D.A:s rollspel

Jag, Miu och Freddy hade irrat runt i några dagar i den förbjudna skogen. För varje kvist som bröts blev jag mer och mer nervös. Till slut såg vi rök i skogen. Brann det?
Vi går långsamt närmare. Jag tittar mig nervöst omkring. Det är en läger eld. Och gissa vilka som sitter runt den. Några dödsätare och... Nej, jag måste ha fel! Det kunde inte vara Rubin. Mitt hjärta bultar så hårt i bröstet att jag är förvånad över att dödsätarna ser det. En gren knäcks bakom mig. Å Nej! Någon av mina vänner måste ha knäckt den. Men reaktionen hos dödsätarna är omedelbar. De reser sig upp och springer mot oss. Jag, Miu och Freddy springer i panik bort. Men vi är för långsamma. En dödsätare öppnar munnen och riktar sin stav mot Miu.
- Avada...
Utan att tänka mig för hoppar jag framför Miu och förbanelsen träffar mig. Allt blir vitt.



Jag slår upp ögonen. Skogen är annorlunda. Träden är genomskinliga. På något sätt förstår jag att jag är död. Men mina vänner hade kommit undan. Och Draco hade Joe. Jag kunde lämna den här världen i frid. Jag sjunker ihop på marken. Det stora valet fanns framför mig. Skulle jag lämna den här världen och utforska andra eller förbli ett spöke och vandra runt på jorden. Valet låg i mina händer.

- Neeeeej! Hermione du får inte vara död skrek jag och tittade upp, hela min kropp fylldes med raseri och hat mot personen som stog framför mig jag höjde min trollstav och skrek,
- Avada Kedavra!
Han föll ihop på marken liv lös precis som Hermione men jag hade ingen med känsla, bara hat fanns inom mig.
Jag vände mig mot dom andra dödsätarna och skrek innan ens jag hade hunnit blinka
- Expelliarmus ( stavas det så?? )
Och alla deras trollstavar hamnade i min hand, dom tittade förskräckt på mig och en kvinna med svart lockigt hår sa,
- Du är en naturbegåvning kära Miu

tillslut ser jag några välbekanta ansikten.
"kom!" sa jag ivrigt till Joe och sprang till de andra hand i hand med honom.
"vart är hermione??" frågade jag miu glatt.

Jag ligger kvar på marken. Jag är död. Men jag har inte lämnat dem än. Och jag kommer aldrig att lämna dem. Även om det betyder att jag kommer att vara kvar har när de andra har gått bort. Jag ler när jag vet att jag har bestämt mig. Jag stannar här. I spökform. De behöver stöd.

miu kollade ledset på mig.
"miu... hermione, vart är hon?" sa jag igen.
jag kollade lite åt sidan och såg Hermione ligga livlöst på backen. jag släppte joes hand och sprang till henne.
hon andades inte.
"Hermione, nej. du får inte," sa jag.
"nej nej nej nej." upprepade jag.
jag lyfte upp henne i knät och hennes nacke hängde.
mina ögon fylldes i tårar och jag kramade om Hermione.
"gör inte såhär mot mig! jag förtjänar det inte!" grät jag och kramade hennes kalla kropp hårdare.

Jag tittar på Draco. Jag känner stor sorg. Han borde inte behöva uppleva det här. Mina ögon tåras. Men en konstig känsla fyller mig. Det är konstigt att se sin döda kropp ligga livlös på marken. Jag lägger en hand på Dracos axel och mumlar:
- Jag lämnar dig aldrig.

jag vänder mig om och kollar på Joe med rödgråtna ögon.
"gör något!" skrek jag, "vad som helst!"
Joe kollade ledset på mig.
"det finns inget jag kan göra, jag är ledsen," svarade han.
jag kramade om Hermione igen och hennes hår kom i mitt ansikte.
Joe satte sig bredvid mig.
jag släppte hermione och kramade om honom.
"varför?" sa jag tyst.

Jag kände hur tårarna rann, Draco hade precis förlorat sin syster och jag kunde inte göra något, Jag var helt utan makt. "Hon gjorde det för att skydda de andra... En hjä-hjälte in i d-det sis-sista " sa jag och rösten brast flera gånger.

"det är inte rättvist! det skulle ha varit jag istället!" sa jag gråtande i joes famn.

"D-det sk-skulle inte va-vart nå-någon" sa jag och klappade cirklar på hans rygg.