PRS mellan Ida och Hermione gragner

Katara skrek när vattnet kom emot henne. Vattnet slog emot henne med sådan kraft att hon tappade andan. Hon flämtade och fick in massa vatten i lungorna. Hon började få panik. Försiktigt slog hon upp ögonen. Hon såg in i ett par havsblå ögon. Det va svårt att urskilja dom här under vattenytan. men dom lös så starkt. Dom tillhörde Jonte

Äntligen jag är ute i stora vatten. Hon simmar för alla sina krafter och är rädd som fan. Efter att ha kommit till en bukt med vackra koraller så tuppade hon av. Sen hörde hon röster och någon rykte milt vid hennes axel

Katara va inte rädd. Eller jo hon va skräckslagen. Men inte för vattnet utan för att ögonen skulle titta bort. Men det gjorde dom inte. Utan att bryta ögonkontakten lät hon Jonte ta tag i hennes hand. Det började bli suddigt. Men ögonen lös fortfarande klart och tydligt och plötsligt va det bara dom som existerade. Om Jonte skulle titta bort nu fanns det inget kvar. Handen drog henne mot ytan och ut ur grottan. Det va som att hennes kropp arbetade utan att hon ansträngde sig. Plötsligt fylldes hennes lungor med luft, sen och härlig luft! Hon har aldrig varigt så glad åt att kunna andas! Men det hon blir gladast för är att ögonen fortfarande finns kvar där och dom stirrar rätt in i hennes

Elena grät och kastade sig i Safiras famn.
- Jag saknar henne skrek hon JAG VILL FÅ SLUT PÅ DEN HÄR JÄKLA SKITEN JAG VILL LEVA MITT LIV!!! Mitt liv med min syster.
Safira såg på henne. Hon gav Elena den där blicken som säger till henne att hon förstår. Elena bara slapnade va helt plötsligt i hennes famn och Safira öppnade sin mun.
- Shhh jag förstår shh va inte rädd nu va bara lugn. På något sätt ska de här gå.

Katara sitter på stranden tillsammans med vera och Jonte. Dom andra har transfererat sig hem till Kath. Katara hade sagt till alla att hon ville hem och Jonte och vera hade erbjudit sig att ordna det. Katara visste att dom inte gjorde det för hennes skull. Dom va skräckslagna för Kath!
-Katara jag vet att det är svårt för dig just nu men jag finns här för dig sa Jonte plötsligt och la en arm om hennes axlar.
-Jag med fyllde vera i och gav henne den där blicken som hon alltid gjort förr. Katara förstod hur mycket hon saknat den. Kanke brydde dom sig faktiskt om henne. Hon visste att dom betydde mycket för henne men hon klarade inte av att säga det nu. Inte efter Marcus död..borta..borta föraltid..hon mindes orden hon viskat i hans öra för några dagar sen: Lämna mig aldrig! Jag lovar hade han viskat tillbaka. Men han hade lämnat henne och för det hatade hon honom eller nej hon älskade honom ja hon älskade honom det skulle hon alltid göra! Hon mindes att hon hade kysst honom på kinden. det va som att hon upplevde det igen..hennes läppar mot mjuk hy..men denna gången va det Jontes kind. Hon gav vera en snabb blick och transfererade sig sedan där ifrån.

Elena grät o grät i flera dagar. Hon hadr fan inget kvar o leva för längre. De ända hon gjorde va att titta fram o dpola igenom minnet när hon för första gången hade frätit enn eldboll över Kataras midja. Kath och Vera skuta tortera henne för första gången i toaletten på hogwarts. JAG SAKNAR HOGWARTS vrålade det i elenas huvud.

Katara låg i sin säng hemma. Det va här hon hörde hemma. Inte i vattnet,inte hemma hos jonte,inte hemma hos Kath, inte hemma hos vera inte ens på Hogwarts! Eller jo Hogwart skulle alltid vara en del av hennes hem. Hon vände sig om för att ligga på den kalla sidan av kudden. Utan Marcus värme vid hennes sida va de inte längre någon mening med att göra någonting överhuvudtaget. Hon behövde Mracus starka armar som höll om henne,hans mjuka kyssar och hans värme! Att ligga här ensam utan hans närvaro gjorde henne galen. Hon blev inte klok på sina känslor,varför hade hon kysst Jonte på kinden? Vad kände hon för honom egentligen? Varför hade Marcus varigt tvungen att överge henne? hade han varigt tvungen att dö? Att lämna henne?

Jag saknat dig
Elena visste att katara hörde. Men varför svara hon inte?? Förstås de va ju meningen att dom skulle hata varandra. Men vem kan leva mer i krig mot sin syster? Elenas livsvilja började sipra ur henne långsamt men säkert. Sebbe var de ända hon levde för nu. Elena simmade ut ur hyddorna och började simma mot koralrevet. Alla fiskarna kom fram och hälsade. Hon skrattade lågt och krammade än cloen fisk försiktigt. Sen pratade hon med dom. Länge och hela historien om hennes liv. Från början till slut. Dom såg ut som om dom lyssnade. Elena flickan med det långa nötbruna håret. Dom gröna ögonen. Skolans populäraste. Alla ville ha henne. Den Elenan var förändrad. Föralltid.

Jag är förvirrad. Hjälp! jag tror att jag kommer bli sinnesjuck! Nu när Marcus inte finns här för mig längre,utom dig?

Katara va så förvirrad. varför öppnade hon sig för Elena? Hon vände och vred på sig. hon försökte dra fingrarna igenom sitt långa toviga hår. Hon såg sig i spegeln. Hennes ögon va blodsprängda och hon hade påsar under ögonen. Hon skrek åt sin spegelbild medans tårarna rann

Elena lyssnade stilla till kataras otydlaga suddiga ors. Det märktes att hon var svag. På något sätt måste hon få katara tillbaka igen. Hon satt fortfarande vid stimmet av nyfikna fiskar ett bubblande skratt kom ur Elena när dom började kila runt henne. Hon klappade fiskarna och sa. Vi gör inte hemma att leva såhär! Med dom orden så simmade Elena iväg med långsamma tag.