Skriva av sig-tråden

Jaha, oj. Nej, det är inte därför jag går dit
Nu förstår jag att det måste vara skitjobbigt!

saknar åxå... jatar att jag åxå 'dansar för kalorierna'

.

Tänk inte så, det finns säkert någon som älskar dig för just den DU är.
Det händer ibland att vi människor blir kära i en som tyvärr inte har samma känslor som en själv, och det är jobbigt. Men du är inte ensam om att råka ut för något sådant, händer nästan alla (tror jag). Du är fin och värld lyckan, men det är inte alltid lätt att få den.
Jag tror inte att det blir bättre av att ligga i sängen och lyssna på musik. Men måste tänka igenom det som man är ledsen över i stället för att gömma sig för det. Det kan kännas bättre att inte tänka på det, men det är viktigt att hantera sina känslor också, vare sig det är glädje, sorg eller förtvivlan. Om man inte gör det då kan det hända att men får ångest.
Missförstå nu inte detta som: 'jag måste tänka på min sorg hela tiden' för det är inte så jag menar. När du är glad ska du såklart vara det och låt inte sorgen förstöra. Men när du är ledsen, så ta tag känslan fastän det är skitjobbigt. Låt den finnas där och prata gärna med någon (om du vill) det känns oftast bättre.

Ojoj vilken lång text det blev. Aja hoppas den hjälpte, för du är värld att vara glad och ha det bra!!

^Du lyckades precis beskriva vad jag känner just nu

Känns bra att inte vara ensam, men idag har mina jobbiga hataskolantankar haft ledigt. Antagligen för att jag sov tillräckligt ;D

Jag var vid kuratorn EN gång innan hon skickade mig vidare till en läkare (dit var jag idag), läkaren sa att det jag beskriver låter väldigt likt Social fobi och därför har jag blivit remitterad till ångestenheten på Karolinska sjukhuset, så det blev många människor att prata med... utredningen kommer att vara ungefär fem besök innan det blir tal om att sätta diagnos och skriva ut medicin. Hoppas att det ordnar sig för dig så att du också får hjälp!

Skönt!

Överväger att ljuga för mamma och säga att tvångstankarna har försvunnit...
Jag vill verkligen att de ska försvinna, men jag vill inte gå till BUP och jag vill definitivt inte prata om det! :s

Jag har tittat i pappas gamla dagbok för typ 100 år sen VARFÖÖR

Idag gravsatte vi mormor. Det kändes så konstigt. nu är hon verkligen borta, död och försvunnen. Det var liksom en sak att hon dött, det gick ändå att acceptera, men jag kan inte fatta att hon ligger i jorden nu. Trots det har det gått ett år och jag borde ha processat det nu, men jag saknar henne så otroligt mycket fortfarande. Det är som en stor bit saknas nu. Jag önskar att hon var här, för jag älskar henne så mycket. Har inte gråtit så mycket över henne sedan i somras, och ändå var jag den ända som bröt ihop totalt under gravsättningen.

Jag tänkte på hennes lillasyster. hon såg så ensam ut där nu när alla hennes syskon är döda. Det är en sak att begrava sina föräldrar, men sina syskon? Det finns ju liksom alltid där. Jag är mista systern. Tänk när och om jag blir den som blir ensam kvar? Tänk att begrava dem, de har ju liksom alltid varit där.... Usch nej....