PRS(Dragon Fantasy)

Nalel nickade sakta. "Självklart..." mumlade hon lite sluddrigt, för sekunden efter det somnade hon. Hon drömde, drömde om ett barn, som låg i hennes famn och skrattade....
Hon vaknade bara någon timma senare. Det var ännu inte natt.

Meira hade lagt Nalels huvud i sitt knä då hon somnat. Hon la över henne en filt och sakta strök hon henne över håret. Meira nynnande på någon gammal vaggvisa och såg oseende in i elden.

Nalel såg upp på Meira. Hennes ögon var förskräckta, samtidigt som de var lättade och lugna. Hon hade gjort ett val, även om det skrämde henne. "Meira" mumlade hon. "Jag...jag ska behålla det".

Meira uppfattade inte först orden hon var i andra tankar, "Va?.....Åh, ska du?" Meira log svagt men kramade om henne. "Är det ditt val så hoppas jag du får ett lyckligt liv." log hon till henne och även den starka Meira hon som aldrig grät eller visade känslor hade blanka ögon.

Nalel nickade sakta och satte sig upp lite, hon kramade Meira tillbaka. "Jag hoppas på det jag med..." mumlade hon. Hon såg upp på henne, trots allt kände hon sig mycket lugnare nu. "Jag antar jag får bege mig hemåt om någon dag?".

Meira nickade, "Jag ska ordna häst och packning åt dig. Klarar du dig hem själv eller ska jag......." hon avslutade inte meningen, "Jag följer med dig en bit." sa hon bestämt.

Nalel log svagt. "Du får gärna följa med en bit, om jag inte är till för mycket besvär då....". Hon satte sig lutad mot ett träd och la utan att tänka på det handen över sina mage.

(Vi kanske kan skippa redan nu? )

"Inte då, du och ditt barn ska komma hem säkert. Så jag följer dig hela vägen hem. Lova bara att jag får bli gudmor och att du tar hans om mitt lilla gudbarn så gör jag värden till en säkrare plats." skrattade hon lätt.

Meira satt på hästryggen, ännu en strid, skulle det aldrig ta slut? Kanske? Det hade gått fem år nu sedan hon lämnat Nalel och de hade inte hört av varandra sedan dess. Meira och sina soldater hade hindrat dem att ta över och nu verkade de andra, orcerna ja de dra sig undan, bli färre och mindre för var gång, kanske fanns det ett slut?
Hon hade lovat Nalel att återvända, skulle hon kunna hålla det eller skulle även hon dö i stridens heta låga?

Nalel log. "Du får bli gudmor, det behöver du inte ens be om". Det var självklart för henne.

Nalel öppnade ögonen och insåg att hon somnat i stolen. Hon hade drömt igen. Hon hade drömt om det som hänt för fem år sedan, hennes forna vänner och tiden på slottet. Hon reste sig sakta och upp och sträckte på sig.
"Mamma!" ropade en röst och en liten pojke kom springades mot Nalel. Hon log stort och plockade upp pojken i famnen. "Vad är det hjärtat?" frågade hon och kysste pojkens rödblonda hår. Han liknade mest henne, tur nog, han hade bara Sans ögon.

Meira var trött och härjad, soldatlivet var ett hårt lik och de hade inte fått ledigt sedan de begav sig av. I fem år hade Meira levt på slagfältet, sovit i tält och bara längtat att det skulle ta slut.
Och nu verkade det som att det slutligen skulle bli sant. De samlades i Gondor, de som återstod och Aragorn förkunnade att de alla kunde återgå till sitt, åter två år förflutit och inte ett spår av en orc syntes.
Meira hade en sak i huvudet, Nalel och hennes.....ja son eller dotter?