(PM)Jag hatar din blotta existens

Matizze
Du har skrivit HEELA 71 kapitel! Och alla har varit foxymegasuperawsome bäst!

Wow! Det var många!

Riktigt många!

Jepp, tog en halvtimme att räkna ut =)

Typ väldigt abnormt många. Då tycker jag för övrigt att du bör skriva 29 kapitel till. Hundra känns som ett väldigt trevligt tal

Du har ju helt fel... Hon kan ju inte skriva 29 kap... Hon ska ju skriva 129 kap (Nu var jag snäll för jag tänkte ta 929)!! 200 Är ett så exeptionellt bra tal!!

Men det skulle bli urvattnat efter ett tag. Man ska sluta när man ligger på topp och det här är as good as anything can be!

håller med men vill inte att hon ska sluta ännu!

SÅ FÅ INGA IDEER NU!!!!!!!

Idéer? Who? Me? Åh, i så fall tror jag att ni kommer att bli lite sura på det här kapitlet... :3
Anyway, det råkar vara så att nästa kapitel innehåller lite otrevliga beskrivningar som alla kanske inte vill läsa. Det blir ganska blodigt, och jag undrar om jag borde sätta beskrivningarna inom spoiler? Behövs det eller tycker ni att ni klarar er?
-------------------------------------------------------
Jean
”Hey, Jean?” Jean tittar knappt ens upp när Didier tilltalar honom med den replik som Didier alltid använder. Didiers ben flyger ut i en hög spark och Jean duckar innan det egentligen ens borde vara möjligt att registrera vad Didiers nästa rörelse ska vara. Om Jeans reflexer hade varit snäppet snabbare än någon annans förut hade han blivit ännu snabbare nu, men på något sätt lyckades Didier ändå vara snäppet bättre.
”Mhm?” frågar Jean en aning ointresserat. Den svaga vårbrisen smeker Jeans armar som är bara för första gången på länge. Det är lov igen, sportlov för att vara exakt, och Jean och Didier befinner sig som vanligt uppe på det berg som de numera börjar betrakta som sitt eget.
”Har du tänkt på hur fort tiden går? För vad som känns som evigheter sedan träffades vi för första gången, men egentligen var det bara några månader sedan!” utbrister Didier.
”Då går väl inte tiden fort”, säger Jean med ett snett leende och försöker få in ett knä i Didiers hårda mage.
”Heh, kanske inte det… Jag är nog lite förvirrad, men i alla fall! Kan du fatta vad mycket som har hänt under den lilla tid som har gått?!” Didiers solbrända ansikte spricker upp i ett nostalgiskt leende och Jean kan inte låta bli att tänka tillbaka han också. Egentligen är det konstigt att Didier har valt att vara med Jean istället för någon av de andra killarna, men när Jean tänker efter så förtjänar de andra inte Didier. Det är knappt att Jean förtjänar honom. Didier är som solen i solsystemet, och Jean är bara en liten obetydlig planet som kretsar runt solen. Jean kommer aldrig att glömma hur totalt Didier har accepterat det faktum att Jean och Bijou är en person: utan att röra en min hade Didier ryckt på axlarna och sagt något i stil med ”Jaha? Jag är van vid onaturliga saker, de har en förmågas att dras till mig. Eller så är det kanske tvärtom?”
”Kan vi inte sluta använda varandra som slagpåsar nu ett tag?” ber Didier och Jean sänker tvekande den knutna hand som han har tänkt slå Didier i ansiktet med.
”Wow, det var ovanligt för att komma från dig”, konstaterar Jean kort och lägger armarna i kors över bröstkorgen. ”Är du säker på att du inte har fått solsting? Sa du inte något om att du kände dig förvirrad förut?” Jean lägger en sval hand på Didiers panna men Didier ruskar bort den innan Jean hinner känna någon temperatur.
”Herregud, du behöver inte leka Julie! Jag mår bra!” bedyrar Didier och suckar djupt.
”Om du säger det så.” Jean rycker nonchalant på axlarna. ”Är det något särskilt du vill göra eller?”
”Hah, nej faktiskt inte. Bara njuta av solen… eller nå’t. Låter det fånigt?” frågar Didier och Jean tycker sig ana oro i Didiers tonfall.
