PRS Lupple & Medi

Tristan såg på mannen och stoppade händerna i fickorna medan Lathan pratade, tömde och sedan slängde mannen på golvet.
"Självklart far." Han tog mannen och stötte up honom så det såg ut som han var död och såg sedan på sin klocka.

"Armarna, foten och min rygg gör väldigt ont." Hon pratade så tyst och rörde Dorians hand.
"Så du är inte arg?" Hon var piggare och hon orkade hålla sig vaken och hon såg bara på Dorian.
"Vad hände?"

Lathan studerade Dorian och Willow, studerade Maria och slutligen studerade han Alexander med en väldigt intensiv blick.
" Det är en gammal vän till oss som vill ha henne. Vännen är äldre än mig och väldigt farlig. " Sa Lathan allvarligt men på ett språk som bara han och Alexander kunde. Ett gammalt språk, ett språk som länge varit dött.
Dorian hade försökt lära sig detta språk och kunde snappa upp vän och farlig men hade inte tid att fokusera på det.

Dorian tittade på Willow och lyssnade. "Jag måste flytta mig så att Alexander kan titta på din rygg. " Sa han lugnt och skakade på huvudet.
"Absolut inte. Inte på dig." Sa han ärligt och såg sedan sorgset på henne.
" Du blev tagen och jag kunde inte nå dig tillräckligt fort. Personen eller personerna tömde dig på blod." Sa han tyst och studerade henne. Helst ville han inte berätta detta men han visste också att han var tvungen att berätta det- hon behövde veta.

Tristan hade städat upp och kom nu in i rummet och log när han såg Willow vid medvetande och såg på sin far.
"Ska jag vakta någon annanstans?"

Sakta nickade Willow och vände sig om och kom klumpigt på mage och lutade pannan mot armen.
"Så hur länge var jag borta? Jag menar hur länge var jag bortrövad?" Hon kände smärtan i ryggen och suckade.
"Vilken rolig dag." Hon skrattade glädjelöst.

Alexander hade hört Lathan och stod nu blickstilla i rummet och bara stirrade.
"Menar du det? Detta är en väldigt farlig utveckling. Vi borde flytta henne till ett annat land. " Sa Alexander på samma språk och skakade sedan på huvudet.
"Det är inte en lösning. Vi kan inte lita på rådet kära vän. Personen du pratar om har vänner där eller åtminstone hade." Fortsatte han och såg sedan på Willow.
Skylde henne så gott han kunde innan han vek upp hennes kläder så han tydligt kunde se hennes rygg. Blåmärken. De kunde inte varit varliga med henne. Han kände försiktigt på ryggen innan han vek ned kläderna igen.

Dorian hade stått vid sidan av sängen under denna tid och var snabbt på plats i sängen igen när Alexander verkade klar.
" Några timmar. Det är kväll nu." Sa han tyst och vände bort blicken.

Lathan studerade Alexander och funderade kring det han sagt och tittade sedan på Tristan.
"Taket är täckt och även ingångarna, det är väl korridorerna ifall någon tar sig in på en väg vi inte har tänkt på." Sa han fundersamt.

Hon kved medan hon kände klänningen åka upp och hon slappnade av när kyla mot hennes kropp.
"Tack Alexander. Timmar? Jag måste ha blivit drogad och mannen var så obehaglig. " Hon lyckades vända tillbaka sig så hon låg på rygg igen och hon såg på en sortflaska och sträckte sig efter den. Hon kände Dorians kropp intill sig och hon lade ner händerna och slöt ögonen.
"Jag ber om ursäkt. Allt är mitt fel."

Tristan såg på Lathan och nickade och började gå mot dörren.
"Det fanns ett fönster intill dörren. Jag sätter mig där." Han kramade om Willows hand innan han slank ut och stängde dörren efter sig.

"Det är inte ditt fel. Du får inte tänka så." Sa han allvarligt och studerade henne.
Han såg på blodet som pumpades in i henne och bet sig lite i läppen. Stackars flicka.
Hon hade inte valt detta liv, hon hade inte valt det blodet. Han vände bort blicken och drog in hennes doft för att verkligen försöka memorera den.

"Alexander, vi måste prata." Sa Lathan och nickade mot dörren och började sedan gå mot den själv. De två behövde planera en strategi.

"Det känns som de skar i mig. Jag har en extremt ömmande pungt i nacken." Hon såg upp på Dorian och tryckte sig mot honom.
"Jag vill inget hällre än att vara hemma nu. Hos dig och äta din mat. Skratta vid din sida." Hon började böi trött och hon bet ihop.
"Jag vet inte varför jag föddes såhär." Tårarna började rulla på nytt och hon såg på Dorian.
"Dorian kommer du skydda mig när ceremonin är slut?"

Dorian föste försiktigt bort hennes hår för att studera nacken. Det såg inte ut som något hade skett med nacken men hon hade ont. Han tvivlade inte på det.
" Snart Willow. Snart är vi där igen." Sa han lågt och nickade lite åt hennes ord. Självklart visste hon inte det, ingen visste det.
Han såg hennes tårar och höll om henne försiktigt.
" Så länge du vill ha mitt beskydd."Viskade han ärligt och pussade henne försiktigt på huvudet.

Sakta låg hon där och hon suckade tungt.
"Kan du hjälpa mig att sitta? Jag behöver något att äta." Hon vred blicken mot honom och lade handen mot nacken och kände något under hunden.
"Hämta Alexander. Det är bråttom." Hon blev blekare och hon sänkte handen.

Dorian nickade och hjälpte henne att sätta sig upp. Och tänkte ringa ned till Lupe för att ordna mat när hon började bli blek. Vad var det nu då?
"Alexander. " Sa Dorian i en allvarlig ton och smekte Willow över armen.
Alexander kom snabbt in och såg på Willow.
"Vad är det?" Sa han och tittade allvarligt på henne.