prs yehet & kkaebsong

Joshua nickar försiktigt, vill säga att han älskar honom men vet att stunden inte är rätt. Inte nu, inte under så stressande omständigheter.
"Okej," viskar han och lämnar en liten puss på den äldres kind. Egentligen vill han inte gå därifrån, han vill stanna och se till att Zihao är okej, men har han egentligen något val? Nej. Joshua gnager dig i läppen innan han börjar skynda sig upp för trapporna.

När Joshua försvunnit upp för trapporna, slog Zihao sig ner bredvid Xavier, som sakta men säkert börjat vakna till liv igen. Med elaka ögon satte han sig på huk framför kräket och klippte till honom lite lagom hårt över kinderna.
”Du vet, det bådar mycket bättre för mig och Joshua om du inte ligger medvetslös på golvet”, sade han och kände drömmande på kinden, där sextonåringen nyss lämnat en liten kyss. Egentligen hade han god lust att börja puckla på slytherineleven ännu en gång, men då skulle han defintivt bli relegerad. Man slår helt enkelt inte på någon som inte kan försvara sig själv.

Det tar en liten stund att få tag på Dumbledore, då han verkar vara djupt inne i en konversation med Professor Moody. Men tillslut får han tag på rektorn som ser aningen förstrött på den andfådda eleven framför sig. Jo, Joshua skulle aldrig gå såhär icke presentabelt till en lärare om det inte var viktigt. Som en fashionabla rektor väljer Dumbledore, som endast behövde en rätt kort pratstund, att ta en mycket smidigare väg. Vilket tillåter dem att komma fram betydligt mycket snabbare än om de gått.

Hela tiden som Joshua var borta, satt Zihao i skräddarsits och pillade med sina tår. Huvudvärken var extremt distraherande, men han var fast besluten att behålla sina två ben och armar tills gryffindoreleven kom tillbaka. Därför sken han genast upp samma sekund som de mörka ögonen fick syn på rektorn och Josua. Musklerna, som han suttit och spänt i princip hela tiden, slappnade med ens av och han suckade lättat. Tack och lov.
”Fan vad snabb du var”, sade han och kom upp på fötter.

"Det är mitt fel, jag använde mig nämligen av teleportering," berättar Dumbledore och låter blicken vila på sextonåringen som lagt handflatorna mot knäna, redo för att spy vilken sekund som helst. "Det är naturligt, de flesta brukar känna lusten att kräkas första gången." Joshua nickar förstrött, han har börjat lära sig om teleportering men en så länge har han endast haft en lektion. "Har ni någon lust att berätta vad som hänt?"

En lätt road Zihao klappade Joshua tafatt på axeln innan han vände blicken mot Dumbledore.
”Tja, idioten här tjuvlyssnade och hotade med att berätta om mitt pälsproblem för hela skolan...” Han tystnade, osäker på hon han skulle nämna de inristade orden eller ej. ”Och...och ja, jag fick nog och slog till honom”, muttrade han och utelämnade därmed detaljen om orden. Han sneglade ner mot Xavier som slutligen vaknat till, och satt och stirrade upp mot de andre tre med munnen lätt öppen.

När Joshua väl återhämtat sig och fått in den äldres ord, kan han inte undgå att le tacksamt mot honom. Dock förstår till och med sextonåringen att det är dags, på detta sätt har Dumbledore mer att gå på, och kanske förstår varför Zihao gjort som han gjort.
"Han fick inte nog för att Xavier hotade med att berätta för hela skolan.. Det var mer att han hotade med att göra mig illa, när Zihao väl blivit avstängd," förklarar Joshua långsamt, försiktig med vad det är han säger. "Xavier har nämligen en hobby att rista in ord med en kniv på mig. "

Zihao slog armarna om Joshua bakifrån och gav honom en liten puss på kinden.
”Äntligen, nu kanske han blir relegerad om vi har tur”, viskade han med ögonen riktade mot Xavier som såg rent utsagt skräckslagen ut när rektorn hjälpte honom komma upp på fötter.
”Jag och Xavier här ska ha ett litet samtal”, sade Dumbledore och klappade sextonåringen på axeln. De blåa ögonen var synligt upprörda bakom glasögonen, men på något sätt lyckades rektorn ändå hålla sig samman. När de passerade Zihao och Joshua, stannade den gamle mannen till ett slag. ”Och du ska inte springa omkring i korridorerna såhär sent, se till att hålla på alla regler så att det slipper bli några kontroverser.” Och sedan, när han talar färdigt, försvann de med ett svagt pang.

Även om Joshua rent sagt känt sig tvungen att berätta för rektorn, känner han sig aningen lättad. Förhoppningsvis har de inte slösat alldeles för mycket på Dumbledores tid. Han mår hemskt, att ta plats och prata med en lärare om saker har aldrig varit lätt. Det var trots allt hans mamma som kontaktade Dumbledore personligen om sjukskrivning.
"Om man har tur kanske.. tror inte hans föräldrar kommer acceptera det dock," mumlar Joshua och ser tyst upp på den äldre, känner sig alldeles varm av pussen vid kinden. Sextonåringen gömmer ansiktet hos Zihao med en liten gäspning, tänkande på rektorns ord. "Det är inte långt kvar, inte sant?"

”Nej”, mumlade Zihao och skakade på huvudet, slingrade armarna om Joshua för att sedan vända ner blicken mot honom. ”Och hur gärna jag än vill stanna här och aldrig släppa dig, så måste vi dra”, fortsatte han och strök över den andres hår med ett stelt leende. Trots att han älskade att vara nära intill sextonåringen, kände han sig extremt olustig. Det sista han ville var att fastna ute i den kalla korridoren hela natten för att någon stackars elev skulle råka snubbla över honom. Bestämt tog han tag i en av Joshuas händer och började släpa iväg honom mot Slytherins elevhem.
”Du kan fortfarande ändra dig, du måste inte stanna om du inte vill.”