Skriva av sig-tråden

varför blir jag AVUNDSJUK så fort någon skriver att de ogillar något ätbart som är 'onyttigt', som jag gillar. Börjar alltid tänka "men åååhh då slipper de ju äta det" och så börjar jag tycka att jag är helt jävla svinäcklig som gillar det själv.

Kan inte gå in i Unpopular opinions-tråden. Nu känner jag mig äcklig för att jag gillar avokado, pannkakor, muffins och våfflor. Hej, vad gör ni då?

Det är ju as-gott!
Åt faktiskt avokado till kvällsmat

Åh, tack, men ja.. ikväll är bara en kväll med för mycket känslor. Blähähk.

Jag älskar allt det där...? Avokado är en av de nyttigaste sakerna man kan äta, och resten gillar 99,9,9,9,9% av världens befolkning så de är bara resten som är kräsna... jag gillar verkligen inte allt men äter det mesta, har en (bonus)pappa som är en av min stads populäraste inom mat och dryck-branschen (har en egen spalt o.s.v) och har helt enkelt fått växa upp med att det kan komma annorlunda saker man inte alltid gillar ibland men det är bara att käka och prova nåt nytt ^^

Det är jag stolt över. Speciellt när mina yngre bröder bråkar som f*n över en liten potatis.

Så du borde också vara stolt över att inte vara ''kräsen''. Du kommer få det mycket lättare t.ex med att åka utomlands och se nya kulturer.


(Sen är inte pannkakor något jättemystiskt asiatiskt objekt gjort av grisavföring, men rent symboliskt)

imorgonär det skola igen..
och jag har en presentation som ska läsas införklassen..
jag viiilinte... kände redan världens ångest för en vecka sen...:\\
hatardigsocialfobi

Orkar inte. Folk förväntar sig att jag ska vara världens bästa bästis som alltid orkar lyssna på min bästis tankar, förstå och ge råd, vara världens bästa elev som gör alla tusentals läxor och få A på alla prov bara för att det gick bra förra terminen, folk förväntar sig att jag ska gråta mig till sömns, drömma mardrömmar om livet och sedan gå upp varje dag med ett leende på läpparna. Jag äter för mycket och tränar för lite, eller så är jag anorexioffer som försöker bli Victorias secret - modell när jag är tretton. Folk förväntar sig jag ska kicka högt på Rock'n'rollen, komma ihåg fram och bak-steg på dubbelbuggen, göra perfekt ifrån mig på tävlingar, rita perfekta bilder på konstskolan, ha perfekt närvaro i biblioteksklubben och ha läst alla böcker från förra månaden, ha tid att följa alla TV-serierna som New Girl, Vampire Diaries, How I met your mother, Big Bang theory, Portkod 1321 och Svenska Hollywoodfruar, jag ska alltid ha fräsch strålande hy och snygga naglar, mina jeans ska alltid passa fast jag har motherf*ckin mens, jag ska alltid ha matchat perfekta kläder, äta ''lagom'' portion, spela rent i varenda stycke på musiken, rita jätteverklighetstroget på bilden, lösa upp varenda knut på syslöjden, ha tålamod med killar, småbröder, föräldrar, lärare, bitches, jag ska alltid svara perfekt när folk frågar varför jag är deppig, för de undrar inte egentligen, jag ska inte blanda ihop has och have en enda gång på engelskan, jag ska alltid tänka så det jag säger inte kan feltolkas eller omvändas till något helt annat, bitchigt. Jag ska alltid ignorera att folk pratar om mig så fort jag vänder mig om, att jag hör det så fort jag går på toa, jag ska gå ut och låtsas som ingenting, jag ska hämta mina bröder på dagis och ha gjort alla läxor, jag ska uppdatera min novell, jag måste kolla fb annars är jag efterbliven, jag måste jogga annars är jag en tjock latmask, jag måste ha som plan att bli fit till sommaren annars är jag omogen, jag måste göra allt, och dessutom med ett leende.

Jag orkar inte. Kan ni inte bara sluta förvänta er att jag ska kunna göra allt, bryta ihop på toan en gång i timmen och sedan gå ut och ignorera bitchblickar och mummel om ''varför jag är så sur och överkänslig...'' Visst, jag bestämde mig för att skita i allt som hänt, alla som mobbat mig och förstört min barndom, men de kommer i mina mardrömmar varje natt, och visst, jag bestämde mig för att lämna ätstörningar och allt annat bakom mig också, och visst, jag bestämde mig för att ta på mina big girl panties när farfar dog, för det var mycket mer synd om pappa, och visst, jag bestämde mig för att ta på mina big girl panties när morfar, min allra bästa vän och den enda som alltid varit det, var nära att dö, och när han var andra gången, och tredje, och fjärde... och när han gör det måste jag ta på mina big girl panties igen , för då är det mycket mer synd om mamma... och jag fick hålla tyst på det som hade varit min pappas 40-årsdag om han hade levt, för en viss person bitchblickar mig och säger ''okej men alltså inte att du inte ska vara ledsen för att han är död, men alltså, det är väl inget speciellt med just idag?'' och eftersom jag vet att jag inte kan göra någonting som får henne aningen irriterad, så ler jag och säger ''nej, du har rätt. Det är inget speciellt med idag.''



Tänk om hon som bet ihop och kämpade vidare plötsligt inte orkar mer? Tänk om hon som bestämde sig för att le och skita i allt som varit plötsligt inte vill? Tänk om hon som ställde sig upp har snubblat?

Alltså, jag kanske är lite lättirriterad atm, men basically min kompis tog vad jag sade, formulerade om det lite och tog all credit. Thank u.

Hej alla underbara mugglisar som inland känner sig värdelös och fula, ta en titt på den här:



det är 11 avsnitt, så ta er tid att titta på de. Det är helt otroligt hur mycket det hjälper. Kolla på alla avsnitt!

Hei c:

Jag vet att denna tråden kanske är mest för att skriva av sig om man mår dåligt, men jag mår inte dåligt men jag vill ändå skriva av mig.

det gör ont, även fast man nog redan insett det ett tag, att se det stå skrivet att man nu längre inte är den närmaste vännen till den enda irl-personen man kunde prata åtminstone lite med. på riktigt, det gör ont.