Prs(Dragon Fantasy)

Uriah blängde bara och fnyste. "Ta reda på det själv, jag går nu." muttrade han och gick sin väg. Han behövde något att göra....Han tog sina målar grejer och började måla. Sakta trädde där fram....pil och båge. Uriah stirrade surt på målningen. Varför blev han så sur för? Han visste ju att han överreagerade....men han kände sig så besviken på Mina när hon inte respekterade hans intressen och det han höll kärt. Han gjorde ju det för henne, var det så svårt att göra samma sak tillbaka då?

Mina tog reda på bågarna och pilarna så det blev så fint som möjligt. Hon ångrade sig verkligen, men hon kunde inte hindra sig, hon visste inte ens att hon gjort det försen bågen låg där.
Detta fick Uriah att bli arg på henne, med all rätt och han brukade sällan det så nu när han väl blev det hatade hon sig själv.

Uriah kastade iväg sin målning. Den landade utanför kabin 8. Han suckade och gick upp mot klippan för att få vara ifred en stund. Om och om igen spelades minnet upp av Mina som kastade pilbågen. Var gång Uriah såg det blev han argare och ledsnare. Pilbågar, koger, och pilar var som hans familj och hade alltid varit. De behandlades med vördnad och respekt, som jämlikar. Man kunde inte bara kasta dem i marken, varje gång någon gjorde det snärtade det i Uriah. Det betydde så mycket för honom, precis som styrka och svärd var Minas favoritsysselsättning.

Mina letade efter honom, hon visste inte att det betydde så mycket för honom. Hon hade hittat målningen och mer hatade hon sig för det hon gjort. Då hon äntligen finner honom tar hon sig försiktigt till honom.
"Uriah......förlåt." sa hon och ångern syntes i hennes ögon.
"Jag borde inte, jag visste inte....förlåt." mumlade hon fram.

Uriah gav Mina en hård blick men den mjuknade genast då han såg hur mycket hon ångrade sig. "Jag förlåter dig. Men du visste, alla vet. Och det sårar mig att du inte kan respektera vad jag håller kärt." sa han lågt och såg ut över havet. Hans blonda hår flög ner i hans ansikte pga vinden. Han såg ner i sitt knä.

"Jag vet, jag ska inte göra om det. Det bara hände, jag visste inte ens om det." sa hon och kom försiktigt nära honom. Hennes ilska var sådan, hon brukade inte ens minnas den.

Uriah suckade ändast åt detta. Han visste hur Mina var men blev ändå arg. Han sa inget på en lång stund. Tystnaden var tryckande och obekväm att finna sig i. Uriah suckade igen innan han började prata. "Det är kallt. Vi borde gå inomhus." sa han kort. Han drog upp dem båda och började gå ner för klippan utan vidare blickar eller ord mot Mina.

Mina stannade kvar, han ville inte ha med henne att göra, inte än. Hon hatade sig själv så hon kunde lika gärna vara här ett tag. Hon satte sig själv där han satt och såg ut över havet,

Uriah kom till sin stuga efter femton minuter. Han gick rakt i sängs, nästan lika munter som han vaknade. Han suckade dovt in i ludden och blundade. Snart sov han som en stock utan drömmar.

Mina låg på klippkanten och såg över den ner över det vilda havet. Det började bli lite kyligare och snart sköljde ett lätt sommarregn övet henne. Vädret påminde om hennes humör just nu.