Rollspelare & Wolfy prs

Penelope låg ännu och sov på sängen bredvid Leah.

Jason tog upp sin mobil och tvekade en lång stund, han ville höra Leahs röst men hon kanske inte ville höra hans. //är du vaken?// skrev han tillslut och bet sig på läppen.

Då mobilen pep till satte hon sig upp i sängen. Den låg inte på nattduksbordet så hon hade antagligen lämnat den i byxfickan före hon bytt om till mjukisar. Efter att ha läst meddelandet tvekade hon en lång stund, var inte säker på om hon skulle svara honom eller inte. //ja// skrev hon tillslut och skickade iväg smset.

//hur mår du?// skrev han direkt och stirrade på sin mobil. Han saknade henne, vilket inte alls var likt honom. Han brukade inte sakna folk utan han brukade komma över det ganska snabbt. Han suckade lågt och gick ner till köket.

Hon läste om hans nästa meddelande flera gånger men förmådde sig inte att svara, visste inte ens vad hon skulle svara. Hur mådde hon egentligen? Trots att hon var den enda som möjligtvis kunde ha svaret på den frågan så visste hon inte. Med en nästan desperat blick såg hon på den sovande Penelope, önskade att hon kunde vakna så hon kunde ställa några frågor och få råd.

Jason drog en hand genom sitt hår och kollade mot sin mobil. Han klarade inte riktigt av att inte veta vad som skedde. //hatar du mig?// skrev han sedan och tvekade länge innan han skickade. Han önskade att smset inte skulle gå igenom samma sekund som han tryckte på skicka.

Då mobilen pep till på nytt försökte hon låta bli att läsa meddelandet men gav snabbt upp. Frågan han ställt henne fick henne att tyst dra efter andan. Hata var ett väldigt starkt ord och hon tvivlade starkt på att hon någonsin skulle vara kapabel till att känna så för honom. //nej, men jag är besviken. du använde min osäkerhet mot mig// skrev hon och skickade.

Jason bet sig hårt på läppen när han läste hennes svar. Hon hade rätt. Han var inte alls bättre än Damon. Han hade utnyttjat att hon inte mådde bra. //jag vet, förlåt. du förtjänar mer, förlåt mig// skrev han och svalde hårt.

Hon la sig ner på sängen med ett tyst stön, ville för stunden inte skriva något mer. Det skulle vara betydligt enklare att prata ansikte mot ansikte. //vi kan prata senare, okej?// Trots att hon inte kände sig redo att åka tillbaka så kunde hon inte gömma sig för evigt heller. Det gällde bara att skärpa sig lite och tro på att allt skulle lösa sig.

//okej, kan plocka dig runt 8. vi kan vara ute o typ äta?// skrev han. Han visste inte hur han skulle klara av att hålla sig normal ifall dom var kvar i huset. Han behövde gå ut bland folk för att inte tappa förståndet helt. Han suckade högt och la ner sin mobil innan han fixade frukost.

Att vara ensam med Jason lät inte alltför lockande. Efter vad Nate berättat så var hon ju rädd och till sig av informationen. Hon trodde dock inte att han skulle göra så mot henne, det hade ju även Nate förklarat. //ses då// skrev hon. Vad var det värsta som skulle kunna hända?