PRS Lupple & Medi

Tristan såg på henne och sedan Alexander.
"Du bad mig att hämta en kateter med. Ehm ska vi gå ut medans du fixar det?" Han såg på Alexander och såg sedan på Dorian.
"Dorian hon måste får mer hjälp kom med ut för fem minuter."

Hon hörde de andra och såg på Dorian och tårarna rann ner.
"Gå inte. Jag vill inte vara ensam. Jag." Hon såg rädd ut medan hon skakade. Nu mer vaken.

Dorian såg på Tristan med en lite irriterad blick. Han kunde inte lämna henne, förstod dem ingenting? Men en kateter- hon ville nog behålla den saken privat.
Han var på väg att resa sig när hon började gråta igen och bad honom att stanna.
Han kunde inte lämna henne såhär. Hon skakade för guds skull.
"Willow, jag ska ingenstans. Andas. " Viskade han och höll mer om henne och torkade hennes tårar försiktigt.
"Italienska Tristan." Sa han tillslut och smekte Willow sakta över håret och sjöng mjukt för henne.

Hon slöt ögonen och försökte andas. Hon flyttade ansiktet närmare Dorians och knep ihop ögonen och vågade inte röra sig.
"Det gör så ont." Viskade hon och öppnade ögonen och såg på Dorian och sedan såg hon på Alexander.

Tristan suckade och log svagt.
"Förlåt." Han vände sig till Alexander och började prata på Italienska.
"Sätt in katetern hon behöver den tror jag och hon sak inte upp på många timmar. Låt Dorian vara kvar." Han suckade och såg på sin bror.

"Vad gör ont?" Sa han oroligt och såg på henne. Lyssnade sedan på Tristan och förstod inte riktigt vad som var så viktigt som gjorde att han skulle behöva lämna henne bortsett från att ge henne lite utrymme under kateter-insättningen.
"Jag behöver blod." Sa han mot Tristan på italienska och slöt sedan ögonen.

Alexander suckade och satte på sig ett par handskar och ordnade med katetern.
"Så klart." Sa han och tog av sig handskarna och slängde dem. "Du har en kateter så du kan kissa utan några hinder. " Sa Alexander lugnt med ett svagt leende.

"Armen och foten. Mest." Hon slappnade av aoch öppnade ögonen och försökte sätta sig upp men orkade inte. Hon var så svag och kände Dorian vid sin sida.

Tristan log och hällde upp blod i en mugg och räkte honom och såg på honom.
"Du borde flytta dig." Han såg oroad ut.
"Hur mår hon doktorn?"

Dorian nickade sakta. Tog upp hennes armar för att titta på dem.
"Försök inte sitta. Du måste vila." Sa han och lät Alexander undersöka hennes armar innan han försiktigt bytte från liggande ställning till sittande och tog emot blodet och började dricka av det.

"Hon är svag, utmattad, uttorkad. Blodbrist. Rädd. Men inget livshotande. Hon behöver bara mycket hjälp och vila. " Sa Alexander och försökte studera armarna för att ta reda på vart det gjorde ont. Den ena hade ju nålen i sig, kunde det vara det?

Hon kände sängens skiftande när Dorian satte sig upp och hon såg upp i taket.
"Mår du bättre Dorian?" Hon vände på huvudet och såg på honom. Mindes och bet ihop läpparna och började att gråta. Försökte sjasa bort Alexanders händer.
"Sluta nej gör det inte."
Hon var rädd och hon hörde röster utanför.

Dorian ryckte till och vände sig om när hon började prata ännu mera medvetet.
Han ställde undan koppen och la sig hos henne igen och knuffade undan Alexanders händer.
" Schyy. Jag mår bättre. Den jag är orolig för är dig. " Viskade han och torkade hennes tårar.
"Du är säker. Jag är här, Alexander, Lathan, Maria, Armelle och Tristan. Ingen kommer komma hit." Viskade han lugnade och lyssnade på rösterna. Lathan och Maria, ingen fara.

Hon lugmnade ner sig och drog djupa andetag och snart hade hon fallit i sömn och höll i Dorians tröja och såg så liten ut i hans famn.

"Vet vvi vem nissen tillhör" Tristan såg arg ut.
"Ingen skrämmer Willow." Han såg arg ut.
"Jag går och talar med far."

Dorian låg stilla bredvid henne, kände hennes tag om tröjan och tittade på henne. Så skör, så liten. Han sträckte sig efter blodet och drack några klunkar. Tittade skarpt upp och studerade Tristan.
"Vem? ge mig ett namn." Sa han lågt men väldigt upprört. Alexander gick fram och skakade på huvudet och lät Tristan gå ut och tala med Lathan.
"I sinom tid Dorian. Din uppgift är att hålla henne trygg. Du kan inte lämna hennes sida. Det kan förvärra hennes tillstånd. Vi andra sköter det andra. Din uppgift är att ta hand om henne." Sa Alexander allvarligt men med ett svagt leende.