D.A:s rollspel

jag sprang i skogen men vart var Hermione? Vad hon borta..eller vad då?

Mall:

Namn: Edwin Johnson
Utseende: mörkblondt halvlångt hår, blå gröna ögon, långa svarta ögonfransar, röda läppar, Ca. 1,80m lång.
Persomlighet: Snäll, målinriktad, kan bli arg, lite ivrig ibland, får lätt vänner och är oftast Swag.
Ålder: 15
Familj: Mamma Petra Johnson och pappa Nicholas Johnson.
Elevhem: Hufflepuff
Favorit formel: Experialmus
Husdjur: Inget för tillfället
Patronus: hjorthane
övrigt:
är inte så mycket mer men är jagare i Hufflepuffs quidditch lag.

Jag had irrat runt i skogen ett par dar utan en glimt av andra människor. Tårarna var sedan länge slut. En kväll hörde jag ett ljud av gråt, kraftig hulkanade gråt. Jag sprang dit I en samlad grupp stod och satt alla mina vänner i en ring. i mitten satt Draco med en skepnad vilande i sin famn, bredvid stod en likblek Hermione. Vem kunde ha dött, Joe? Tänkte jag samtidigt som den första tåren på tre dygn rullade ner för min kind och skapade spår i min smutsiga hud. Jag drog im ett djupt andetag och sprang till dem. Jag kollade på Hermione och såg att hon log mot mig. Jag sprang mot henne och kastade mig i hennes famn men jag föll genom henne på Joe. Min första tanke var lättnad över att Joe var vid liv, den andra gav mig en skräckslagen klarhet... Hermione... Död...
Jag kollade på Dracos knä, där låg hon med ansiktet låst i en skräckslagen min. Jag kände hur det började virvla framför mina ögon och mina ben blev helt skakiga. jag satte mig ner med en duns.
-Nej, väste jag fram och svimmade.

jag kollade på Luna och såg henne svimma.
Joe satte sig vid henne och jag kollade upp på Hermione.
"du borde inte vara kvar här, du borde få vila i frid."

Jag såg Luna och innan jag kunnat säga något så hade hon kastat sig på Hermione och snart så ramlade hon på mig. Jag kollade på henne oroligt men sedan så ställde hon sig upp och jag kunde se sorgen på hennes ansikte. Jag försvann i mina tankar för några sekunder. Jag kände mig värdelös, jag kunde inte hjälpa de abdra med deras sorg... Jag kunde inte göra det bättre för dem. Jag vaknade upp av en duns och såg att Luna nu satt på marken bredvid mig. Jag blev förvånad och jätte rädd när hon svimmade och fångade henne innan hon nuddade marken. Jag kollade ner på henne och la hennes huvud i mitt knä innan jag kollade upp på Draco. Jag visste inte vad jag skulle göra...hur jag kunde hjälpa de andra... Hur jag kunde hjälpa mig själv.

"Joe, det är över. allt detta är meningslöst. vi kommer inte klara oss," sa jag ledset.
"jag trodde faktiskt för en sekund att vi skulle klara det," sa jag tyst och kollade ner.

"J-jag m-med" stammade jag kollade ner jag med. jag kända att några tårar kom men tvingade dem att sluta med rätt mycket av den kraften som man hade kvar. Jag kollade på Luna och sedan alla andra. Vi var alla så... Slut på hopp... Det som hade hänt de senaste dagarna hade förstört våra liv... Till och med stoppat en av oss...

Jag blev jätte orolig för Luna, hon låg avsvimmad i Joes knä. Jag gick fram till de och klappade på hennes hår. "Kom igen vakna nu" sa jag med gråten i halsen. Jag har inte träffat henne på ett år och nu händer detta.

jag kollade upp på Willow och tårarna som jag hållt in komm för jag kunde inte hålla in dem längre. "J-jag är le-ledsen" sa jag till henne.

Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre, speciellt inte när Joe också grät. "Det är inte ditt fel" sa jag till honom och torkade tårarna.