prs yehet & kkaebsong

Joshua biter ihop, den äldre har rätt. Om Zihao släpper honom kommer Xavier att sprida hemligheten över hela skolan.
"Okej.." börjar han fundersamt, att slytherineleven slutat att misshandla kräket men inte släppt honom ger Joshua åtminstone en liten stund att tänka. "Vi får väl helt enkelt bära honom med oss."

”Bära honom med oss vart?” Undrade Zihao och vände åter de mörka ögonen mot Joshua. ”Till Dumbledore? Jag vet inte hur lång tid jag har kvar innan...tja, du vet”, mumlade han och började nervöst bita sig själv i underläppen. ”Inte för att vara sån, men jag tvivlar på att du kan bära honom själv”, fortsatte han och böjde bak Xaviers armar så att de låg fastspända bakom ryggen på honom. Varför, varför, var det här tvunget att ske just idag av alla dagar. Det kunde inte ha skett någon värre tid.

Det går inte ens för Joshua att ta illa upp, för han vet definitivt att han inte skulle kunna bära Xavier på egen hand. Så stark är han tyvärr inte.
"Jag kan prata med Dumbledore själv, det fysiska dock.." börjar han tyst och kliar sig bakom nacken. Kanske han borde börja träna mer. "Annars får jag dra i hans armar upp för trapporna."

Zihao fortsatte att gnaga sig i underläppen samtidigt som han fick upp Xavier på fötter.
”Eller...” började han fundersamt och vek undan med blicken. Idéen var dum, nästintill idiotisk, och skulle defintivt få dem att hamna i trubbel förr eller senare. Men det var i alla fall ett förslag som skulle kunna fungera. ”Eller så binder vi fast honom i något av duschrummen tills imorgon. Tycker han gott förtjänar det och han kommer inte direkt dö utav det”, sade sjuttonåringen och slängde upp den yngre slytherineleven över axeln, där han slött hängde. ”Annars kanske vi hinner till Dumbledore, men då måste vi dra nu.”

"Nej, nej, nej!" Utbrister Joshua tvärt, visst kanske det räddar dem ett tag, men vad händer om någon hittar Xavier i badrummen? Jo, det alternativet skulle få dem i trubbel. "Vet du vad? Låt mig ta honom." Sextonåringen drar lite i Zihaos tröjärm innan han försöker balansera den andra sextonåringen med sig. "På så sätt riskerar vi ingenting."

”Du kommer aldrig orka släpa honom hela vägen upp till Dumbledores kontor”, sade Zihao uppgivet och skakade på huvudet. ”Och även om jag bär honom så kommer folk undra vad fan det är vi håller på med”, påpekade han sedan och studerade Xavier. Sextonåringen verkade sväva mellan att vara medveten och medvetslös, så de skulle kunna säga att de hittat honom nerslagen någonstans. Om han däremot vaknade till mitt under färden, skulle det inte båda gott för varken Joshua eller Zihao själv.

"Jag klarar det fint, lita på mig." Försäkrar Joshua, som att han behöver försäkra sig själv mer än den andre eleven. "Det är väl bara att komma med en lögn i såna fall." Sextonåringen lägger sin hand runt Xavier midja och tar dennes arm runt sin nacke innan han försöker att röra på benen. Visst vacklar han till, men hyfsat bra går det. Med ett nöjt leende ser han kan på Zihao. "Det går nog fint fint."

”Och så ska du upp för typ femtio trappor och några korridorer”, mumlade Zihao och satte sig ner på huk, alldeles för stressad för att kunna stå upp. Det kändes som om huvudet skulle explodera på honom förr eller senare, så nervig som han för tillfället var. ”Lämna honom här med mig och hämta rektorn istället, på så sett behöver ingen se honom och du behöver inte arbeta ihjäl dig”, föreslog han och vände upp blicken, samtidigt som han masserade sina dunkande tinningar.

"Se där, det kan jag gå med på," erkänner Joshua och sätter Xavier varsamt ner på golvet i ett hörn. Fundersamt ser han på Zihao med ett svagt leende. "Om du känner av någonting, då går du råka vägen ut eller hur?" Stressen börjar slå som en våg över honom när han ser på den äldre eleven. Försiktigt stryker han tummen över sjuttonåringens kind.

Zihao skrattade till och lade en hand på Joshuas huvud.
”Om du är orolig över att jag ska äta upp honom, så var inte det. Jag skulle aldrig sätta tänderna i det där kräket”, lovade han och drog på munnen. ”Förhoppningsvis så kommer ingen, det är ju trots allt middagsdags, eller borde åtminstone vara”, fortsatte han och lät handen falla tillbaka mot sidan. Nej, han hade inga planer på att gå någonstans innan Joshua kom tillbaka med rektorn, vare sig han gick på fyra ben eller två - Xavier skulle inte lyckas komma en centimeter bort.