prs med ingetledigt

Jag kollade mellan dom.

Marcus

- Det är oökej Bescha, hostade jag fram.

- Du måste till sjukhuset, sa jag och la armarna i kors.

- Det är okej, din bror var vänlig nog att inte ta i så hårt, sa jag och tvingade fram ett skratt.
- Men jag behöver nog lite hjälp att komma in, fortsatte jag och sträckte fram handen.

Jag himlade med ögonen.
- Ni killar är hopplösa, sa jag.

Marcus

Jag skrattade, på riktigt den här gången.
- Det har du fan rätt i, sa jag och försökte le.

- Ni ska alltid spela orörda även fast ni igentligen är djupt sårade typ när jag sa som jag sa till Jack, sa jag.

- Jag vet, men erkänn att du är exakt likadan, det var inte direkt schå att du lade dig ner och grät när du hade schtukat foten, svarade jag och flinade.

- Ja lite så är jag med, sa jag.

Jag flinade medan blodet rann från min näsa.
- Eh, blommorna där var till dig, sa jag och pekade på en mosad bukett blommor som jag hade plockat i all hast på vägen hit.