I en förändrad värld (Roll för alla)

((Ingen är kvar i grottan...))

"Ruinerna, har vandrat runt i skog och städer. Kom hit av olika anledningar" svarar hon, inte allt för detaljerat. "En grotta, säger du. Vad för folk?"

"Jag har bara vart där i en dag. Känner ingen av dem."
Gordy ställde sig och började gå runt för att se hur området såg ut. Han började känna hungern och kom på att han inte ättit eller ens hittat någon mat.
"Har du ett läger, eller leverdu vilt?"

Jessi skrattar till lite, väldigt lite.
"Vilt och mestadels ensam" svarar hon. Hon tar fram en flaska vatten ur sin ryggsäck.
"Vill du ha lite?" frågar hon och räcker fram flaskan mot honom.

Jenna kände irritationen växa. Inte nog med att Vanessa inte lyssnat på henne utan också gick hon fram till Lizzy och pratade med henne. Förstod de inte att ljud fördades långt i natten och de där soldaterna hade skrämt henne något rejält.
”Håll ljudet nere.” Väste hon argt. ”Ta över här Vanessa så tar jag en av flankerna.”
Hon gav Vanessa sin del av båren och försvann åt det håll hon sett Stella gå. Om hon inte skulle bära båren kunde hon ta Stellas ryggsäck. Jenna kände att hon inte kunde förlita sig på de andra, de var så hjälplösa på något sätt. Stella var den enda som hon kände att hon kunde dela problemet med men om hur skulle hon reagera? Då hon såg Stella visste hon att det var de ända rätta.
”Stella.” Sade hon mjukt då hon kom fram till henne.
Stella var blek och verkade kallsvettas. Då hon tog hennes händer var dem varma.
”Jag var inte helt ärlig innan.”
Hon visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta utan väntade på att Stella skulle säga något. Men Jenna hade börjat forma en plan i sitt huvud. Hennes bror hade berättat för henne om ett ställe där de skulle kunna finna antibiotika som behövdes.

Stella ser på Jenna och nickar då hon kommer fram till henne, "Jag vet, jag är inte dum." sa Stella tog ett djupt andetag eftersom hon hade konstigt svårt att andas och fortsatte. "Jag såg såret, jag har sett sådana förr, man kan dö av dem." sa Stella varken rädd eller ledsen, mer accepterande att det skulle bli så. Även om hon inte visste benämningen på infektionen så hade hon sett vad det kunde leda till. Nu var det enda viktiga att hålla sig på fötter och hjälpa gruppen så långt hon kunde, kanske på något vis kunna bidra till att de andra kunde ta sig till Norrland.

Jenna andades ut. Stella såg inte ut att må bra och hon ångrade nästan att hon inte sagt något innan.
”Du har blodförgiftning.” Sade hon nästan i en viskning.
Stellas lugn hade lugnat Jenna. Hon var glad över att hon kände att hon kunde dela det med Stella utan att hon fick panik.
”Jag tror jag vet ett ställe där vi skulle kunna fixa antibiotika.” Fortsatte hon lika tyst, delvis för att inte om det fanns några soldater i närheten skulle höra men delvis för hon hade kommit att gilla Stella och ville inte bli lämnad ensam.
Jenna tänkte inte berätta vad det var för ställe eller vad det var för folk som bodde där. Hennes bror hade berättat om en liten fristad mitt ute i skogen som inte tillhörde regeringen men det var farliga människor som bodde där. Gå aldrig dit. Hade han varnat henne.
”Men jag vet inte riktigt var det ligger. Hur långt tror du att du orkar gå?”

Stella nickar, hon hade aldrig hört ordet förr men sett symptomen inte för att hon visste att just det var blodförgiftning men ändå. Hon hade aldrig intressant sig för sjukvård och liknande förr då hennes liv gått åt till att arbeta och ägna sig åt olagliga saker. Men när Jenna påstod att det fanns ett ställe där de kunde få antibiotika tändes ett ljus i hennes feberglänsande ögon, en strimma av hopp. Men då Jenna undrade hur länge hon orkade gå skakade hon bara på huvudet, "Jag vet inte." sa hon och kände att hon kunde lägga sig ner och dö här och nu, och ryggsäcken som egentligen inte var så tung kändes som bly på hennes axlar.

Jenna fattade ännu ett beslut utan att kolla med de andra. Hon och Stella hade kommit fram till en liten glänta. De hade inte kommit så långt som Jenna önskat men Stella skulle inte orka gå mycket länge till.
”Vänta här.” Sade hon svagt och så försvann hon dit hon visste att de andra skulle befinna sig.
Det tog inte lång tid innan hon såg Oliva, Vanessa och Lissy.
”Stella är inte okej. Hon har blodförgiftning och kan inte gå mycket längre. Vi är tvungna att slå läger. Stella befinner sig däråt.” Sade hon.
Hon visste att hon inte kunde ljuga för dem längre för så fort de såg Stella skulle de veta. Jenna fortsatte tills hon fann Fanny och berättade samma sak för henne. Så återvände dem till det stället där Jenna lämnat Stella.

Fanny följde efter Jenna till en plats där Stella var. Hon släppte ner ryggsäcken med kött på marken och satte sig ner på en stubbe.