(PM) En mugglare på Hogwarts

Ja! Hon får va med på nå!!

Helt OK!!! Du visste ju inte!!!

Jättebra!

Kapitel 52
Jag försökte gömma ett stort leende när jag gick in i klassrummet. I början var det stört omöjligt, men sedan kom ’Professor Moody’ in i klassrummet och det tog en halv sekund för min hjärna att komma på att det satt en dödsätare framme vid katedern. Mitt hjärta började dunka och jag övervägde att fly ut i korridoren och gömma mig bakom närmsta rustning men så hörde jag Harrys, Rons och Hermiones röst i huvudet
’Hon är mer sårbar än oss andra!’
’Är du dum eller?’
’Du borde inte ha gjort det där…’
Jag var trött på att folk trodde att jag var svag och sa åt mig vad jag skulle göra! Om jag stack nu skulle det bara stärka deras tro att jag var svag. Dessutom skulle det göra mig feg också. Det var bara därför jag satte mig ner och lyssnade på när den så kallade ’Moody’ började prata om hu mycket efter vi var i förbannelser. Hela min kropp ilade när han frågade om vi visste vilka förbannelser som var mest bestraffningsbara enligt trollkarlslagen.
Det borde du veta, eller hur? Du har säkert använt allihop och flera till. Inte sant? Jag kände hur mitt hjärta började dunka igen när hans magiska öga svepte över rummet och fästes på mig. Ron räckte upp handen och ’Moody’ pekade på honom, trots att det i boken stod att hans öga skulle vara fäst vid Lavender så var det fäst vid mig… plötsligt slog det mig, kunde han ocklomering? Nej, det borde jag väl känna eller hur? Eller? Jag bestämde mig för att slå bort tanken. Det var säkert inte så.
”Pappa berättade om en som kallas Imperiusförbannelsen, tror jag?”
”Helt korrekt. Din far borde veta mycket om den, han hade mycket problem med den en gång i tiden.” han reste sig och gick och hämtade tre spindlar. Jag var en av de få som inte verkade bry sig särskilt mycket. Jag var inte helt orädd av mig men spindlar tyckte jag var helt okej, men jag såg hur Ron ryggade tillbaka och verkade bli vit i ansiktet. Jag hade inte tittat på ’Moody’ och därför hade jag inte märkt att det magiska ögat ännu inte lämnat min blick. Han pekade på spindeln med trollstaven.
”Imperio.” spindeln hoppade ur hans hand och landade mitt framför mig. Ron, som satt bredvid mig ramlade nästan ur stolen. Jag rynkade på pannan. Så här hade han inte gjort i boken, i boken hade han fått spindeln att göra cirkus tricks och stepp dansat, men spindeln framför mig verkade ha fått för sig att den skulle krypa upp på min hand. Jag tyckte det var besynnerligt, men jag brydde mig inte. Som sagt skrämde den mig inte.
”Den här spindeln är nu helt under min kontroll, förstår ni faran? Jag kan få den att göra precis vad jag vill.” sa ’Moody’, jag såg på honom och helt plötsligt förstod jag någonting. Han försökte skrämma mig! Jag log mot honom, tji fick han! Jag var inte rädd för spindlar.
”Är den giftig?” hörde jag en svag röst säga, Ron.
”O ja.” sa ’Moody’. Trots att han svarade på Rons fråga så såg jag att båda hans ögon var riktade mot mig, ”Otroligt giftig.” han visste, insåg jag, han visste att jag visste vem han var och han hotade mig.
”Jag har lärt mig att spindlar ofta är mycket räddare för människor än var dem är för en själv. Det är klart att det är inte så svårt för den att vara räddare än mig, eftersom jag inte är ett dugg rädd för den.” sa jag lugnt. Vem som helst som kände mig skulle bara trott att anledningen jag sa detta var för att jag inte ville att han skulle tro att jag var rädd för allting, men både jag och han visste att det betydde att jag inte var rädd för honom, hur farlig han än var, och jag visste också att han hade tagit den enkla meningen ’Jag är inte ett dugg rädd för den.’ Som en utmaning. En utmaning som han skulle förlora.

Det är nästan lite kusligt att läsa så här vid midnatt...jag skulle vart livrädd om jag var Annie!

I alls fall, superbra kapitel!

KUJSDHBVOBOH GAAAAAAHHH VAD BRA DU ÄR!!! ♥

^Verkligen!

Jättebra!!!

Suuuuper duper bra!!!!!

JÄTTEBRA!

SUPER