D.A:s rollspel

"jag vill hitta dem men jag vill ändå inte gå härifrån sa jag med mitt ansikte begravt i Joes tröja. han luktade varmt.
"undra hur det är på hogwarts nu," sa jag tyst.

"Jag med" sa jag och kollade runt på ängen och kyssde Dracos huvud. "Stökigt..." Sa jag tyst men sedan så började jag undra just hur det var på Hogwarts.

"det är väl typ en månad kvar tills det är jullov? tänk om jag får åka hem till mina föräldrar ensam, utan hermione..." sa jag tyst.

En svidande smärta sved mig, jag skrek av smärtan.
"Hon har vaknat!" hörde jag hur en en djup stämma.
Jag slog upp ögonen och såg samma man som jag stött på i skogen tillsammans med några andra.
"Vad gör ni!" skrek jag och kände hur smärtan avtog.
Jag sneglade på min kropp för att se om jag hade fått någon skada, det hade jag, i min ena höft blödde det.
"Vi vill att du ska gå över till vår sida, bli en dödsätare." svarade mannen i skogen.
"Nej, aldrig." viskade jag bestämt.
"Att vara ond är inte så illa, det finns fördelar." svarade mannen.
"Nej sa jag! Jag har min familj och vänner!" skrek jag.
"Vänner, kallar du de vänner? Gumman, familj? Dina föräldrar bryr ju sig knappast om dig, och din bror är död!" sa en lång, mager, blond och blåögd kvinna och skrattade ett roat skrattade roat.
"Varför tar ni just mig, varför ingen..." jag tvingade mig att säga "Bättre!" avslutade jag.
"Du är väldigt begåvad, det finns inte många bättre, inte barn i alla fall."
Jag tänkte efter, i hela mitt liv hade folk undvikit mig, retat mig och stött ut mig... Kanske, var det inte så illa...

jag satte mig hastigt upp. min kropp kändes genast mycket kallare.
"joe, vi måste gå och leta efter de andra. kom nu!" sa jag och satte mig upp.

Jag satt i en soffa medans dödsätarna lågmält diskuterade om något, de trodde att jag sov. Till slut orkade jag inte låtsas längre, jag undrade varför jag, Rubin Lupin, var speciell.
"Varför är jag så speciell?" frågade jag tyst.
De vände sig förvånat om.
"Du föddes under Melins natt." svarade en kvinna som var mörk i hyn, brunt hår och stora, bruna ögon.
"Vad är det?" frågade jag.
"Det händer en gång vart hundrande år, men inte vem som helst, bara de mest begåvade." svarade hon.
"Varför tvingar ni inte bara mig?" frågade jag osäkert.
"Du är... Mäktig..." sa hon lite försiktigt.
Jag fattade inte! Jag? Speciell? Mäktig?

jag ställde mig upp och räckte min hand mot joe.
han tog tag i den och jag hjälpte han upp.
vi började gå mot skogen.
"om vi inte hittar dem, kan vi inte bara vara själviska och försvinna härifrån?? bosätta oss i någon övergiven stuga eller något? de lär ju klara sig," sa jag drömmande.
jag ville ju hitta dem, men jag ville också vara försvinna med joe.

Typ 3 dagar hade gått pch vi hade fortfarande inte kommit ut ur skogen, jag var glad att jag hade Freddy och Hermione dom hjälpt mig verkligen.
Jag hoppades så supermycket att vi skulle komma ut ur den här skogen snart, även fast jag inte hade något problem med att vara i skogen, jag älskade skogen-
Men jag hade haft mardrömmar om att Rubin hade blivit tillfånga tagen och jag hörde skrik i mina drömmar hela tiden, dom jag hade älskat hade blit tillfångatagna och dödade.
Första natten min familj, andra natten alla mina vänner ocg tredja natten alla oskyldiga på Hogwarts alla lärare alla elever.
På grund av mig, jag berättade inte för dom andra för att dom skulle inte oroa sig.

Jag suckade tyst och kollade upp på skogen. "Jag är rädd att det kommer bli så, att vi inte hittar dem och få leva resten av åra liv med skuldkänslorna. Men det låter väldigt mysigt det där med stugan.." Sa jag tyst och gick närmare Draco.

"det lär väl lösa sig i alla fall," suckade jag och tog löst tag i joes hand.