Allmänt rollspel! {HP}

Ethan log osäkert och stängde dörren efter sig. Han orkade inte byta om, så han drog av sig skjortan och kröp ner brevid Adeleine, försiktigt så att hon fick plats.

Adeleine lade sig på midjan så att det inte skulle bli lika trångt och log svagt mot Ethan innan hon slöt ögonen.

Anthony lade sig bredvid Cassandra i sängen och drog försiktigt täcket över dem båda.

"Godnatt", mumlade Cassandra och slöt ögonen. Hon kände hur sömnen tog över henne mer och mer och tillslut hade hon somnat i en djup, drömlös sömn.

Alla hade gått och lagt sig nu, och May var väl tvungen att göra det hon med. Men just nu kunde hon inte låta blir att dofta på alla badskum som stod i badrummet, och när hon kände de dyra dofterna från jordens alla hörn insåg hon att hon var i fucking trolldomsministerns hus. Hon undrade om han hade jobbgrejer här, grejer om det stundande kriget. Det kliade lite i hennes fingrar, och så fann hon sig vandra åt motsatt håll från gästrummet hon borde gå in i.
Trägolvet knarrade lite där hon gick och hennes hjärta började slå lite för fort. Nej nej, nu var det dags att vända. Det fanns säker husalfer som skulle upptäcka henne när som helst om hon inte gjorde det.
Hon vände. Gick fort fort och lade sig i rummet hon och Rachel delade. Undrade om Damon sov själv i killarnas rum.
Hon hade svårt att somna också, för hon tänkte på allt som kanske fanns bakom de stängda dörrarna hon inte vågade öppna.

Adeleine somnade snart om igen, in i en djup sömn full av profetior och skrikande häxor och trollkarlar. Inget av det var tydligt nog för henne att ta in, utan allt var som ett enda stort moln..

Hon vaknade nästa morgon av att det dunsade till i sängen, nere vid hennes knän. Adeleine slog upp ögonen. Det var fortfarande mörkt ute, men eftersom det var mitt i vintern så sade det inte henne någonting om hur mycket klockan var. Hon satte sig långsamt upp för att se vad det var som rörde sig över madrassen, när hennes hjärta hoppade över ett slag av ren chock.
"Willty!", utbrast hon, och stirrade på den lilla husalfsflickan som viftade med sina stora öron. Hennes stora, blå ögon lyste upp av oljelampan som hon höll i sin vänstra hand.
"Willty är mycket ledsen över att väcka fröken Adeleine och hennes käraste, men Willty måste meddela att klockan är åtta på morgonen", förklarade hon.

Adeleine bet sig i läppen, men tvingade på sig själv ett leende. Det var inte så att hon inte gillade husalferna, men hon hade glömt bort att de jobbade där. Hennes föräldrar hade nämligen insisterat på att de skulle få ta semester då och då, och de verkade precis ha anlänt från deras jullov. Dessutom var det lite pinsamt för henne att Willty hittade henne i sängen med en för Willty främmande kille. Adeleine satte sig upp mer ordentligt i sängen och nickade respektfullt.
"Tack så mycket, Willty. Jag kommer ner snart", lovade hon. Husalfen bugade över madrassen och hoppade snart ner från sängen. "Vad bra, fröken. Minty och Buvie är nere och väcker frökens vänner.", sade hon och skyndade ut ur rummet. Adeleine suckade och kastade sig hastigt bakåt mot madrassen igen.

Cassanda vaknande med en enorm huvudvärk. Det kändes som att hennes huvud skulle explodera och att små pixignomer höll på att äta upp hennes hjärna inifrån.
"Merlin också", suckade hon för sig själv medan hon satte sig upp i sittande läge, noggrann med att inte väcka Anthony som sov bredvid henne. En duns hördes och en av familjens husalfer dök upp ur tomma intet.
"Minty har fått order att väcka Miss Malfoy", pep alfen och bugade vördnadsfullt.
"Tack Minty", svarade hon och pressade fram ett leende. Hon hade svårt att fokusera pågrund av värken i huvudet, ocj efter att Minty lämnat rummet lade hon sig ned bredvid Anthony igen och blundade.

Ethan hörde att Adeleine utbytte några ord med en husalf, men han orkade inte öppna ögonen. Huvudet kändes som om det skulle sprängas och det berodde inte bara på alkoholen, utan också på alla tankar som flög runt och krockade i varandra.
han tänkte på Leine, profetian, kriget, sin familj, framtiden... allt på en och samma gång. Ethan ruskade på huvudet och öppnade sakta ögonen.
"Goodmorning sunshine", hälsade han trött.

Adeleine lade sig på sidan och kollade på Ethan. Han verkade inte särskilt pigg. Adeleine drog långsamt hans rufsiga hår bakåt från ansiktet. "Godmorgon", viskade hon med ett svagt leende. Hon pressade sina läppar mot hans panna, innan hon lutade bakåt med huvudet och granskade hans ansikte. Det var första gången som hon såg honom nyvaken ordentligt, (om man inte räknade med morgonen efter de hade varit på malfoy manor), och han var fortfarande sjukt vacker.

Ethan pressade fram ett trött leende och drog bakåt några av hennes långa hårstrån som envist letat sig ner i hennes ansikte.
"Du är så jävla vacker", mumlade han och lät sina läppar snudda vid hennes.
Han visste inte hur han hade gått och blivit såhär kär, särskilt nu när det nästan var krig.

Adeleine fnittrade och kollade djupt in i de mystiska ögonen som hon inte kunde få nog utav. Hans fingrar kittlade mot hennes hy, och hon slöt ögonen. "Du är vackrare", viskade hon.

Anthon slog långsamt upp ögonen. Han hade varit vaken ett tag nu, men inte orkat öppna ögonen. Han sneglade på Cassandra, som såg rätt så sjuk ut. "Huvudvärk?", undrade han medlidande.