”Du får väl göra som du vill. Jag hänger förresten på, en planet måste följa sin sol”, säger Jean med ett litet flin.
”Och vad var det där? Vet du, jag börjar nästan tro att det är du som har fått solsting”, säger Didier och skrattar lågt samtidigt som han stegar bort från Jean och närmare bergkanten. ”Det är verkligen fint här”, säger Didier och suckar lyckligt.
Jean rycker på axlarna. ”Det ser väl ut som det alltid har gjort.”
Didier vänder sig häftigt om och några lösa stenar faller ner från klippkanten när Didiers gympaskor vispar till dem. ”Men Jean då”, stönar Didier och skakar på huvudet med rynkad panna. ”Jag börjar förstå varför det går så jäkla dåligt för dig inom den ädla läran om konst”, fortsätter Didier med tillgjort pampig röst. ”Se dig om! Drick omgivningen som du dricker alkohol, och njut av den på samma sätt. Minns den, och minns dess färger, och när du ändå håller på kanske du kan författa en fin liten dikt på latin om det du ser så kan du kanske få ett E i det ämnet också.”
”Tja, då kan ju du ta mossa från den här otroligt exceptionellt nyttiga berggrunden och se om det ger dig tre vågräta streck på dit lodräta”, föreslår Jean med ett brett flin och Didier rycker på axlarna.
”Man kan inte vara bra på allt. Jag tror att jag ska ge dig ett löfte – jag ska aldrig dricka en endaste trolldryck förrän jag har fått ett bra betyg i Brygder och Botanik, låter det bra?”
”Det låter utmärkt. Annars kanske du råkar förgifta dig själv.”
”Ack ja, men det är synd! Jag älskade verkligen min underbara bajsbruna gelépudding. Den var utsökt!” Didier stoppar ett pekfinger i munnen och ser ut att njuta av blotta minnet av den felbryggda välsmakningsbrygden. Det hade varit en av de få brygder som professor Fontaine hade låtit de smaka på, eller inte låtit, tvingat är ett bättre ord.
”Snarare dödlig”, säger Jean leende och tänker på den vecka som Didier hade tillbringat i sjukhussalen, yrandes om en rosa häst.
”Och det säger den person som ’råkade’ missa att man skulle dricka av brygden och ’råkade’ tömma kitteln med illorange gyttja”, muttrar Didier och lutar sig lite framåt på klippkanten som han står på. ”Jävlar! Det är verkligen långt ner! Vad tror du skulle hända om man…?” mer säger Didier inte och Jean stirrar på händelsen som utspelas mitt framför ögonen på honom utan att kunna sluta ögonen och vända sig bort.
En stark vind träffar Didier som står i en ostadig ställning och Jean ser hur Didier hjälplöst viftar med armarna i ett försök att få tag i något som skulle hålla honom kvar på bergkanten. Jean hör hur Didiers naglar skrapar mot sten utan att få något grepp och ser sedan hur Didier faller, faller ner mot vad som måste vara en säker död.
För först gången på flera år känner sig Jean tom. Inga känslor rasar längre inom honom, han lyckas inte ens känna sig chockerad. Det är som om hela Jean kropp och hjärna väntar på att vakna upp från en mardröm, en mardröm som visar sig vara den hemska verkligheten. Jean känner något varmt på sin ena kind och utan att riktigt förstå vad som händer sätter han pekfingret på det varma och tittar på det. Tårar. Tårar för någon som borde stå bredvid Jean och le ett brett, varmt leende mot honom.
Jean ögon är fortfarande vitt uppspärrade, och med en duns träffar Jeans ben marken – något som borde göra ont men som inte känns. Prickar dansar framför Jeans ögon och han stirrar mot klippkanten som Didier stod på förut i väntan på att Didier ska klättra upp igen och skratta åt att Jean gick på skämtet. Tiden går, men ingen Didier kommer. Han kunde väl inte ha fallit ner på riktigt? Innerst inne vet Jean svaret. Han vet vad som har hänt, men han vägrar acceptera det.
Det är inte möjligt! Meningen snurrar runt, runt i Jeans huvud – ett klagoskri fyllt av sorg, saknad och smärta.

ÅHH :´(