Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Jättebra kapitel!





Själv tycker jag att Draco och Ella ska träffas igen, dom vart ett så fint per ju! o:
Elladora har ju faktisk Draco's barn, tycker dom borde träffas å massa!

JätteBra kapitel!

Jag tycker att du ska hoppa lite mellan dem men att man får en bra blick för hur det går för Cassia!

Sper kapitel
tkr oxå att du ska hoppa emellan

Jätte bra kapitel!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Elladora Lestrange

”Cassia, kom nu. Vi måste åka hem, det är redan mörkt.” skrek jag men jag fick inget svar. Jag och Cassia och jag hade varit ute på en utflykt i skogarna norr om London. På vägen hem hade Cassia tjatat om att få ta en promenad längs skogen. Helt plötsligt hade hon sprungit in bland träden. Jag spejade med blicken mellan de mörka träden men jag såg inte min dotter
någonstans. Jag börjad bli orolig, hon hade inte varit borta i längre än en minut. Jag kunde inte tro att hon redan hade sprungit så lång att hon inte kunde höra mig. Jag började gå in mellan träden och ljuset från lamporna vid vägen försvann. Den enda ljuskällan var fullmånen som spred sitt vita sken över skogen. De mörka träden gav en kuslig känsla och jag rös till av
obehag. Det var någonting som inte kändes rätt med den här platsen. Jag drog med handen längs ett mossigt träd. Mossan var fuktig så jag drog åt mig handen och torkade av den på mina byxor.
”Cassia, vart är du?” ropade jag så högt jag kunde. Nu började jag verkligen få panik, om jag inte hittade min dotter snart visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Ett hjärtskärande skrik skar genom tystnaden och jag sprang åt det hållet min dotters skrik kom ifrån. Jag rusade in i en liten glänta där jag hittade Cassia liggandes på marken med slutna ögon. Hon hade ett stort
sår på magen, det såg ut som om det kom från ett stort djur. Hennes vita tröja var nedfläckad av blod. Jag kände tårarna rinna ned för mina kinder och falla ned på min dotters livlösa kropp.
”Snälla vakna.” viskade jag och kramade om henne. Jag smekte bort det nedblodade håret fån hennes kind. Sorgen fick mig att börja skaka av och jag skrek ut min smärta.
”Mamma.” viskade en svag röst. Jag tittade ned och mötte min dotters blick.
”Det gör ont.” viskade hon och smärtan syntes tydligt i hennes gråa ögon. Jag kunde inte låta bli att le av lycka, min dotter var inte död.
”Allt kommer att bli bra, gumman. Jag lovar.” sa jag innan jag lyfte upp henne och bar henne tillbaka ut ur skogen.
”Vad hände?” frågade jag. Jag ville inte riskera att hon somnade för att sen aldrig vakna igen.
”Vargen bet mig.” stönade hon. Hon grät inte, men hon kunde inte hindra tårarna som rann ner för hennes bleka kinder.

JätteBra! Äntligen lite nyheter om Cassia!

Jättebra!

Super

Jättebra!! kul att Cassia kom med igen!Hoppas hon blir okej

O.O
Varg...