, jag pratar om ditt blod. Du vet att mitt luktsinne är betydligt mer uppmärksam än andras." Viskade hon och smekte hans kind. "Och just blod är ju den första doft jag känner." Suckade hon.

Gabriel tittade upp från sina kort och log stort. "Olivia." Log han och höll ut ena handen. "Vill du komma hit?" Frågade han, nästan hoppfullt.