I en förändrad värld (Roll för alla)

Jahapp, jag visste att det var något Jenna hade döljt, tänkte Lissy. Hon hade gärna följt med till Stella, men än kunde hon ju inte gå. Det var inte roligt att vara så Handikappad. "Det är lugnt om ni vill gå till Stella" sa hon till de två som bar henne. "Jag kan ligga kvar här"

Gordy ställer sig och tittar suktande på vattenflaskan. Men även om han är mycket törstig skakar han på huvudet och säger.
''Nej. Det är ditt. Desutom lever jag helst på dagg.''
Han tittar bort mellan träden och tänker.

"Jag har fyra fulla flaskor till, drick en liten klunk åtminstone" svarar hon och dricker lite själv först.

((sorry för att det e kort... : / ))

Jenna började förbereda lägret med att gräva en grop till elden. Om hon och kanske någon av de andra om de var villiga att ställa upp skulle ge sig iväg så skulle de vara borta ett tag. Det betydde att de som lämnades skulle behöva ett riktigt läger, särskilt då de inte skulle kunna röra sig så mycket med Stella och Lissy. Jenna försökte medan hon arbetade att bedöma de andra, vem som skulle kunna göra vad men hon hade ingen aning om vad de andra hade för egenskaper eller kunskaper. Hon visste att Vanessa var vass med knivarna och att Stella kunde hitta mat men annars hade hon ingen aning.
”Är det någon av er som vet vad som går att äta i skogen?”
Hon försökte göra upp en plan över vilka som borde stanna och vilka som borde gå om det nu var någon som ville hänga med henne. Många gånger hade Jenna hört hur svårt det var att leva och umgås med henne. Ofta dömde hon andra för minsta lilla misstag och hade svårt för att känna empati för andra. Sanningen var att hon oftast såg sig som en bättre människa, mer kapabel.
Om de nu inte ville hänga med henne så skulle hon gå själv. Det var hennes fel att Stella blivit så sjuk och om hon inte gjorde något så skulle de tära på henne i resten av hennes liv. Inte kunde de ta med sig dem skadade, eller hon trodde inte det efter vad hon hade hört. Kanske borde de alla gå? Hon skulle bli tvungen att fråga dem andra och hon fasade över svaret. Kanske hade Vanessa någon bättre idé på vart de kunde få tag på antibiotika. Hon slutade gräva gropen, var vad det för mening om de alla skulle ge sig av? Den svarta hunden kröp upp jämte henne. Hon tog av honom ränslet och klappade honom över den svarta långa pälsen. Hon hade bestämt sig och tog till orda.
”Är det någon som har den blekaste aning om var vi skulle kunna få tag på antibiotika till Stella?”
Frågan ställdes inte till någon speciell. Hon ville inte komma med sitt egna förslag om det fanns en annan utväg på problemet.

Stella mer eller mindre bara rasar ihop i gläntan, hon försöker sitta upp men orkar knappt det. Nu när de skulle slå läger och inte gå var det som om hennes kvarvarande energi bara rann ur henne. Hon hade hög feber samtidigt som att hon frös så hon skakade trotts att kroppen var kokhet. Dessutom kändes det som att hon hade svårt att andas, andetagen blev korta och hackande där hon låg ur stånd att röra sig, "Jenna" ropar hon svagt, den enda i gruppen hon känner sig ha kommit tillräckligt nära.

Jenna hörde Stellas svaga rop. Då hon kom fram och la sin hand på hennes panna kändes det som om hon kokade. Stellas tempratur var oroväckande hög. Jenna kunde känna paniken inom sig och tog Stellas hand, delvis för att ge Stella stöd men samtidigt för att få stöd av Stella.
”Jag är här.” Sade hon mjukt.
Om de skulle ta med sig Stella skulle de vara tvungna att bära henne. Kanske var det inte en så bra idé att ta med sig Stella eller Lissy i alla fall. Om de skulle bära med sig båda skulle det ta längre tid att ta sig dit men samtidigt skulle de få behandlingen direkt då de var där. Annars var de tvungna att ta med sig den tillbaka. Diskussionerna i hennes huvud gick fram och tillbaka.

Lissy såg att Stella bara rasade ihop. Det var hemskt att bara se på. Skulle hon över huvud taget överleva det här? Lissy hoppades verkligen det. Hon kände henne nästan inte över huvud taget, men av vad hon hade sett hittills gillade hon dem allihop. Stella kanske var lite för sarkastisk ibland. Och jo Jenna var lite besserwizzer. Och Vanessa var lite överbeskyddande. Och... Nej, vad höll hon på med. Varfr höll hon på och tänka på de negativa sakerna med alla, istället för att hjälpa till? Om de nu skulle leva tillsammans ett tag, så var det ju viktigt att bara acceptera varandra och hålla ihop.

Stella tat i Jennas hand, hon vill känna henne nära nu. "Är det långt kvar till stället?" frågar hon, hon vill inte uppehålla de andra från att ta sig dit, hellre att hon dog här och nu vilket hon kände att hon var på väg att göra. "Vi måste dit." sa hon, "Vi kan inte stanna, måste ta oss vidare." mummla hon trött fram.

(Vart är vi Vart är jag , Hjälp ?)

[Lolly0101Vi har samlats i gläntan. Stella mår inte så bra. Ungefär. Läs igenom? Det är inte så mycket. ]