Skriva av sig-tråden

Ska hem nu. Och gråta lite pga fick inte förlängd anställning :'(
Älskar mitt jobb, men nu är det bara att söka nytt!

fc werfhuaeirunt ekuwyacfinwegyfhuiqewyhrfvyegarn weahciraehwuiryan icfgerufybaerjfghabeljshbgehjralbg


Små irritationsmoment i vardagen.

Brukar ha följe till och från skolan med två tjejer i min klass som vi kan kalla A och B.
B är en av mina bästa kompisar, skitsnäll, och A är taskig ibland.


Som nu frågar A mig vart jag ska för jag har inte följe hem, jag svarar att jag ska direkt till biblioteket.
Och hon bara ''Aha varför ska du dit?'' Som om jag hade sagt ''Jag ska till stranden nu i februari''. Som om det inte var någon mening ALLS med att åka till Biblioteket, varför skulle någon någonsin vilja åka dit? Hon sa det som ''Aha vad ska du där och göra?''
Och jag svarar inte för jag vet att hon vet det egentligen. Och sen bara ''Asså är det verkligen kul att sitta där alldeles själv?'' HON LÄT SÅ JÄVLA BITCHIG, hon lät som om hon bara ''Omen skaffa ett liv jävla enstörning''.

För hon frågar typ alltid ''Olivia är det kul att läsa eller? Du gör ju det typ helatiden'' när jag läser och OKEJ IT'S NOT A BIG DEAL men jag ifrågasätter ju inte hennes intresse om att sitta på en hästrygg 24/7 så kan jag väl få ha mina intressen, läsa, skriva och rita, utan att folk helatiden ska prata med mig som om det vore det att jag gick runt och letade efter kapsyler hela eftermiddagarna så fort jag kom hem?

Se till att be om referenser iaf, om du har haft en bra relation med chefen. Bra referenser ger mkt

Chefen erbjöd sig själv att vara referens, och hon skulle själv hålla utkik hos sina kontakter.
men det suger jävligt mycket.

Sitter ensam i mitt rum och mår dåligt. Yey, mitt liv!...
Lyssnar på musik och har mest lust att gråta. Min mormor tycker att en av mina kusiner ska bestämma över mig, hon är sur på mig. Alla (känns så iaf) skriver på InstaG: Ja, idag har jag gjort ... med ...! Det var jätteroligt! Imorgon ska jag ... med ...! Vi kommer att ha jätteroligt!"
4ever alone

Jag hatar att känna mig ensammast i världen, särskilt när jag vet att jag inte är det. Min paranoia smyger sig tillbaka på mig, och depressionens kalla händer har redan fångat mig och kramat om mig. Jag orkar inte, jag vill bara sova. Har dessutom så många skuldkänslor, och allting stör mig. Människor stör mig, mina djur stör mig, Skolan och klasskamrater stör mig, vänner stör mig. Ensamheten vill ha mig tillbaka.
Samtidigt vill jag inte börja hos en psykolog igen, det slutar alltid på samma sätt. Jag vet ju att jag egentligen inte vill dö.

Hur ska man göra? Jag vill gömma mig i min säng och förneka min existens, men jag får helt enkelt inte...

Ah, vad trött jag är på att inte hinna/orka med läxorna bara för att man faktiskt skall hinna/orka gå till skolan. Förstår inte varför jag är såhär trött jämt, orättvist med folk som bara behöver sova några timmar varje natt.

Kopierat ifrån intresseklubben antecknar.

Imorgon är det tänkt att jag mellan 14-23 ska hem till en kompis och spela rollspel.
Vi kommer vara ca 11 personer(med mig inräknat), varav jag känner 2. Så alltså kommer det vara 8 personer där jag inte känner. 3 av de 8 har jag träffat någon enstaka gång, så det blir då 5 helt nya personer.

Jag har sagt ja till att komma, men nu börjar jag få ångest över det, för att;
1. Jag har social ångest/fobi. Så det är sjukt jobbigt för mig att träffa nya människor.

2. Jag kan inte ens spela rollspel, har aldrig haft något intresse för det. Och alla som ska dit har spelat det hur länge som helst, och det gör mig lite nervös, då hon som vi ska vara hos har berättat att de kan vara lite "elaka" ibland. Och jag känner att om jag kommer dit, inte kan någonting, och kommer garanterat inte våga fråga om det är något jag inte fattar, så är jag rädd att de kommer säga något.

3. Jag känner att jag hellre bara vill sitta hemma och plugga lite,gå ut och gå,kolla på film och bara mysa, än att gå upp tidigt och åka en 2 timmars resväg för att komma dit och sedan en 2 timmars resväg tillbaka hem så att jag är hemma vid 01.00.

Men jag känner mig så hemsk om jag backar ur nu. Och jag har redan sagt till min mamma att jag ska gå, och hon kommer fatta att jag ljuger om jag säger att det vart inställt. Och hon kommer bli fett lack om jag sitter hemma hela lovet och inte träffar någon. Men jag har knappt några att träffa så...

Jag vet bara inte vad jag ska göra....

Åh sådär kan jag också känna. Man orkar bara inte och sen har man dåligt samvete p g a det (så känner jag i alla fall)
Men jag känner verkligen igen mig i att det är tröttsamt att gå till skolan över huvudtaget. En dag i skolan är liksom ett steg i livet (känns det som).
Skönt med lov och att slippa läxorna ibland ^.^

Så jag bröt ihop nyss.. jag orkar inte mer, seriöst.

Min hög med papper och notiser bara stiger vid sidan om mig på mitt skrivbord, min lust att plugga har bara försvunnit.. Jag kan inte fortsätta.. Detta är säkert på grund av att min hjärna har helt stängts av, jag är fast i en tunnel utan nödutgång och kan inte ta mig ut.. Jag kan inte tänka klart längre, allt är bara suddigt och kladdigt.

Dessutom så är min pappa ett rent svin om jag får säga det själv, han blir arg för minsta sak och han blir så grinig när jag är med kompisar för att han tycker då att jag aldrig är hos honom.. fast jag bara är med kompisarna några timmar till exempel en lördag eftermiddag. Sen vill jag inte vara hemma hos de, jag har ingen att vara med runt omkring och det finns inget att göra. Sen har han blivit så annorlunda sen han träffade sin flickvän och hennes döttrar, jag känner mig så utanför. De har hur kul som helst och jag bara sitter där helt utanför ramen, för jag verkar inte passa ramens mått i den där familjen. Min bild är för liten.

Sen får jag så dåligt samvete för att jag inte är där och jag sitter och mår dåligt varje dag för att jag har så dåligt samvete att jag vill nästan dö, helt seriöst.

Varför måste alltid mitt liv vara sämst? Varför måste alltid jag vara så utanför och ensam att jag nästan dör? Varför är jag så här?