(ORP) Hide, run, survive

Marbelle
Jag lutar huvuet mot stammen och saknar Max, jag saknar honom så mycket att det gör ont inuti. Jag gråter tyst mot trädstammen. Och så känner jag att någon stryker mig över håret. Jag tittar upp. Max.

(Antingen så kör vi att hon inbillar sig eller så har han typ inte dött)

Ellie:
"Okej.. Tror jag", mumlar jag och drar handen genom håret.

Olivia:
Tittar på henne med en undrande blick.
"Är du säker?", frågar jag och puffar till henne.

Ellie:
"Ja", säger jag bestämt.

Elsa:
Hittar en konstig bok under bokhyllan med lås.
Tar upp en klämma ur fickan och lirkar upp låset.

Olivia:
Nickar.
"Kom, så ska jag visa dig något coolt, som Elsa hittade!", utbrister jag och tar hennes hand.
"Hej", säger jag till Elsa när vi kommer fram, "och det där med kyssen, kan vi glömma." Jag viskar den sista meningen, och rodnar.

Ellie:
"Ömh", säger jag bara och kollar runt.
"Så när blev ni vänner?"

Elsa:
"Skit i det, kom och kolla!", säger jag ivrigt och visar dem boken.
"Undra vad som står i den..."

Olivia:
"Vi tittar, vet jag!", säger jag ivrigt.

Miyako:
Allt går för fort. Tillslut är jag åter ensam i köket.
Jag kan inte hjälpa det men tårarna bara kommer och jag sätter mig på en stol i miniatyr köket.
Och tårarna sprutar ut. Jag slänger huvudet i bordet och lägger händerna runt om.
Jag vill inte veta om något annat av omvärlden jag vill bara försvinna.

( Miyako needs a hug )

Marbelle
Jag bara stirrar på honom. Jag måste inbilla mig, det måste vara en hallucination.
- Fan, jag har blivit galen, mumlar jag tyst. Han låter sin hand falla och ler lite sorgset mot mig.
- Du är inte galen, Marbelle. Jag lovar. Jag flackar med blicken.
- Men... Jag såg dig dö. Han nickar.
- Det gjorde jag. Mitt hjärta slog inte på tio minuter. När... När de tog mig ifrån dig så hade det just slutat slå, men en ambulanspersonal visste om en ny teknik som kunde få hjärtan att börja slå. De hade aldrig provat den förut, men jag är glad att de gjorde det. Annars hade jag inte överlevt. Han skrattar till, bittert.
- Men... Begravningen. Jag får en klump i halsen vid minnet?
- Ni fick aldrig se kroppen, va? De tyckte att det var bäst så, jag hade glömt alla och skulle 'aldrig bli den jag var förut'. Det var vad de sa i alla fall. Jag litade aldrig på dem. Säger Max bittert och hatet i hans röst skrämmer mig nästan.
- Glömt? Frågar jag vagt.
- Min hjärna fick inte tillräckligt med syre under de där minuterna, jag fick minnesförlust. Säger han sorgset. Jag bodde gömd på sjukhuset i nästan ett år, och så var jag plötsligt bara här. Direkt jag såg dig visste jag vem du var, du är en för stor del av mig för att kunna glömmas. Säger han och hans ögon blir blanka. Jag kastar mig om halsen på honom så plötsligt att vi båda ramlar ner i det mjuka gräset.
- Snälla, låt detta vara sant. Mumlar jag och han skrattar.

Olivia:
"Jag ska bara hämta Marbelle och Miyako.", säger jag. När jag kommer ut i köket ser jag inte Miyako, så jag fortsätter ut.
"Marbelle", ropar jag, och börjar klättra upp för trädet igen. Där sitter hon, och en kille sitter bredvid henne. Mitt hjärta slår en volt. Jag vet inte av vem, killen eller Marbelle, men jag hoppas det är Marbelle. Kärlek är det sista jag behöver nu. Jag kysste Elsa, och älskar fortfarande Marbelle lite.
"Hej..", mumlar jag och känner hur kinderna blir röda.